2012-10-19: Det har äntligen blivit dags att slå upp portarna för en ny säsong av Obiter Dictum. Vi gör det genom att staka ut vägen framåt och blicka lite bakåt. Det blir ett uppsamlingsheat som avhandlar vissa problem med Aaron Sorkins »The Newsroom«. Som analyserar glädjen över att Curiositys landning på Mars gick väl samt en diskussion om huruvida post-apokalypsens estetik spelat ut sin roll. Vi vänder dessutom blicken mot öst och lystrar till Psys virala megahit »Gangnam Style«, är detta början på den asiatiska invasionen? Avslutningsvis tittar vi även lite närmare på trailern till »Cloud Atlas« och frågar oss om det här är filmens framtid. Medverkar i avsnittet gör Tobias Norström och Billy Rimgard.
Ladda ner som mp3
Prenumerera i iTunes
Prenumerera i annat program (rss)
Lyssna direkt:
AVSNITTETS LÄNKAR: Glädjen var total på NASA när Curiosity landade medan Felix Baumgartners fallskärmshopp inte riktigt kändes lika spännande.
Hela välden dansar till Psys »Gangnam Style«, i Sydkorea är det sedan länge ren arenarock.
Tobias somnade när han såg första avsnittet av »Revolution« men är desto mer peppad på »Nashville« och kanske ubåtsserien »Last Resort«.
»Cloud Atlas« har en megalång trailer, man bör även se regissörernas förklaring och introduktion till projektet.
POST SCRIPTUM: Billy knyter an till vårens säsongsfinal och tipsar om Robert Johnson & The Punchdrunks tagning på ledmotivet till »Assault on Precinct 13« . Tobias i sin tur lyfter fram en liten featurette som går bakom scenerna på »Cloud Atlas«
Fint avsnitt! Gillade PSY-spaningarna. Hela viralspridningen var extra kittlande sedd från Peking, där jag bor. Samtidigt som jag via nätet såg att GS började plocka upp momentum i Sverige/USA så märkte jag hur den bubblade upp bland unga kineser omkring mig. Under det år jag bott här har jag inte upplevt att någon låt (eller någon form av viral) blivit stor både här och där så samspelt. Om något var ni lite, lite före kina, vilket väl är intressant i sig.
Varför Kina dröjde så länge efter att GS blev hit i sydkorea är kanske märkligt med tanke på att kpop redan har en bas här. Kanske pga att PSY inte är den typiska kpopartisten (tjej och killbanden verkar däremot gå som smör bland kinesiska tweens) och att det krävdes en länkstorm från väst för att smittan riktigt skulle få fäste.
Tilläggstillägg: PSY har i kina tilldelats smeknamnet ”Niaoshu”, Fågelfarbror, enligt kinesisk vän. Ingen förklaring gavs.
Först, otroligt härligt att ha er tillbaka.
Andra, jag vill så gärna gilla ”Cloud Atlas” helt besinningslöst. Det är verkligen den typ av episk pampighet som gör mig helt rusig. Men, livet är ju sällan så enkelt: http://www.racebending.com/v4/blog/cloud-atlas-conversation-yellowface-prejudice-artistic-license/.
gött att ni är tillbaka! Billys nyhetsfria år väckte mitt intresse, kan du inte berätta mer?
hur länge har du hållt på? strategier för att undvika slentriankollandet? var hittar du de fördjupande essäerna? vad har varit svårast? Vad gör du istället? osv osv
blev lite sugen på att skicka in en moderntappning av den klassiska lilla sportspegeln teckningen. men eftersom jag faktiskt inte är nån större talang tror jag inte att en teckning på en bandyspelare från min hemstad med en pratbubbla där han refererar till den fantastiklitteratur som den tecknade bandyspelaren har läst över sommaren.
så projektet lämnade aldrig idéstadiet..
ps ni borde skaffa en postbox, fatta va mycket häftiga saker ni skulle få. (men med den nya straffavgiften på USB-stickor kanske det inte skulle bli så skoj)
Vill bara tipsa om att Hardware finns på youtube i sin helhet – http://www.youtube.com/watch?v=WZSVrosLJNw.
En av dom skönaste soundtracken med ”This is want you want, this is what you get”
Inte Sundsvall, Karlstad 😛
http://open.spotify.com/album/1EOfehpUTC0XEmfLBt7zTQ
Efter att ha 5 avsnitt avklarade av Revolution kan jag nog hålla med om att kopplingen mellan den och Terra Nova är ganska nära. Svårt att säga exakt vad det är, men det är väl avsaknaden av smuts om jag ska gissa.
Ett bra litmustest på Post Apokalyptisk serie skulle jag vilja säga är om smutsen känns trovärdig eller inte. I både Terra Nova och Revolution så känns alla karaktärer så sjukt rena och tillrättalagda fram tills att dom ska vara smutsiga så känns det som någon tagit mascara+vatten och ”fixat till dom” Då blir också kontrasten mot tex. den väldigt snygga miljön ännu tydligare. Förutom det och att storyn känns lite pajjig så är det ändå något som gör att man fastnar.. Jag kommer kolla vidare, men förvänta er inga underverk, men som skön matiné apokalyps funkar den på något sätt…
Tror också att jag kompenserade genom att lyssna ett par vändor på Fallout intron på youtube.. 🙂
Så det borde till ett Deadwood filter?
ja exakt 🙂 Jag försökte komma på ett bra exempel och Deadwood är exakt vad jag tänkte på 🙂
Däremot vill jag ändå påpeka att den funka ur ett matiné perspektiv
Härligt att ni är tillbaka! Tycker höstens behållning i TV-serievärlden tyvärr redan tagit slut. Lillyhammer var en underhållande serie
Trodde ni var på väg mot Arrow när ni pratade nya TV-serier och bågskyttetrender samtidigt. Det kanske inte gör så mycket att ni inte hamnade där. Kan höra av mig omkring avsnitt 10 om det ordnar upp sig. Synd på gröna ärtor annars. Ska det komma en bra (icketecknad) superhjälteserie någon gång tro?
Blev besviken på eran summering av Kpop. Dels för att ni väldigt snabbt gjorde likhetstecken mellan såväl Sydkorea, Japan och Kina. Kan vi någonsin få prata om något land i östra delen av Asien utan att dra slutsatsen att det är samma sak som Kina? De är inte alla samma land. Sydkorea är en demokrati, Kina är en totalitär stat till att börja med. Sen tycker jag inte att det behöver låta så deprimerande med att vi i väst släpper på elitismen och kollar mer på musik från andra länder, har filmens värld, matens värld eller någon annan del av kulturen blivit sämre av yttre influenser?
Sedan är Kpop-industrin (som jag själv uppfattat den från väst, har ingen lokal insyn) väldigt annorlunda från pop:en väst, och jag tror inte det går att dra likhetstecken med hur popindustrin såg ut i väst på 90talet och Kpop:en idag. Dels för att varken Japan eller Sydkorea började göra pop på först 90talet för apa efter väst. De har haft popgrupper och en egen ”idol”-industri mycket längre. En idol är en multiartist vars största fokus är att sjunga och dansa, men nästan alltid även är med i dramashower (liknande såpoperor) och även är modeller. Det är snarare vi i väst som apade efter den industrin iomed idolprogram på 00talet och synkroniserade danspsykosen på 90talet. Det är med fördel att vi i väst släpper lite på iden att vi är först med allt. Det är vi inte.
I Sydkorea och många andra länder i östasien så har skivbolaget skolor där idolerna får träna i många många år innan de har sin debut, och de scoutas av agenter som just mycket unga. Ska en problematisera kpop:en så är det den aspekten som är en bra början, speciellt eftersom de många gånger kan vara 14-15 år när de har sin debut, och det är inte helt klart vad för typ av kontrakt de har. Att blanda in Kina i det hela är dels tröttsamt västexcentriskt (Allt i Asien = Kina). Sen är jag inte helt med på att PSY är typisk för Kpop-industrin, han är en stor artist som t ex också fick göra Sydkoreas OS-låt, men jag upplever att pojk-och-flickbanden med unga artister (där medlemmarna ibland har andra sidoprojekt, antingen solo eller med andra artister) är mer typisk för industrin i stort.
Jpop:en har många likheter med Kpop:en (och kpop slår stort i Japan), men är två helt egna industrin där det finns många många olikheter också, Japan föredrar andra utseenden och sångstilar t ex. Det som är störst i Jpop:en just nu hade inte alls funkat som Kpop. Är ni intresserade av det föreslår jag att ni kollar upp Kyary Pamyu Pamyu, som is the shit i Japan.
Själv upplever jag att charmen med Kpop är just det enkla. Det är snyggt, det är synkroniserad dans och det är bra producerad pop. En del skivbolag scoutar sin idoler från över hela världen och är internationell på ett sätt som popindustrin i väst inte är. I ett av mina favoritband f(x) är bara två av 5 medlemmar födda i Sydkorea. Det finns dessutom många kvinnliga akter som har som mål att vara coola (t ex 2NE1, F(x), BoA), utan att för den delen behöva vara övertydligt sexiga och skaka rumpan i varendra video. De finns också, och all heder till dem, men vi behöver mer variation än enbart det. I kpop:en finns gulligt, det finns coolt, det finns även sexigt om en vill ha det. I väst upplever jag att en popartist måste vara sexig för att få vara cool (t ex Rihanna, Lady Gaga, även Beyonce om en ser henne som popartist).
Liknelsen mellan kpop och hiphop är som att jämföra koreansk hiphop och västerländsk pop, det är inte alls samma grej. I väst tror vi och kräver vi (även fast vi egentligen vet bättre) att en artist ska kunna allt själv (och tro att de gör allt själv), i Kpop:en är det alltid tydligt att musiken och banden är en team effort. Ärlighet varar längst. Men det är också något väldigt skönt med att en vet att idolerna jobbar väldigt hårt för att ge en den här upplevelsen. Det är inga bortskämda indiekids som tror de är coolast i världen och tar sig själva på för stort allvar för att de kan ett ackord. Det här är erfarna dansare som tränar flera dagar i veckan som också kan sjunga. Det här är arbetande artister. Det är ett jobb, och de gör sitt jobb bra.
/nerd rage
PS: Tycker ni är väldigt bra i övrigt, men här behöver ni läsa på mer, och se utanför ett amerikanskt hjälp-vi-blir-omsprungna-av-Kina-perspektiv. Tack.
Hej!
Alltså, jag älskar ju nerd rage, och jag lärde mig massor av det här inlägget. Tack för det! Grejen är att vi verkligen inte hade ambition att göra ett heltäckande nedslag i kpop (eller jpop). Spaningen gällde mer att Psy (heter han ”Pee-Ess-Why” eller det utlästa Psy, förresten?) fått den där galna världshiten + att Kina har allt mer att göra med Hollywood och om vi kan ta de tecknen som riktning på varifrån popkulturen kommer att komma framöver. Däremot slank det nog med massa faktoider och dåliga jämförelser på kuppen, det tvivlar jag inte på. Alltid knepigt när man vill prata om en företeelses betydelse och försöka särskilja den från företeelsen i sig. Speciellt när man inte är expert på detaljerna.
Jo, jag förstod att er utgångspunkt antagligen inte var det, men kände att ni behövde lite hjälp att komma in på rätt väg. Upplever att det dyker upp många underliga beskrivningar av popindustrin i Sydkorea och Japan just nu och vill hjälpa till där jag ändå har lite koll. PSY uttalas Sai/Saj. 🙂
Tack att ni började igen! Kan inte säga varför men att lyssna på eran podcast och få veta att den kommer nästa vecka igen är lite så som att komma hem efter en lång resa. Man känner sig lugn och varm, lite så som hemma hos föräldrarna.
Nu är allt bra igen! En fullvärdig inledning på säsongen.
Mycket trevligt att ni är tillbaka pojkar! Jag tycker inte alls det gör något att ni har uppehåll över sommaren, det är ju inte så att ni har några skyldigheter gentemot oss.
Hoppas Tobias kommer prata lite om sin USA-resa under hösten, är själv så sjukt sugen på att göra en sån lång resa genom staterna.
extremt fin känsla att jobba natt och helt plötsligt dyker det upp ett nytt avsnitt.
Jag blev lite besviken att ni inte fick in senaste säsongen av Fringe när ni snackade postapokalyps! Jag hoppas och antar att ni återkommer till ämnet! (Fringe, alltså)
känns som hastigheten är ganska hög på den här säsongen. Dom har ju bara 13avsnitt att rädda världen från the observers. Tobias reagerar på dom två första avsnitten här: https://twitter.com/tobiasnorstrom/status/254898640978583552
Himla lyxigt ändå att man får nån sort avslut! Är dock själv inte så förtjust att the observers visade sig vara onda. Tyckte de hade en betydligt mer ”ambiguous” famtoning i serien i övrigt.
Fringe will be served.
Vi återkommer väl ALLTID till Fringe? 🙂 .. Räkna med specialavsnitt när säsongen är slut.
Kul att ni är tillbaka!
Det är tråkigt när postapokalyps-skildringar blir förklädda westernfilmer. Det blir de ju ofta om man förlägger handlingen tillräckligt långt från apokalypsen. Det blir också ofta en ursäkt för lågt produktionsvärde. Just-efter-apokalypsen kräver sina miljöer och stämningar=dyrt. Långt efter katastrofen: bo i en timmerstuga och gå klädd i lädersärk, men utan att behöva ta hänsyn till historiska detaljer = billig TV. Och förlägger man handlingen typ 1000 år efter katstrofen förvandlas det från western till fantasy. Fast då börjar det bli lite smådyrt igen kanske.
Jag skulle säga att det beror väldigt mycket på hur det görs. Om det blir ökenwestern med revolvermän (tänk The Book of Eli) går allt ganska snabbt åt helvete medan receptet människa mot natur nödvändigtvis inte är dåligt. Jeremiah Johnson odlar exempelvis en utmärkt post-apokalyptisk estetik.
Syftar du på ”Indiandödaren” Johnson? (i verkligheten med tuffa namnet ”Liver eating Johnson”) En av världens bästa westernfilmer! Fast jag skulle mer sortera den under western, eller ”vildmarksäventyr”.
”Vildmarksäventyr” är för övrigt en sorgligt gles genre. Det finns ett femtontal rullar som är sevärda, men sen tar det stopp. Jag känner en konstant hunger efter genren ”man som ska överleva i skog”.
Är vildmarksäventyr filmer som Gerry, Into the Wild och Grizzly Man, Cannibal the musical?
har länge ansett att det borde bli film av en del misslyckade 1800-tals viktorianska irrfärder till Upptäcktsresor. Hörde talas om en man som skulle korsa öknen i Australien, i Packningen ingick ett skrivbord i massiv ek så att han skulle kunna sköta sin korrespondens under färden.
Andra lyckade expeditioner är ju Sir John Franklins försök att hitta Nordvästpassagen…
Into the wild och Grizzly man, absolut! För mig räcker det att de utspelas i naturen, gärna med människans kamp för att överleva däri. Det får gärna vara vinter och snö också, men öken går bra också. Mina faoriter är Walkabout (’71), Vägvisaren (´75) men även westerns i stil med Lonely are the brave (’62), eller lättviktare som The edge (’97) med Alec Baldwin.
..Finns på tok för lite sånt här!
om du inte sett Gerry kan ju det vara ett tips, men så är jag ju en sukker för Gus Van Sant film
… och den svenska kopplingen till 2ne1 är Johanna i First Aid Kit. Youtube-kommentarer skriver att hon ligger bakom ’MoA’ som gjort enormt populära covers på 2ne1, SNSD och annan K/J-pop. Enligt ryktet ska hon ha deltagit i en covertävling men tvingats att dra sig ur och radera sina konton efter att blivit outad som artist under skivkontrakt (vilket tydligen var otillåtet).
Det finns en mindre undergroundarmé som lyssnar, diskuterar, konspirerar och vill ”reclaim Johanna”.
http://youtu.be/zKZ926HVxmM
Tack för detta! Otroligt intressant. Vet du om hon bekräftat detta någonstans?
Kul avsnitt, men var där inte ett stort läderlappsformat hål ? Är det en Batmantrilogispecial i faggorna månn tro ?
vi är alltså så förutsägbara….
Jag kan meddela att jag ägnade sommaruppehållet åt att lyssna igenom hela er bakkatalog. Fantastiskt, var det!
Äntligen! Nu känns det att det är fredag eftermiddag igen
Kallar Tobias filmen för Hungry Games?
Anyway. Fint att fredagarna är tillbaka!
Haha, om det stämmer bör jag kölhalas!
Lyssnade igen, my bad. Men om man inte lyssnar så noga så låter det nästan så! Ej kölhalning denna gång.
Vad är egentligen en kölhalning? Har typ trott att man förs över kölen naken och får stickor i stjärten
du dras under båten (fastbunden i rep). känns som att det kan vara jobbigt beroende på storlek på båten och hastigheten man dras.
stickor eller ännu värre; havstulpaner i stjärten är illa.. förutom drunkningen då.
good to know
Är det början på slow tv-rörelsen som jag just har lyssnat på?
Ja, bra att ni är tillbaka, trots att tremånaderssveket ändå svider lite.
Min teori om J/K-pop har alltid varit att kvalitetsbedömningen inte grundar sig på samma kriterier som annan musik, ex sjunger rent, fina melodier, skaka rumpa-potential. Istället är det centrala att se till hur J/K-popband förhåller sig till formatet (som Billy sa, att göra inhemska versioner av boy/girlbands). Jag tror att man ofta bedömmer det utifrån att det är en iscensättning av ett tidigare skådespel (J/K tar på sig rollen av backstreet boys); samtidigt gör alla leden i iscensättandet att jag som ser det hela tiden påmind om att det inte är på riktigt. Jag har hela tiden en känsla av att musikerna, oberoende av kvaliten, måste förhålla sig till ”föregångarna” på ett sätt som inte alltid är helt juste. Och vi som ser det, får någon slags kolonial ”titta, så de försöker”-känsla. Och om man inte som konsument/musiker förhåller sig till det blir det ett ganska unket resultat. Typ.
Ni har varit saknade.
Äntligen!
Så Cormac McCarthys The Road(minus det b:iga slutet!) är idealet Billy?
haha jag vet inte om jag skulle kalla det ideal, den saknar en del element som jag gärna vill ha i min postapok, men absolut, den är finfin. (gillade däremot inte filmen så mycket)