2013-05-03: I en värld av brus tas ständigt nya grepp i försöken att tränga igenom det och göra lanseringar exklusiva. Vi tittar närmare på hype-byggandet av nya album från Boards of Canada, Marina And The Diamonds, Daft Punk och Beyoncé, och funderar över hur fet payoffen måste vara för att få med fansen på tåget. En annan variant är den som sker med »Defiance«, som både är en tv-serie och ett spel. Håller det? Dessutom: 12-timmarsutmaningen, reflektioner kring Daft Punks nostalgi och så undrar vi när det är dags att sluta vara Narren. Medverkar i avsnittet gör Tobias Norström och Billy Rimgard.
Ladda ner som mp3
Prenumerera i iTunes
Prenumerera i annat program (rss)
Lyssna direkt:
AVSNITTETS LÄNKAR:
Elin Gissén har skrivit ljuvlig slash fiction som Hanna Fahl läst in som ljudbok och som även finns som e-bok.
Vi pratade om Boards of Canada i odpods numerologi-avsnitt. Nu är de aktuella med ett nytt album som ska ha nummerstationer som inspiration. Det släppet har föregåtts av ett nummermysterium vars utredning bloggen 2020k dokumenterar.
Daft Punk har som bekant också haft en tung lanseringskampanj. Nu när vi får prata om hur albumet »Random Access Memories« låter har vi satt ihop en Spotify-playlist med essentiell lyssning på gubbig AOR inför det.
Marina And The Diamonds lanserade album genom att släppa en uppsjö videos, bland annat wetlook-övningen i grymma »How To Be a Heartbreaker«.
Beyonce lanserar genom reklamfilmer, som H&M-klippet med förutsägbart mycket hud.
»Defiance« är världen som byggs enligt principen play the game, watch the show.
POST SCRIPTUM: Billy tipsar om artikeln »Moon Landing Faked!!!—Why People Believe in Conspiracy Theories«. Tobias tipsar om en fotoserie med moderna godstågsliftare.
Apropå Tobias tips, det Polaroid Kidd/Mike Brodie fotograferat är inte hipsters. Som jag förstått det är de som trainhoppar för det mesta punkare, kallas oogles (ser ut som en crustpunkare typ) och livnär sig på att tigga, snatta och ta skitjobb (typ stå vid motorvägen med en reklamskylt). En del är hemlösa och en del är heroinister eller beroende av andra droger. Sen finns det såklart de som har ”valt” det livet, som har något annat att resa tillbaka till, men långt ifrån alla har den valmöjligheten. Vice har såklart skrivit om detta: http://www.vice.com/read/welcome-to-oogleville
Jag blir orolig över de allt frekventare avbrotten i en podutgivning som tidigare gått som ett klockverk. Knakar förhållandet i fogarna? Vill någon av er” för mycket”? Rodnar kinderna när händer råkar vidröra över mixerbordet? Har det lättsamma i relationen efter fanfiction-novellen förbytts till en känsla av skam och blygsel?
PS.
Jag ber om ursäkt för mitt försök till homoerotisk lustifikation, jag hade inte läst det där med din fars bortgång när jag skrev det där. Och egentligen är ju homoerotiska lustifikationer rätt kassa i sig med egentligen. Lite gay-antydningar med överdrivet sirlig brideshead-revisitedstilistik, vipps har man gjort en ”brandstationen i nilecity”.
Lyssna gratis på Daft Punks nya omtalade skiva helt lagligt https://itunes.apple.com/us/album/random-access-memories/id617154241 🙂
och …. DÄR fick jag plågat mig igenom hela albumet. kommer dröja innan jag försöker på mig det igen märker jag.
Himla tråkig skiva egentligen. Ska 80s / 70s discofunk bli poppis igen nu då, bara för att Daft Punk gör det?
Nä, det finns mer spännande ny musik att lyssna på.
Den är helt klart segare än tidigare plattor, saknar vissa toppar och hit-potential. Är dock helt såld på Instant Crush (vilken refräng!) och Giorgio by Moroder och kan tänka mig att plattan kommer att växa på en. Jag tror det kan vara bra att anamma tipset att inte bedöma innehållet alltför hårt mot bakgrund av deras gamla plattor..
pratade ni om les Revenants soundtracket när ni pratade om Mogwai?
’heaven’s gate’
kunde inte hålla mig för nån månad sen och såg criterionutgåvan. och jag såg theatrical cut nu. jag hoppas det här visar hur dedikerad jag är era cirklar för det här är inte lätt att se allså.
så.
hur många deerhunterbröllopeska vimmelscener med musik orkar man egentligen ha i en film?
jävla.
som elegansen nämnde ville väl dåren cimino ha en femtimmarsfilm av det här.
segt.
balsam för min hjärna dock med så många favoriter.
christopher walken.
john hurt.
jeff bridges.
kris kristoffersons skägg.
699742/628315/71722/893655/7813386/519225
När ska vi ha sett ”Heaven’s Gate”?
Till på fredag!
Dir cut eller theatrical? 🙂
Dir cut/original theatrical. Vi kommer prata mer om detta i fredagens avsnitt.
Angående Quidditch så läste jag en intervju med J K Rowling om att hon behövde komma på en sport involverande flygning, så hon satte sig ner och skissade på reglerna en timme. Sedan var det klart.
Tyvärr tycker jag det märks att sporten först användes som en enkel ingång för att visa att Harry var en riktig ”kvastfening” med efterföljande plott-element. Jag tycker inte Quidditch-reglerna håller ihop. Sökarens jobb att fånga ”kvicken” känns helt apart från, och betydligt viktigare än, det övriga spelet.
TIll exempel krävs en hel drös spelare för att hantera dunkaren och den där bollen som slängs in genom ringarna. De kan bara generera tio poäng åt gången. 150 poäng får däremot den enskilda sökaren om han fångar kvicken.
I mitt tycke hade det varit betydligt mer logiskt om den stora massan bankade varandra blodiga för de höga poängen och sökaren användes för att skaffa några extra poäng för att eventuellt kunna tippa matchen åt ena eller andra hållet.
I mitt tycke är det alltså snarare ett illa genomtänkt regelsystem som hade mått bra av några revideringar till. Dessutom hade Quidditch-delarna i böckerna blivit betydligt mer spännande om reglerna gjort matcherna mer intensiva och inte bara en fråga om vilken sökare som har den snabbaste kvasten.
Fantastiskt inlägg. Quidditch är ju en materialsport utan dess like. En annan lösning hade varit en ingående debatt kring hur spelet ska räddas. Någon på ministeriet vill förbjuda vissa kvastar eftersom de förstör spelet (lex hajskinnsbadräkter) och någon annan vill införa magisk kameraövervakning för att få bukt på fusket.
Man funderar ju lite på hur ligasystemet funkar också. För att inte tala om landslagen. Hur kan Irland och Bulgarien ha så bra landslag? Varför är det inga scouter från storlagen som försöker snärja en supertalang som Harry?
Får jag bara säga att det här är min favoritdiskussion öht i odpodfältet!
+1
Rent spekulativt, men kan inte Irland och Bulgariens framgångar i Quidditch förklaras av ett högt koncentrerat trollkarlsbestånd i dessa länder?
För övrigt hade det varit grymt kul att se en uppdaterad version av tevespelet ”Harry Potter: Quidditch World Cup” från 2003. Nostalgins skimmer gör att jag minns det som riktigt bra (även om det mest troligt var ganska mediokert), men blotta tanken på ett Fifa-liknande Quidditchspel får det att vattnas i munnen. Här skulle man givetvis också få möjligheten att spela som talangscout för landslaget/ligalagen och rekrytera lovande spelare från Hogwarts och de andra skolorna för att bygga sitt lag, få spela matcher, möjlighet till onlinespel med rankinglistor och allt sånt där. Jag hade köpt det utan att tveka en sekund!
Jag tänkte likadant kring varför just de nationerna är framgångsrika. Anledningen till att inga scouter kniper Harry är förmodligen att det finns lagar i trollkarlsvärlden som förhindrar det på något sätt. Han vill ju gå klart skolan i vilket fall, svårt att kombinera (utan tidvändare i alla fall).
Jag tyckte det spelet var ganska roligt, men med två stora problem. Dels led det förstås av de korkade reglerna, kvicken gjorde all skillnad. Det andra problemet var att det var för jävla enkelt även på svåraste svårighetsgraden. Så enkelt att kvicken inte längre gjorde nån skillnad för man vann ändå med 300-150 om motståndarna fångade den.
Sen är ju frågan varför i hela fridens namn de någonsin skulle få för sig att fånga den när de ligger under med mer än 150 poäng. Men som sagt, ganska roligt gameplay var det!
Det säger ju mer om speldesignen, och hur man misslyckats i svårighetsgrad. Egentligen ska det väl inte göras fler poäng i en match än att kvicken kan fångas och därmed avgöra hela matchen? Jag håller dock helt klart med om att det fungerar som en deus ex machina.
Ja, att de bara har en domare är banne mig helt obegripligt. Fotboll, som har en någorlunda liknande storlek på planen, har en huvuddomare, två linjedomare, en fjärdedomare och ibland två måldomare.
Och då är fotbollsplanen tvådimensionell. Quiddich har en tredje dimension: höjd. Till det fyra bollar i stället för en.
För att inte tala om magin spelarna också är kapabla till att använda. Känns som fuskrisken borde vara extremt hög.
Angående hur Irland och Bulgarien kan vara så bra. Tittar man IRL så är Sydkorea extremt bra i Starcraft i jämförelse med resten av världen. Det är vanligt att majoriteten av spelarna i kvartsfinalen även i amerikanska och europeiska tävlingar är koreaner. T.ex. för en vecka sedan var Dreamhack Open Stockholm, och 6 av 8 av spelarna i kvartsfinal var från Sydkorea: http://wiki.teamliquid.net/starcraft2/2013_DreamHack_Open/StockholmPale Och jag vet inte om det finns en jättebra förklaring till det heller. Kanske är det bara kulturellt och/eller skillnad på hur stort intresset är i olika länder.
Att Rowling skrev in en deus ex machina i Quiddich säger nånting som jag (som fan) inte riktigt vill ta itu med.
Att Rowling skrev in en deus ex machina i Quiddich-regelboken säger nåt som jag (som fan) inte riktigt vill ta itu med.
Några exempel på hur Rowling mycket enkelt kunnat förbättra spelet
1. Ta bort kvicken, slagträna och dunkarna. Behåll enbart klonken. Den kunde vara förhäxad så att den gav en spelare en stöt om hen höll den längre än, säg 3 sekunder. Viola! Rugbybasket i luften. I 80 km i timmen.
2. Behåll allt, men gör så att kvickens enda funktion är att avsluta spelet. Helt plötsligt skulle då sökarna behöva hålla koll på vad som händer i matchen samt ”slåss” mot den andra sökaren eftersom en sökare alltid vill undvika att matchen avslutas (d v s försöker blockera kvicken).
Det konstigaste med Quidditch är följande: Spelarna måste hålla sig inom banans gränser – MEN de får flyga hur högt som helst. Rimligtvis borde det medföra att sporten spelas på vertikalen, där stor vikt läggs på att hålla sig ovanför sina motståndare, men icke. Istället spelas det som hockey, fast 15 meter upp i luften.
Stämmer verkligen det då? Nu var det ett tag sedan jag såg filmerna, men vad jag vill minnas rör de sig nästan löjligt mycket utanför banans gränser så det stundtals blir omöjligt för publiken att ens följa spelet kring kvicken.
Reglerna finns här: http://en.wikipedia.org/wiki/Quidditch#Rules
Okej, och där står ”Players must not stray over the boundary lines of the pitch, although they may fly as high as desired. The Quaffle must be surrendered to the opposition if any player leaves the boundary. Quidditch matches in the Harry Potter films, however, show players often deliberately flying over the boundary lines and even around the spectator towers.” vilket förklarar varför jag hade fått för mig det.
Jäkla filmer! Bara sabbar.
Lösningen med kvicken som avslutande funktion är riktigt bra, då får sökaren en mycket mer strategisk funktion.
Annars tycker jag att dunkarna också borde vara poängbärande bollar, eller användas i något mer kricketliknande system. Det känns rätt märkligt att deras enda funktion är våld i en trollkarlsvärld som i övrigt känns väldigt civiliserad.
Med tanke på hur mycket kvicken är värd är det lite märkligt att inte hela laget jobbar för att få den. Med 150 poäng så bör en rimligen vinna matchen med den även om en släpper till defensivt och de andra kan tralla in bollen genom ringarna. För balansens skull borde den inte vara värd mer än 40. Då KAN det bli en gamechanger, men du kan ändå vinna om du utklassat med 60-0 innan det andra laget pangar.
Ja, att laget prioriterar helt galet har jag också funderat på. Är risken att det andra laget gör mål det som skulle förhindra det? Man funderar ju på varför laget inte bara tar klonken och beger sig av ”en masse” mot kvicken.
Vidare, hon säger i en intervju att hon alltid hade velat se en sport med fyra bollar. Att hon då väljer boller med tre HELT olika funktioner får mig att misstänka att sport ö h t inte är J K Rowlings främsta intresseområde. För att uttrycka det milt.
Vad mig anbelangar känns det som J K Rowling ville kombinera flera idrotter för att göra det coolt. Tyvärr kombinerade hon basket, baseboll och grayhound, vilket kanske inte var en helt kompatibel uppsättning.
Åh, underbar Kent-öppning av avsnittet.
Älskar Kent-öppningarna. Kan inte bli mer odpod i min bok. Bra avsnitt över lag, tycker det slagit gnistor i flera veckor nu.
Som ”analog” spelnörd så tycker jag att även den delen av spelkulturen är intressant att belysa. Det släpps mängder av bra spel varje år (tyvärr måste man känna till specialbutiker som SF-bokhandeln och Dragons Lair i Stockholm, eller Collectors Point i Umeå för att hitta dem, då leksaksaffärer inte tar hem dem) inom vitt skilda områden. Några av 2000-talets spel är tex Descent: Journeys in the dark (2005), Carcassonne (2000), Arkham Horror (2005) och Power Grid (2004), som är helt olika och helt underbara. Även här finns spel med tydlig backstory, som bidrar till spelupplevelsen (tex Arkham Horror), medan andra i princip inte har någon backstory alls (tex Carcassonne). Ett brädspelsavsnitt skulle vara skoj tycker jag.
Jag älskar att podden kommer ut lagom till att jag ska åka hem från min bror efter de brädspelskvällar som mer ofta än sällan råkar inträffa just på torsdagar, det infaller perfekt när jag inte har något pendlande fredagen som följer, och därmed inte kan få ett bättre tillfälle att lyssna.
Apropå spelmediet och vilken roll det kan och kanske bör uppfylla har jag ett par tips som jag verkligen, verkligen tycker att ni och alla andra ska ta del av. Det är verkligen små underverk det rör sig om.
Det första har uppmärksammats en del, C-J Johansson skrev om det på Blog ’em Up när det begav sig. Det måste spelas för att förstås, och tar inte mer än en kvart av ens tid (en kvart som gärna upprepas med jämna mellanrum), och heter Small Worlds. Nämnda text finns här: http://www.blogemup.se/?p=3938
Det andra spelet föll jag över av en slump för ett par år sen, och hänförde mig något oerhört. Kan inte tänka mig att det lämnar någon oberörd. Spelet heter …But That Was [Yesterday] och är skapat av en man som kallar sig OneMrBean (eller kanske bara Bean! numera, vet ej säkert) som även har en liten katalog av spel på sin hemsida, som man kan gå vidare med om man gillade [Yesterday]. http://jayisgames.com/games/but-that-was-yesterday/
Det finns förstås fler spel än dessa som borde nämnas, men det här är de två som jag verkligen vill rekommendera alla att prova. De vänder på konventioner och säger mer på sina få minuter än vad ett ”vanligt” spel gör på tio timmar, eller många långfilmer gör på två.