Obiter Dictum podcast

Podcast #96: “Fringe blev en slags stigande eufori”

Fringe
2013-02-01: The boy is important, he has to live. Den 18 januari 2013 sändes det allra sista avsnittet av TV-serien »Fringe«. Det blev ett på många sätt sentimentalt avsked av en serie som de senaste åren kastat oss fram och tillbaka mellan hopp och förtvivlan. En serie som höll den vajande hard sci-fi-fanan högre än vad någon annan gjorde, kanske sedan »Star Treks« dagar. Obiter Dictum känner därför att det är vår plikt att på allvar säga hej då och fira av »Fringe« på det enda sätt vi egentligen kan: med ett specialavsnitt. Det blir djupdykningar i seriens karaktärer, utredning om vilken säsong som egentligen var bäst och en utvärdering av finalavsnittet. Medverkar i avsnittet gör Tobias Norström och Billy Rimgard.

Ladda ner som mp3
Prenumerera i iTunes
Prenumerera i annat program (rss)

Lyssna direkt:

Följ oss på Facebook.

AVSNITTETS LÄNKAR:
Nästa del av #floppfilmscirkeln handlar om »John Carter«.

Intromusiken i avsnittet är signaturen till 80-talsavsnittet av Fringe. Litteraturvetaren Sarah Clarke Stuart har skrivit Into The Looking Glass: Exploring The Worlds of Fringe. En stor scen i sista säsongen var när Walter lyssnar på Yazoo.

För den som vill ha lite mysigt closure rekommenderas även klippet där casten tar farväl av serien och fansen.

Comments

  2. Det här avsnittet får jag vänta med ett tag. Beställde precis den fjärde säsongen och det lär väl dröja innan den avslutande dyker upp i handeln. 🙁

  3. Får vänta med detta avsnitt inågra dagar så man hinner titta klart.

  4. Jag tycker egentligen seriens huvudperson är Peter och Walter, och kärlekshistorian är den mellan far och son. Jag brukar inte förmå ta till mig far/son-relationer på film, men deras trevande närmande av varandra tycker jag är rörande, kanske kan relatera lite till det på nåt vis, att närma sig sin far i vuxen ålder. Walter är en fantastisk karaktär, och serien skulle dött utan honom. Jag kan förstå om vissa inte gillar lsd-humorn och Walters skönt freakiga utfall, men jag älskar det verkligen. 
     
    Frågan om det är symptomatiskt att serien tappade tittare i takt med att story arcet blev “längre” och mer intrikat? Det är synd – för i min mening blev serien bättre ju längre “bågen” blev. Kan det vara så illa   som ni sa efter Lost, att det inte fungerar kommersiellt längre med “långa bågar”?

    Å andra sidan har vi ju serier som Breaking bad, Mad men och Walking dead som motbevisar detta kan man tycka.

  5. Tre problem med s5: Dels kändes den som en helt annan serie än tidigare säsonger. Annan stämning, annat anslag, annan typ av storytelling. Dels kändes det som om det saknades ett par säsonger mellan s4 och s5. Hoppet var för stort, så mycket info saknades. Slutligen höll detta med tidsresenärer inte alls. VARFÖR nollställdes historien frön 2015? Ja, observatörerna invaderade då men de hade ju påverkat mänskligheten långt tidigare. September distraherade Walternate så att han inte upptäckte botemedlet till Peter t.ex.

    Rimligtvis borde serien slutat med att Peter (som aldrig behövdes “räddas” av Walter) vaknar upp bredvid fejkOlivia. Och att riktiga Oliva lever ett vanligt FBI-liv med sin pojkvän/partner, vadhannuhette.

  6. Jag ser fram emot det här avsnittet enormt mycket men får vänta med att lyssna på det tills jag sett sista säsongen…. vilket kan dröja

  7. Jag gillar fringe men har inte kommit igenom säsong ett än, så det skriver jag inte om nu.

    John Carter då. VARNING: det här är VÄRLDENS längsta rant. Antagligen rätt fövirrat. TL;DR? Jag gillade den inte. Så.

     Det började rätt bra. Det är en lite trött,ledsen manly man med nothing to lose. Avsexualiserade kvinnliga karaktärer (Sola) (det händer
    ju aldrig! Även utomjordingar i filmer brukar ju ha feminina drag
    och vara så jäkla sexy liksom, men här är alla bara helt unisex), kvinnor som är vetenskapsmän och krigare och bara
    helt badass. Det är krig mellan humanoiderna på Mars och allt verkar gå åt skogen (samt, blått blod? Que? Är
    de människor, har vi gemensamt ursprung, helt skilda från dem? Så
    många frågor så få svar) och mellan har vi the Tharks
    som har lite för många armar och överallt döljer sig shape-shifters tjänande en gudinna som heter Issus som
    tillhandahåller nåt slags magisk kraft, som främst används för
    att döda med. ”Men tänk vad vi kunde göra om vi kunde tämja
    kraften!!” Som det brukar låta. Rymdfantasy liksom.

    Och sen? Den avsexualiserade kvinnliga
    marsianen fortsatte att vara förhållandevis avsexualiserad, även
    om hon på känt manér liksom fråntogs sina krigarrättigheter och blev
    bortskickad av manliga-mannen när striden kom. Och Dejah? Här har
    vi en apcool brud med lite för blå ögon, krigare och sjukt smart
    antagligen, som ledare av the Science Academy. Hon har nästan kommit
    på ett sätt att syntetisera the ninth ray och bestämmer rätt bra
    över sig själv. Enter John Carter. Mellan två bildrutor förvandlas
    hon till nån slags trulig sex kitten som försöker förföra honom
    och som inte får slåss, som fråntas rätten att bestämma och blir
    bortgift av sin pappa, for the greater good.

    Sen går John Carter fucking Bravehart
    på hela grejen och blir nåt slags heders-thark och står blåmålad
    med höjt svärd och skriker patriotiskt att ikväll ska vi segra,
    för Barsooms skull!! Alltså, sen när blev amerikanska soldater
    under inbördeskriget så bra på att slåss med bredsvärd? För
    tydligen är han expert på det. Ok jag kan köpa att han kan hoppa
    aslångt pga gravitationen, men att han utan problem plockar med
    någon som uppenbarligen har mycket högre densitet än honom och att
    det inte påvärkar hans lätt-skelettade hoppförmåga? Och Barsooms
    alla sedvänjor, som han efter ca hela två dar på planeten har
    plockat upp lätt som en plätt? Alltså det är bara fånigt. Efter
    de där tre dagarna och allt krigande så har han dessutom även
    lägligt glömt bort sin sörjda fru och barn och gifter sig på
    studs med prinsessan. Ja, det var ju lätt.

    Hur går det fel?
    Vem är den riktad till? Vem är
    målgruppen för det här? Är det barn eller vuxna? Det är äventyr
    med övertydliga teman och jarjarbinksfigurer och magi och
    jättemycket våld samtidigt. Utan en tydlig målgrupp blir filmens
    budskap bara förvirrande och eftersom jag nånstans väntade mig en
    barnfilm så blev jag illa till mods både av allt våld och även
    den fula sexismen. Är den inte riktad till barn så förstår jag
    inte hur manuset kunde lämna skrivbordet. Saker förklaras för
    lite. Inte för att man ska skriva tittaren på näsan med
    förklaringar men det finns liksom ingen backstory eller något att
    relatera till förutom den korta voice-overn i början med kameraåkningen över landskapet på Mars. Det kan ha att göra med marknadsföringen kanske. Jag
    såg trailern i efterhand och den avslöjar ju egentligen ingenting
    heller utan fokuserar nästan bara på arenafajten, och det ser i
    princip ut som att filmen är en story om ett krig mellan gröna
    monster och människor och sedär, en snubbe som kan hoppa högt och
    slåss med svärd. Grejen med hans namn, Virginia? Roligt ungefär så lång
    tid det tog att komma på skämtet.

    Har det egentligen gått så jävla
    fel?
    Ja, se ovan. Jag hade ju aldrig hört
    talas om filmen alls när den släpptes, tror det tog flera månader efter släpp innan jag hörde om den först. Marknadsfördes den ens,
    eller hade de gett upp och ba’ ”Jaja, vi släpper den ändå nu när
    vi ändå har lagt så mycket stålar på att göra den.”
    FÖRKLARA hur han blir en svärdskämpe
    på ca fem sekunder. Att han efter att han blir tillbakaskickad till jorden går och harvar runt i TIO år och
    liksom bara väntar sig att hans prinsessa sitter och väntar på
    honom när han kommer tillbaka.

    Det är en 100 år gammal bok, men det
    är inte en bok som existerar i det allmänna medvetandet på samma
    sätt som säg, Sagan om Ringen. Även om en inte läst de böckerna
    så kunde en ändå gå och sätta sig i biosalongen och veta att en skulle få se hobbitar, alver och orcher, men här är det ingen som har någon förförsåelse om man inte är väldigt inbitet sci-fi fans som faktiskt läst Rice Burroughs originaltext. Disney borde ha försökt
    bestämma sig för en målgrupp och anpassa filmen efter den. Mindre
    våld, om det skulle varit för barn, och korta ner den. Kids orkar inte med filmer över två timmar. Lite mer komplicerad story med
    mer bakgrund, om den var för vuxna. Nu var det komplicerat eftersom
    de förenklade till den milda grad att inga förklaringar ges och då
    blir det bara tröttsamt att titta tillslut. Och sen bara lansera
    ordentligt. Är det ingen som vet att den finns, vad den handlar om och den dessutom
    får dålig kritik är det klart att ingen går och ser den. De
    dåliga recensionerna hade egentligen inte spelat nån roll om folk
    faktistk hade velat se filmen. Tillochmed Sean Banan lockade
    biobesökare eftersom folk visste vad det var och pratade om den.

    Dessutom tänker jag bara USM varje
    gång jag hör namnet John Carter. Det gjorde det dock lite roligare. Men bara lite. Ok, det här var kanske lite överdrivet. Men jag blev skitförbannad av den här filmen. Det behövde komma ut.

  8. för att vara den första kommenteraren som älskade upplägget i början, alltså att varje avsnitt skulle vara avslutat och att ingen skulle behöva följa serien slaviskt för att kunna följa med, så har jag följt fringe slaviskt från början och rakt in i den större bågen. och jag älskade det. 
    men jag tror att jag på något sätt hade kunnat älska serien ännu mer om den bara hade fortsatt på det sättet. jag föll ju för allt det andra, för kärlekshistorien mellan olivia och peter, och den andra kärlekshistorien, mellan fader och son, men det var ändå ett problem för mig. inte på samma sätt som lost, där jag faktiskt brydde mig på ett genuint sätt om karaktärerna, men blev sviken i slutet — och, egentligen, under tiden — utan för att jag ville att det skulle få fortgå. jag ville inte riktigt ha den där stora bågen, för den betydde att mina karaktärer skulle ha ett slut, och att serien skulle ha ett slut. på det sättet hade jag nog gärna sett att den hade liknat arkiv x ännu mer. 
    det ni sa i podden, idén om en spinoff med bara avslutade avsnitt, är nog det jag önskar mest just nu. och att den skulle utspela sig kring säsong ett-två. med den casten, en supetuff olivia, en briljant men lite för cynisk peter och en förvirrad men på något sätt änså briljant walter. och astrid, herregud vad jag gillade astrid.

  9. ‘john carter’.

    se hellre ‘get carter’ från -71.
    oj vad jag aldrig skulle vilja ha en arg michael caine efter mig.
    en tuff film men det är varning för britter.

    …john carter då. well.
    en film som jag varit hemskt osugen att se faktiskt. var bättre än jag trodde ändå. håller med om mycket i isabelles lilla rant.
    ett par lustiga scener ändå även om inte allt funkar.
    regissören skulle gått ‘full pixar’ på den här istället. mer rymdhundhumor.

  10. Fråga: Har den där fanfictiontexten inte publicerats än, eller har jag missat den?

  12. Om ni mot förmodan missat Utopia så kan det kanske vara ett tips för herrarna.

    Det här avsnittet får man väl lyssna på i framtiden när man är ikapp med fringe, antar att det är en spoiler-bonanza?

  13. De anser att det är “välgörenhet” att svara på icke kända människors frågor i kommentarsfältet på bloggen, så det lär du inte få svar på.

  14. Jag skrev en grej om Fringe, syndikering och vad som egentligen är kanon runt slutet av s4, och för att göra lite skamlösegoreklam så är det nog fortfarande bland det bästa jag har skrivit. Sen är jag ingen författare, men ajg tycker att texten håller även idag: http://www.boningen.org/archives/tv/pa-gransen-vad-hander-med-fringe 

    Obs: jag har ev tipsat om den här texten det här kommentarsfältet tidigare, så det kan vara en privat redaktionell loop som just nu inträffar.

  15.  Obs, detta skrevs till 95% med “glimten i ögat” som hänvisning till en för lyssnarna känd rant från Tobias i programmet

  16. Fint avsnitt. Kul att ni pratade om mitt favoritavsnitt (Butterfly effect-avsnittet). Min favoritsäsong är nog S03. Maskinen var spännande. Plus, larvigt förtjust i Fauxlivia (och hennes partner Lincoln. De var så skönt höhö-kaxiga).

  18. När ni pratar om enskilda händelser från S4 så minns jag den med lite varmare känslor, men jag hade annars väldigt svårt för hur de hanterade den nya tidslinjen. Det kändes som om de hade skrivit in sig i ett hörn och för att kunna gå vidare var de tvungna att hitta på något som gjorde att de inte behövde bry sig om vad som hade hänt med karaktärerna i de första tre säsongerna. Problemet kände jag var att JAG brydde mig om vad som hänt med karaktärerna i de första tre säsongerna och det gjorde att jag hade väldigt svårt att förlika mig med t.ex. William Bell som skurk när han tidigare offrat sig själv två gånger för att Olivia ska leva. Man kan kanske invända att det är lite våghalsigt gjort att kasta sig ut i ett nytt universum där inte ens trogna följare av serien kan hänga med i vad som hänt, men samtidigt så vågade de inte gå hela vägen där utan skohornade in ett sätt att få Walter och Olivia att bli sina gamla jag igen. Kanske går det att släppa det vid en omtittning och uppskatta S4 för vad den är men jag tycker ändå de fumlade till det lite här.

  19. Det inställda avsnittet fick mig att äntligen ta tag i säsong 5 av Fringe. Precis som Billy kände jag mig färdig med serien efter säsong 4, så min motivation inför femman var inte jättehög.
    Blev att jag såg hela säsongen på två dagar bara för att kunna ta del av den här specialaren. Får tacka så mycket för att ni fick mig att upptäcka denna serie och för att ni gjorde detta avsnitt. 

  21.  http://www.huffingtonpost.com/maureen-ryan/fringe-book_b_2860074.html?utm_hp_ref=entertainment&ir=Entertainment

Leave a Reply

Your email address will not be published.