2013-01-04: Obiter Dictum tar årsskiftet i akt att blicka tillbaka på vilka böcker redaktionen egentligen uppskattade mest 2012. Det blir utopiska sc-fi-historier i Afrika, finkulturella noveller, hungerspel och alligatorbrottning i den djupa södern. Dessutom frågar vi oss vad det innebär att Jay-Z gör soundtracket till kommande filmatiseringen av »The Great Gatsby«. Kan det bli för mycket anakronismer? Och varför fick Tobias ångra att han sågade musikläggningen av en gammal OS-krönika? Medverkar i avsnittet gör Tobias Norström och Billy Rimgard.
Ladda ner som mp3
Prenumerera i iTunes
Prenumerera i annat program (rss)
Lyssna direkt:
AVSNITTETS LÄNKAR:
Nästa del av #floppfilmscirkeln handlar om »Speed Racer«.
Billys litterära favoriter från fjolåret var Alastair Reynolds »Blue Remembered Earth«, Maile Meloys »Apothecary«, Connie Willis alternate history-dubbel »Blackout«/»All Clear« samt Jorge Luis Borges novellsamling »Labyrinths«. Vill man ha en introduktion till Borges rekommenderas även den av The New Yorker producerade inläsningen av novellen »Shakespeare’s Memory«.
Tobias förlorade sig å sin sida i Karren Russels fantastiska realism i »Swamplandia!«, Gil Scott-Herons självbiografi »The Last Holiday« men lärde sig även uppskatta young adult-genren genom »The Hunger Games«-trilogin. Tobias har även skrivit om sitt litteraturår på sin blogg.
POST SCRIPTUM: Billy lyfter fram en sammanställning av olika flygkraschers sista radiosändningar innan krasch. Tobias tipsar om dokumentären om Michael Jacksons »Bad« som går att se här under en ytterst begränsad tid.
Det var himla synd att de misslyckades så kraftigt med Hunger Games-filmen. Här hade man en garanterat säljande story, och ett episkt upplägg – och så slarvar man bort det med snabba klipp, överskott av skakig handkamera-närbilder och glömmer helt bort att etablera miljöerna med lite klassiska kameraåkningar och avståndsbilder som kunde gjort filmen lite mer köttig och mastig.
Postrocken lär ha etablerats i sportsammanhang 2006. Mogwai gjorde då soundtracket till en arty film, där man följer Zidane en hel match. En postrockig spelare i den postrockigaste sporten. Gissar att det hela noterades av tv-sport-redigerare i hela världen: http://www.youtube.com/watch?v=TM0HbayT2Ec
speed racer
jag hatar sportfilm generellt sett.
och sämst är det när det ska klippas ideligen till kommentatorer som beskriver vad vi ser eller borde förstå iallafall.
stiliserat och snyggt tycker jag nog det är men det är ju rätt igenom ointressant. den ständigt irriterande gooniesungen gjorde inte filmen bättre. alldeles för lång. jag tror även att det bara är ice cube som kan säga ’pops’ utan att det låter fånigt.
nej… ge mig http://www.youtube.com/watch?v=7zhDKFhfEgg.
Enda gemensamma nämnaren: TAG Heuer Monaco-klockan.
Håller med! Ffa om längden. Ser gärna en regel om att filmerna i floppfilmscirkeln inte är längre än 1.45. Men visst, längden kan ju bidra till floppandet
och jag har nu lärt mig den korrekta definitionen av stilisera. tack odpod.
Apropå Borges kan man lyssna till en av mina favoriter, Will Self, läsa hans extremt korta historia ’On Exactitude In Science’ här:
http://www.guardian.co.uk/books/audio/2013/jan/04/will-self-jorge-luis-borges
Säger inte att postrocken i TV-sport började här men jag skulle kunna tänka mig att den etablerades här: http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=LccxeBMLibY
Robotdammsugaren är så 2012, såg precis det här robotbarnet ( http://www.youtube.com/watch?v=knRyDcnUc4U&feature=player_embedded ) och inser att singulariteten inte är så långt borta. we are doomed!
Jo, det här blev kanske lite trevande, men kanske mest för att det är ett alldeles for vagt samtalsämne att prata om böcker man läst senaste året. Finns liksom ingen övergripande trend att diskutera då. Ta tag i en genre, ämne eller författare i stället så blir det nog lättare att ha ett vettigt samtal.
Apropå att känna att tiden går fort. Jag vet inte om ni gör det medvetet, men ni citerar nästan Pontus Lundkvists fantastiska serie ”Hur gammal är du egentligen?” rakt av, om än med lite andra exempel. Kolla in!
det börjar bli dags för Odpod att göra slag i saken och ta över bostadsrättsförening och där igenom få vantar på renoverings & underhållsfonden och bygga sig en egen tesla coil https://www.youtube.com/watch?v=FY-AS13fl30
Efter 28 dagar senare har jag alltid förknippat postrock med Zombies. Mycket riktigt har även Mogwai specialskrivit musiken till den nya franska zombiedramaserien gengångare http://www.svtplay.se/gengangare .
Kudos för flygkrasch-sidan. Väldigt intressant läsning. För övrigt bara väntar jag på att ni ska ta upp Waterworld/The Postman i floppfilmscirkeln!
Hudson Splash Down http://www.youtube.com/watch?v=2l3BDBziZkw
Inga fler bokcirklar på ett tag, va? Som ni själva är inne på så krävs nog mer av en tvåvägskommunikation vilket i sin tur kräver att båda har läst samma böcker. Nu blev det mer som en blandning av en bokcirkel med bara två deltagare där den ena dessutom, omväxlande, har missat att läsa boken och en intervju där den som intervjuar inte har en aning om vad de egentligen pratar om. Kände att jag zonade ut flera gånger och började tänka på annat istället. (Skrivet i all välmening då jag älskar er pod i vanliga fall :))
Det här är lite som att svära i kyrkan, men som bibliotekarie läser jag skamligt nog för få böcker, i synnerhet på den skönlitterära sidan. Det finns för många böcker och för lite tid brukar jag resonera – och jag kan inte hjälpa att jag har ett så pass stort intresse för många andra typer av kultur- och underhållningsformer. Jag är för nyfiken, helt enkelt. Och den underhållningsform som jag känner får stryka på foten är den som är mest tidskrävande: boken (skulle alternativt också kunna vara tv-serien). Så jag ligger i likhet med Billy flera år efter med ”heta” titlar. Mitt 2012 bestod mest av ett gäng Albert Camus- och bokcirkeltitlar. Och under min vintersemester på ett händelsefattigt Kanarieöarna i en vecka slukade jag 3 böcker på totalt 1000+ sidor – vad hände, läsarkatarsis?
Litteraturen saknar dessutom den hajpmaskin som finns i businessen för visuella medier. Det är svårt att skapa ett förhandsintresse för en oinitierad eftersom det i de flesta fallen saknas en trailer som ska sälja in produkten till mig. De senaste åren har det förvisso dykt upp boktrailers men de får mig inte att skrika ”HÄR, TA MINA PENGAR!” åt skärmen på ett sätt liknande t.ex. den första ”Inception”-teasern. Bokscenen tycker jag dessutom saknar en stjärnglans, författarna syns inte heller i så många sfärer. Kollar man i mediers avdelningar för ”nöje” så skrivs det sällan om författare men desto mer om, säg, film. Växlar man dock begreppet till i tidningarna till ”kultur” så finner man i kultursidorna långa texter om litteratur (kritik, intervjuer). Det är som om man i många fall vill särskilja ”finheten” i vissa kulturformer, den unga filmen har långt kvar till den historiskt anrika texten. Kan denna uppdelning medföra en förhöjd tröskel för den ovilliga läsaren mot böckernas värld? Äsch, jag vet inte, skjuter mest från höften här.
Apropå litteraturkritik så är det nästan så som jag föredrar att läsa böcker. Som den fyndige Whit Stillman skrev in his i ”Metropolitan”:
Två ungdomar pratar om Austen:
Audrey: “I read that Lionel Trilling essay you mentioned. You really like Trilling?”
Tom: “Yes.”
Audrey: “I think he’s very strange. He says that nobody could like the heroine of Mansfield Park? I like her.
Then he goes on and on about how we modern people of today with our
modern attitudes, bitterly resent Mansfield Park because…its heroine is
virtuous? What’s wrong with a novel having a virtuous heroine?”
Tom: “His point is that the novel’s premise…there’s something immoral
in a group of young people putting on a play? Simply absurd.”
Audrey: “You found Fannie Price unlikeable?”
Tom: “She sounds pretty unbearable, but I haven’t read the book.”
Audrey: “What?”
Tom: “You don’t have to have read a book to have an opinion on it. I haven’t read the Bible, either.”
Audrey: “What Jane Austen novels have you read?”
Tom: “None. I don’t read novels. I prefer good literary criticism.
That way you get both the novelist’s ideas as well as the critic’s
thinking. With fiction, I can never forget that none of it ever
happened; that it’s all just made up by the author.”
Tobias’ ”Julmust” var det första verkliga LOL-ögonblick Odpod skänkt mig. Tack.
Bara det faktum att man vet att en film innehåller en twist gör ju det enklare att räkna ut vad själva twisten är.
Exakt. Att ”The Usual Suspects” var så mindblowing berodde ju på att den återuppfann twisten som hade legat i dvala sedan, typ, David Mamets ”En bricka i spelet” från 1987. Eller nåt i den stilen.
Och ”En bricka i spelet” var verkligen en film där jag såg twisten två mil i förväg då jag såg den långt efter den kom ut. Mitt i när det var som hetast att allt skulle h en twist.
Samma här. Men bra film ändå.
The Crying Game-”twisten” kom redan 1992. Inte riktigt samma sak, dock.
Kände samma sak angående ju twisten som koncept. Vet man om den så går ju hjärnan runt och letar efter den. Tror att man lätt har hur många twist-idéer som helst men så fort en stämmer så känner man bara att man nejlade den (och glömmer felgissningarna).
Rimligt, det var dock inte svårt att fokusera på den karaktären som kändes mest ”off” i twist-letandet.
Håller helt med. Är mest glad att jag tycker att den håller så bra fortfarande.
Definitivt. Tror inte att jag skulle ha plockat den så tidigt som jag gjorde om jag inte letade efter den. Om jag enbart skulle ha sett filmen utan att veta om att twisten existerade så skulle det med största sannolikhet inte ha känts lika uppenbart.