2013-01-11: I veckans avsnitt funderar vi med anledning av nya David Bowie-singeln över vad konsekvenserna blir när ny, spännande kultur trycks tillbaka till förmån för gammal, trygg. Detta främst på grund av demografier och målgrupper i affärsplaner, men också på grund av okunskap. Vi smider även lite planer över hur vi kan få Kobra-redaktionen att framstå som tvåa på bollen, diskuterar Oscars-galans relevans och återvänder till det kära ämnet om dokumentärfilmers behov av sanningshalt. Och så blir det givetvis #floppfilmscirkeln där föremålet för diskussionen denna vecka är »Speed Racer«. Medverkar i avsnittet gör Tobias Norström och Billy Rimgard.
Ladda ner som mp3
Prenumerera i iTunes
Prenumerera i annat program (rss)
Lyssna direkt:
AVSNITTETS LÄNKAR:
Nästa del av #floppfilmscirkeln handlar om »Battlefield Earth«.
Justice knäppa dokumentär »Across the Universe« finns på Youtube. Radioheads lika knäppa »Meeting People Is Easy« också. Davie Bowie har släppt nya singeln »Where Are We Now«.
POST SCRIPTUM: Tobias tipsar om dokumentären »Detropia« om ett Detroit i förfall. Billy tipsar om ett klipp där Herbie Hancock visar sin Fairlight CMI för Quincy Jones.
Jag ska översätta så att Billy förstår.
Att ett spel bara släpps till Wii kan likställas med att ett spel bara släpptes till Spectrum.
Bra avsnitt, men det är lite rörande att höra Billys rant, jag har nämligen gamla nummer av tidskriften pop på toaletten som jag bläddrar i ibland och gnället på kvällspressens musikjournalistik har inte utvecklats stort mer än kvällspressens musikjournalistik de senaste 20 åren. Men om ingen läser gammelmedia – och det gör väl ingen tänkande människa – hur är det ett problem ? Det känns lite som att bli upprörd av att kristna högerpressen inte skriver om Frank Ocean.
Sen undrar jag var herrarna växte upp om det inte fanns ’merch’ i samband med populära filmer när ni var små? Jag tror mig veta vara lite äldre än Billy och hade disneyprylar i massor, ett gäng Star Wars gubbar, en Emil bysse etc. etc. Det som gäller nu är väl snarare att göra film o TV av merch som redan existerar (därav alla filmer baserade på leksaker, brädspel och twitterkonton).
Under ett födelsedagsfirande i lördags så fick jag och mina föräldrar avnjuta den Slash fiction ni fick i julklapp uppläst av författaren.
Mina kinder är fortfarande ganska röda.
det är hett
Jag ser fram emot guld-avsnittet.
Och så hoppas jag ni kommer prata mer tv framöver. Helst att ni hittar något att följa ihop.
Efter Carpenter-mackan kanske ni kan göra en till? Walter Hill? The Driver och The Warriors är filmer jag inte skulle våga se om idag. Inte heller 48 timmar. Är dom klassiker än idag?
warriors funkar mycket bra än och den ska du absolut se om.
driver är mer tveksam egentligen men jag gillar den. makligt tempo. hårdkokt dialog. coola biljakter. lite tveksamt skådespel på sina håll. hade en liten walterhillfestival i somras så har dom ganska bra i minnet. gillade crossroads som fan för övrigt.jag är så taggad på hills nya med sly.
Läste nedanstående tweet efter senaste programmet:
https://twitter.com/billyrim/status/290192940196843522
Tröttnade Billy före eller efter sin diss av kvällstidningsjournalister som bara skriver om musik för 40-plussare?
Vilka journalister i ditt twitterflöde är det du syftar på Billy. Nyfiken. Steen? Bjurman?
För Lokko, Gradvall och Strage t ex som haussat Bowie skriver ju verkligen om ny musik än idag. De som inte vill bevaka dagsaktuell musik har ju helt enkelt bytt intiktning.
Tycker inte heller jag att Odpod ska ha meta-diskussioner om medi
haha touché, just den tweeten handlade främst om medieformat, apropå en jättevirrig krönika som hävdade att 2013 var podcastens år blablabla.
längre svar nedan, till andra kommentaren apropå allt.
och nej, vi ska inte ha metadiskussioner mer.
Har två förslag/önskemål:
1. Kör en samlad tittning av #floppfilmscirkeln. Såg om Moon medan bl.a. Duncan Jones (regissören, Bowies son) twittrade om filmen. (Filmen gick på BBC, han kollade på DVD:n i USA.) Tänker att det kunde vara en rolig grej.
2. Empires podcast brukar inledas med att de svarar på lyssnarnas frågor. Sånt gillar man ju.
Jag hade tänkt beklaga mig över att Waterworld hittills inte nämnts i floppfilmcirkeln men när jag kollade på IMDb så såg jag att den gått plus med c:a 90 miljoner dollar.
Det finns ingen rättvisa här i världen.
Älskar den.
Jag minns att jag gillade Dennis Hopper som galen piratkapten (men när gillar man inte Dennis Hopper?), något om en karta och att det hoppades med vattenscootrar. Allt annat har jag lyckligtvis förträngt.
Precis, ang Dennis Hopper. Det är en matinéfilm i för stor kostym, helt enkelt.
Billys massiva rant var mycket underhållande (”Nu…. nu…” hatet är guld!) och i mina ögon helt befogad. Det är oerhört få artister som syns i traditionella medier idag. Och då tänker jag, det är ju precis därför vi har odpod. Ni har ju koll. Så jag efterlyser programpunkten ”Vad gammelmedia borde skriva om i stället för Bowie”, där ni lyfter sånt vi missar eftersom musikbevakningen är som den är. Gärna i listform. (Man gillar ju listor.)
Billys ogenomtänkta svada relaterat till nya Bowielåten känns inte som ett högvattenmärke direkt. Varför fick Bowie klä skott (särskilt som ni inte ens hört låten) för ett resonemang där ni diskuterar kvällstidningar och arenarock? Känns som att det bara handlar om att Billy är provocerad av att flera KÄNDA popjournalister som han har en ”svår” relation till hyllat singeln på Twitter.
Men varför låta Bowie klä skott? Han har alltid blickat tillbaka då och då i sina teman. Folk är faktiskt genuint glada och överraskade för att låten är bra ( starkaste poplåten han skrivit sen This is not America). Dessutom finns det något ödesmättat i texten som får en att tro att det är ett avsked ftån någon döende.
Bowie får klä skott därför att det är han som är aktuell. Hade det varit någon annan gammal ikon med sina glasdagar under 60 och 70-talen som fyllde Billys twitterflöde hade det garanterat varit hen som drabbats i stället. Jag hör inget specifikt Bowie-hat alls, tvärtom, han hyllas ganska friskt av både Billy och Tobias. Det Billy vänder sig emot är hur bevakningen av artister, främst i gammelmedia, fungerar idag, och den totala Bowie-hysterin vi ser nu är ett symptom på det.
Men det är ganska trött det där resonemanget om att gårdagens storheter på något vis per automatik blir irrelevanta för att de hade sin storhetstid för länge sedan.
Någon på twitter skrev om att det var tur att man som konst eller litteratur ”Är jag IRRELEVANT i SAMTIDEN om jag hyllar Birgitta Trotzig? Nej, det kan jag inte göra. Man vill ju inte vara MOSSIG”.
Det finns en himla ängslighet i de där resonemangen. Varför ska vi underkänna en företeelse eller artist för den inte är ny och framförs av unga människor? Är det nya alltid det bästa / rätta?
Jag tycker de mest samtidsrelevanta samtidigt är de som förmår att stiga ur samtiden och ta till sig tidlösa värden. Inget åldras så dåligt som en änsglig hipster med samtidskomplex och fingret i luften (då pratar jag rent allmänt, inte om Billy..)
Håller helt med om att saker inte måste vara nya för att vara relevanta. Både gamla grejer, halvgamla grejer och nya grejer av gamla artister kan vara oerhört bra/viktiga, och då är det klart att man får hylla.
Men tycker inte att det är det Billys resonemang handlar om. Det är det här default-läget medierna har, att när de stora namnen ifrån förr gör något över huvud taget blir de automatiskt uppmärksammade, avsett kvaliteten och relevansen i vad de producerar. Och det blir ett problem när det är på bekostnad av okända namn som aldrig kommer fram.
Bingo! Just så. Det är klart att grejer inte måste vara nya för att vara relevanta, men i NYHETSBEVAKNING av POPMUSIK så är det nya det enda intressanta. I fördjupande reportage och retrospektiver är det bättre att backa bandet för då finns historia både framåt och bakåt.
Men, och det här utvecklar jag aningen i nya avsnittet: Den som skriver om TV idag skulle inte få ägna krönika upp och krönika ner åt Miami Vice. Hen måste förr eller senare deala med nya Farmen-säsongen. Med musikjournalistik är det inte så. Det är ok att knyta känslomässiga band med viss musik när man är 18 och sen stå kvar på ruta 1 hela livet med samma sanning.
De allra flesta funkar så i sin privata relation till favoritmusiken (på många sätt även jag), men om man ska bevaka popmusik så funkar faktiskt inte det.
Men! Du pratar lite om olika saker. Dan Jönsson skrev såhär i DN 2009: “När jag som kritiker bedömer kvaliteten hos ett konstnärligt arbete frågar jag mig alltså inte främst: Är detta kul? Känns detta aktuellt? Utan: Kommer detta att betyda något om femtio år? Om fem? Om några veckor?” .. För Jönsson funkar det, men det är ett förhållningssätt man aldrig, aldrig kan ha som musikjournalist. Då har man missförstått sitt yrke.
Jag backar gärna bandet och grottar ner mig i musikhistoria. Jag gillar så himla mycket ohippa gamla dammiga saker. Låt oss prata Peter Gabriels soloskivor. Eller Dire Straits-bootlegen från Wembley 85. Eller Vangelis, för den delen. Däremot skulle jag som musikjournalist med den lilla yta jag kan få att belysa något aldrig välja nostalgiskt yrande om att det var bättre förr. Slutar man att titta på vad som händer runt omkring så… Se mitt svar till CarlNilsson ovan. SVT ställer samma frågor till Swedish House Mafia idag som till Ratata för 30 år sedan. Det skulle kanske funka om man diskuterade uppväxtromaner med författare 1982 och författare 2013, för litteratur jobbar mycket mer med beständighet. Men med popmusik är det ju så att den bästa popmusiken vid vilken som helst given tidpunkt har gjorts de senaste två åren.
Är sen på bollen att svara här, sorry för det. Försöker inte ducka kritiken.
Först och främst håller jag med om att det var synd att just Bowie som var exemplet. Det finns mycket, mycket värre. Och min rant handlade inte om någon enskild persons förhållande till Bowie i allmänhet eller nya låten i synnerhet, utan om den våta filt av unkenhet som lägger sig över allting så fort någon ur den generationen rör på sig.
Kanske är jag skadad av miljöerna jag har varit i, men jag är så sjuuuukt trött på att höra det eviga upprepandet från de som är i D.Bowies/B.Dylans/B.Springsteens/P.Smiths generation att det inte görs musik som betyder nåt idag. Att det inte görs några klassiker idag. Att det inte är någon som vill säga något med musiken idag. Det är något jag hör hela tiden, och det i allra högsta grad från folk som har musik i någon form som yrke. Inte Andres, Strage eller Gradvall som du nämnde i din andra kommentar. Få har väl så konsekvent bevakat nya grejer som de. Men andra… I en radiointervju 2010 sa Mikael Wiehe att det bara är han, Thåström och Stefan Sundström som gör politisk musik idag. Grattis. Det enda ett sånt uttalande säger är hur dålig koll man har, liksom.
Men dålig koll, eller rättare sagt, tolkningsföreträdet kring vad som är viktig och riktig musik eller inte, är helt lugnt. Ingen ifrågasätter det.
När redaktion, producent och programledare själv i ett program som Skavlan tillåter sig ställa Swedish House Mafia frågan ”Ni har ju inga instrument!?” … Det är så uppenbart vad som händer där. De växte upp med rocken där folk var på riktigt och rockade. Målgruppen för programmet är uppenbarligen samma, eftersom de tycker att det är en relevant fråga. Den outtalade frågan är ”Ni är väl inget riktigt band”.
Det är precis samma frågor som SVT ställde till Ratata för 30 (!) år sedan: http://www.youtube.com/watch?v=t40aM5643Ug
Redan då låg facit klart. Bowie, Dylan, Springsteen, Smith. DET är musik. Polarpriset är bara ett bokslut på den historieskrivningen.
Jag menar inte att man ska tiga ihjäl den generationen av artister. Jag lyssnar regelbundet på samtliga nämnda utom Dylan som jag aldrig fattat. Men även när man gillar musiken så är det upprörande slappa vinklar.
Det finns ett extreeemt litet utrymme för musikbevakning i stora medierna. Mycket mindre än för tv, kändisskvaller eller sånt. Att slösa bort det på att upprepa samma saker som sagts sen den moderna popmusikens början är hopplöst.
Jag är inte dum i huvudet. Som jag säger i programmet så handlar det här först och främst om målgrupp. Jag fattar att en dagstidning inte har som primärt mål att lyfta aktuella artister och stimulera en musikscen. De vill sälja lösnummer, annars vore de korkade. Men jag stör mig oerhört på den här synen att viss gammal pop har nått en verkshöjd som gör den viktigare än ny pop.
Popmusik har aldrig handlat om beständighet. Rolling Stones ”Satisfaction” var en hitsingel och Rihannas ”Diamonds” var en hitsingel. Skillnaden är att unga fans som gillade Stones på 60-talet hade fritt spelrum att tolka, skriva, bygga sina myter eftersom deras föräldrageneration tyckte rockmusik var förfärligt och vända ryggen åt. När Rihanna avfärdas som fejk görs det av samma personer som upptäckte ”Satisfaction”, som fortfarande är aktiva.
Nå, lyckligtvis styrs inte popmusiken av vad som skrivs om i media, så oavsett hur mycket utrymme som Pugh Rogerfeldt får efter Så mycket bättre så är Labyrint ändå mycket större namn bland de som alltid format den samtida popmusiken, de under 23. Det är bara jäkligt irriterande att lagt kort ligger, att ingen generation efter fick chansen att skriva sina superlativer.
Långt och välformulerat svar.
Jo jag förstår dig och håller väl med. Reagerade ju mest på hur du kom in på ämnet. Nu läser jag sällan kvällstidningarnas musikbevakning (då de knappt har nån) utan andra källor. Men har det blivit några större skriverier kring Bowies återkomst? Känns som att det mest är när de gamla elefanterna kommer och ska spela som det ska göras specialbevakning.
Som sagt, just att det var Bowie var lite olyckligt. Men han var liksom överallt då. Och ämnet var inte direkt planerat, så det blev lite ogenomtänkt.
Efter att ha skrivit det ovanstående igår försökte jag föra över problematiken på något annat för att se om det finns en hållbar jämförelse över det jag är frustrerad över. Det närmaste jag kommer är såhär:
Vi har ju pratat mycket om William Gibsons betydelse för oss i podcasten. Han ändrade min syn på mycket av det mesta i och med Neuromancer/Count Zero/Mona Lisa Overdrive.
Ponera att jag skulle kommentera all ny science fiction med ”det är okej, men det är ju ingen ny William Gibson”, förutom när det kommer en karbonkopia då jag jublar ”wow, helt i William Gibsons anda”.
Det är inte en klockren liknelse, men det närmar sig problematiken.
Det skulle aldrig hålla. Vi har ju blivit tillsagda flera gånger i kommentarsfältet att släppa Gibson som allmän referens, haha. Och då viktar vi inte ens saker mot honom. Däremot är det ok inom musikjournalistik att ha The Clash och inget förutom The Clash som måttstock på hur det ska vara, och allt som inte är lika äkta går bort. Och den som anser det, glömmer bort att om The Clash bildats idag hade de gjort någon far out jävla futuristik dubstep, för sättet de var i framkant med hiphop och reggae liknade ju ingenting. Men istället för att komma ihåg anledningen till att The Clash var så fantastiska var djärvheten och kläderna och framåtsträvandet, så konstaterar man bara att inte är The Clash.
Den här problematiken finns i många genres. Ta synten, som jag kommer ifrån. 1983 var Depeche Mode ett av världens mest moderna band som använde det senaste i teknik och hårdvara för att göra musik. 2013 vill Depeche Mode-fansen att bra musik ska låta som 1983 och göras med riktiga analogsyntar och inga datorer. Som fans är det naturligtvis helt ok. Man får tycka om precis vad som helst som berör en, det finns inget facit. Men om man ska ha analysen (vilket rimligtvis är musikjournalistens uppgift) så bör man förstå att det finns massor av samtida saker som verkar såväl i The Clashs som Depeche Modes anda, bara det att det inte låter ett dugg som något av dem. Och det upplever jag är helt frånvarande (förutom när det ska dras röda trådar om topplistepop från Abba via Ace of Base till Avicii, men då handlar det inte om analys utan om en enkel ingång att vinkla nyhet om försäljningssiffror).
OK. Jag känner att jag säger ungefär samma saker som för 10 år sen. Men jag tar det som ett sundhetstecken. Att jag fortfarande upprörs över det betyder att jag ännu inte har blivit en av dem. Men jag utgår ifrån att den dagen kommer. ”Ungdomar, ni är ingen Tim Hecker precis.”
Kan förstå att David Bowies musik blivit nostalgisk, senast han försökte vara framåtblickande med drumandbass-äventyret Little wonder gick det väl så där:
http://youtu.be/_9gc7AWzMoY
Om en som jag blivit trött på ett Detroit i förfall rekommenderar jag istället den här Resident Advisor-dokumentären om staden istället. Det är ju inte lite som jag undrar hur musiken från de ungar som haft Mike Huckaby som fritidslärare kommer att låta.
http://vimeo.com/27476225
åh, little wonder. jag älskade ju den utflykten. precis som jag älskade en annan utflykt som var trent reznors remix av i´m afraid of americans, som till och med blev videon till den singeln — http://www.youtube.com/watch?v=u7APmRkatEU
och det är nog också därför jag älskar den senaste singeln, för att den inte är en utflykt. det är inte skrillex, eller liknande, det är inte samtida men ändå är det det — ett retrospekt som passar så oerhört bra just nu, just här i hans karriär.
Jag hoppas så så så mycket att ni kommer köra en Fringe-special när serien tar slut. Sista avsnittet nästa fredag! 🙁 🙂
Det har vi väl blivit lovade?
Yes, det kommer hända! Om två veckor!
angående sökandet efter filter-reportagen och dokumentärfilm så förespråkar jag en uppdelning mellan reportagefilmen och dokumentärfilmen, där exempelvis searching for sugarman tillhör den första kategorin och the queen of versailles sållar sig till den senare.
skillnaden är alltså att sfs återberättar och paketerar en dokumenterad berättelse, medan tqov skapar en berättelse genom att följa familjen med en kamera.
wikipedia håller iofs inte med mig (”Dokumentärfilm får inte förväxlas med reportage som syftar till att så verklighetstroget som möjligt avspegla verkligheten sådan den faktiskt gestaltar sig.”) och det kanske är en petitess, och trots att jag ofta älskar upplevelsen reportagefilmerna bjuder på kan jag inte annat än att samtidigt hysa en gnutta agg mot dom.
Så fort man blandar in reportage får det hela även journalistiska konnotationer.
Fast den klassiska missuppfattningen består väl i att ’dokumentärfilm’ skildrar En Sanning snarare än Sanningen. Har man bara det i bakhuvudet så är det inga problem att luta sig tillbaka och njuta av exempelvis Monsterball…
Vill tipsa om Awesome Games Done Quick, ett tv-spelsmaraton i syfte att samla in pengar till Prevent Cancer Foundation.
Ett community av spelare som sysslar med speedruns (att varva spel så fort som möjligt) har samlats för att under en veckas tid spela igenom ett 70-tal klassiker. Imorgon gör de sitt sista dygn med tunga titlar såsom Final Fantasy IX, Super Mario 64 och Zelda-spelen. I skrivande stund har de samlat in strax under 250 000 dollar!
http://marathon.speeddemosarchive.com/
Njä, jag tycker att er redaktionella loop är soft. Värre med både Alex & Sigge OCH Look & Lokko som båda hade samma samtal två veckor i rad (inte som varandra, alltså). Var tvungen att kolla twitterflödet om jag hade drabbats av minnesförlust.
Mitt värsta/bästa redaktionella loopen-minne:
Utskällningen (nåja, påpekandet, beroende på hur hårdhudad man är, haha) i Weird Science-kommentarsfältet för att jag hade refererat till Lost-säsongsavslutningen av säsong 3 en gång för mycket.
I den redaktionella loopen ingår numera att prata om den redaktionella loopen. Jag gillar.
Videon till Ghostface Killahs & Raekwons ”Daytona 500” var mitt första (och enda) möte med Speed Racer. ”Go, speed racer, go!”
vill också passa på att tipsa om horizons tvillingavsnitt ”how big is the universe?” ”how small is the universe?”
Porr för oss som gillar Michio Kaku och drömmer om att få äga en egen kvant-dator
rätta mig själv: Michio Kaku är med i Horizon-dokumentären om svarta hål. klart sevärd den med.
Alltså dom enda i gammelmedia som försöker vara progressiva är väl några få kultur-side journalister, och Andres Loko och Fredrik Strage(fyll på med random-popjournalist), men dom har ju en tendens att bli karikatyrer av sig själva.
Jag brukar gilla när odpod ägnade tid åt att prata om smala grejer som helt gått förbi mig. Och det här med upprepning ingår väl i eran redaktionella loop (den jag älskar), att höra Billy upphetsat prata om new world order, postens avdelning för
outdelade brev och den konstanta hänvisning till Nibiru.
Nu har ni tyvärr ägnat alldeles för många avsnitt i rad åt David Bowie och Morrissey. (var på roskilde 04 när Bowie ställde in efter att ha varit nära att dö av att ha fått en trumpinne i ögat. Roskilde kompenserade genom att ge oss Slipknot(!?) vilket mina 19-åriga barndoms-grabbkompisar fann fantastiskt (”Vilken jävla David?”))
Ett problem för er tror jag är att ni inte har nån gemensam tv-serie längre, kan vi inte göra något åt det?? ni har ju haft Fringe(2 fredagar kvar), Terra Nova (Update!), Rubicon.. Fast det kanske bara är GoT som är den enda bra tvserie som fortfarande går på tv??
När min mamma fick höra att Billy blev sjuk skickade hon delar av sina klokskaper (hon är en såndär kvinna som kommer ta apokalypsen med ro, har man vuxit upp på en bondgård och fött upp och slaktat sin egen köttkonsumtion från när man var 5.. så blir det väl så) och skickade med mig hel ingefära(från eget krydderi) på tåget hem från julledigheterna. Och nu när Tobias har blivit sjuk så är det väl han som borde få påsarna.
/puss och kram