2012-07-06: John Carpenters distinkta ton har klingat genom hela karriären av scifi-, skräck- och genrefilm. Han ligger bakom klassiker som »Escape From New York«, »The Thing« och »Halloween«, men också ett helt gäng mindre omtalade filmer som är guldkorn i sin egen rätt. I säsongsavslutningen av Obiter Dictum synar vi Carpenters filmskatt under lupp, försöker hitta de röda trådarna och diskuterar vad det är i hans manus, regi och soundtracks som ger hans verk den distinkta känslan av att allt är perfekt. Vi ringer även upp huvudpersonen själv för att få ställa de där frågorna som vi längtat efter att få svar på ända sedan Snake Plissken flög Gullfiren över Leningrad. Medverkar i avsnittet gör Tobias Norström, Billy Rimgard och John Carpenter.
Ladda ner som mp3
Prenumerera i iTunes
Prenumerera i annat program (rss)
Lyssna direkt:
AVSNITTETS LÄNKAR: Skapandet av »The Fog« skildras i dokumentären »Tales From The Mist«. Dito för »The Thing« i »Terror Takes Shape«. En samtida making of »The Thing« är ännu mer sevärd.
»Escape From New York« började först med ett bankrån som visar varför Snake åkte dit, men Carpenter klippte klokt nog bort den. Glassbilsscenen i »Assault On Precinct 13« är en klassiker.
»They Live« innehåller en sjukt lång slagsmålsscen som reds ut i en paneldiskussion 25 år senare.
Av många klassiska soundtracks är musiken till »Escape From New York« det mest klassiska. Carpenters parhäst Alan Howarth grävde djupt i arkiven för en mixtape för Resident Advisor. För svartvit syntpornografi, kolla bilder från när soundtracken skrevs i den här forumtråden.
Vinn årets bäste podcast nu! Ni är värda att spöa dem stora killarna och peta ner dem från tronen!
Förresten (och förlåt mig min lathet): När kickar ni igång igen?
Lysande avsnitt!
Alldeles för sent och irrelevant för just detta avsnitt (som för övrigt var mycket bra), men om ni inte redan blivit spammade med den vill jag tipsa om den analys av The Dark Knight Rises:
http://arbetaren.se/artiklar/fascism-for-det-21a-arhundradet/
Första avsnittet jag lyssnat på, och jag är kanonnöjd. Om jag skulle få önska filmavsnitt skulle Sam Peckinpah, Paul Verhoven och Werner Herzog hamna överst på listan.
peckinpah är kung.
Ah, bra tips alla tre! Kul att du gillar podden, också! Dock tungt för oss att du gick in på det här som första avsnittet att lyssna på alltså. Inget i bakåtkatalogen toppar naturligtvis att ha Carpenter som presenterar podden. 🙂
Nu är du blygsam! Ni har ju apokalypsavsnittet, Blade Runner (ojojoj) och så night car-avsnittet, förstås!
Det finns mycket godis i bakluckan!
Jag har förvisso bara lyssnat på senaste säsongen i sin helhet, och ströavsnitt från tidigare år, men ändå reagerat på att ni i de avsnitten jag hört aldrig nämnt David Cronenberg. Därför är mitt förslag till hösten en Cronenberg-cirkel, så ska jag så länge lyssna ikapp även tidigare säsonger. Det ni gör är allt som oftast utmärkt trevligt, så tack för en bra podcast.
förslag på filmcirkel.
’six degrees of kevin bacon’-cirkel.
ta oss på en imdb-resa från nån random intressant odpodskådis och länka oss fram till kevin bacon.
http://www.wingkong.net/shirts/chi514.html
jag vet ju vem jag går som på nästa halloweenfest. 🙂
jag saknar fruktade ljud.
finns det inte fler..?
Nej, det finns bara de som ligger under ”Fruktade ljud” uppe i menyn. Det kanske kommer fler, vem vet. 🙂
Som alltid en hög klass på avsnittet – kudos för intervjun med JC och skönt meta att det också blev ett list-avsnitt!
Jag har rusat igenom podcasten från början till hit under våren (och även om ni är varmare i kläderna nu så var ni inte dåliga i början heller) och saknar faktiskt uppföljningen på vårens tema: Will they/won’t they! Men det kanske blir en cliffhanger till i höst?
Här är lite uppslag till filmcirklar:
– Apokalyps (When Worlds Collide;On the Beach;The Quiet Earth (en pärla – rekommenderas) )
– Weird Alien contacts (Xtro; The Blob; The Robin Cook Invasion)
– Robotar (Hardware; I, Robot; Screamers)
– Filmer om (mer eller mindre) fiktiva band (Once;Tenacious D;Τhis is Spinal Tap)
Ni har inte haft så många intervjuer, men jag hoppas på fler – drömmen vore ett intervju-battle med Jonas Thente där ni intervjuar varann!
Strax innan avsnitt hundra måste ni givetvis göra det alla andra gör (bara så att ni har det avklarat): Ett Outtakes-avsnitt med saker som inte kom med!
Jag ser fram emot hösten och försöker hålla mig vid liv genom att lyssna på Radiolab under tiden!
många bra förslag. i support sarnholm.
Tack för att du lyssnat! Jättekul att höra att det funkar att köra igenom backkatalogen utan att vi behöver skämmas till döds.
Will they/won’t they… Spoilas inte alla serier när den frågan till slut får ett svar? 🙂
Thente är en given gäst i framtiden!
Re outtakes så är det faktiskt så att vi nästan aldrig klipper bort något. Det har hänt någon gång att vi kört fast i ett surr som vi kapar en bit av slutet från för att det går på tomgång och är segt, men det är faktiskt väldigt sällan. De gånger vi får gå in och klippa är egentligen bara när något oväntat inträffar som avbryter inspelningen (typ påskkärringar ringer på dörren under inspelningen, true story, men såhär i efterhand hade det naturligtvis varit roligare att haft med i stället för att klippa bort).
Tack för ett väldigt bra säsongs avslutningsavsnitt. Är själv stort Carpenter fan och det var extra kul att ni fick till en intervju med mästaren själv.
Tack för en allmänt bra podcast och detta avsnitt var inget undantag.
Har ni, Billy och Tobias, någon sida där ni betygsatt de filmer ni sett? Imdb, filmtipset, icheckmovies el. dyl.? Hade varit väldigt intressant att kunna få en lite bättre överblick över era referensramar, eftersom era åsikter kring filmer dyker upp i varje episod.
Jag har det inte, pga blir skitstressad av den sortens sajter över allt som jag inte sett/läst. Det blir som ett stort facit över allt man missat. 🙂 ..
Fantastiskt avsnitt!
Tycker dock att ni kunde kört 30 min till, Mouthful of Madness förtjänade mer utrymme. Det är en personlig Carpenter-favorit.
Till skillnad från Tobias växte jag upp med Moutful of Madness och Flykten från New York :))
🙂 hehe.
avdelning fistful of mouthness.
jag håller med. den här gången hade ni kunnat köra dubbelt så långt faktiskt.
In The mouth of madness såklart.. / DB
Ja, vi tappade bort den lite, det kan jag erkänna. Blev lite stressade av att tiden sprang iväg, tror jag. Men vi får nog anledning att återkomma till den, om vi kör på ett Lovecraft-tema i framtiden.
r.i.p. ernest borgnine.
+1
Herrejävlar. Tack för en fantastisk säsongsavslutning.
Jag har aldrig kommenterat innan, men nu när ni körde Carpenter vill jag bara säga att ni är så himla, himla bra! Tack så sjukt mycket för Odpoden och må ni aldrig sluta!
Såklart jättekul att höra. Tackar!
Fantastiskt avsnitt! Tack för den här säsongen!
Ok, John Carpenter alltså. Så jävla fint! 🙂
Då kör vi. Jag håller egentligen med om att Carpenter är en ganska medelmåttig regissör. Men de få grejer han gjort som blev lyckade blev sådana e-n-o-r-m-a fullträffar att det mesta bleknar i jämförelse. Det är obligatorisk tittning, liksom. Det här var livsavgörande kultur i en tid, pre-internet mind you, med VHS:er, trailerkassetter och köpvideokataloger där t.ex. omslagen spelade fundamental roll (älskar 80-talsestetiken i ”Big Trouble…”-postern till exempel, den sålde in en 9-årig undertecknad direkt) för vilka intryck man ville ta del av. Klart man ville se ”The Thing”, ”Big Trouble…” och ”Flykten från New York” (med Billys ”rätta” omslag!) när man såg hur de såg ut. Att filmerna levererade sedan… ja, det säger sig självt.
Carpenters filmer när de är som bäst har för mig alltid haft en aura av kylighet (ofta förstärkt av de elektroniskt kalla ljudmattorna). En stram färgskala, saker ser lite stelt och yxigt ut och upplevs ha en tämligen RÅ känsla – kanske inte helt olikt en bit sashimi eller något. 🙂 Det är en kvalitet som gör hans konstnärsskap eget, en auteur med signatur if you will.
Billy> ”Escape from NY” finns att hitta här och var om du vill återstifta bekantskapen igen med ett gammalt vinylex. Jag hittade mitt ex (svensk pressning med det ”rätta” omslaget) för under hundralappen kr i Göteborg. Vinyler med samma rätta omslag finns t.ex. på Discogs från $11 och upp: http://www.discogs.com/sell/list?release_id=872016&ev=rbOch då ”Escape from New York”. Världens (kanske) Bästa Soundtrack. Jag lyssnar på det med ganska jämna mellanrum. Det finns en iskall, lite lätt stel stämning i Carpenters filmskapande och soundtrack som möts i perfekt symbios här. Den är svårdefinierad, precis som ni säger. Men den är framavlad under i en ganska tidig era av elektronisk musik, Kraftwerk har gjort sitt stora avtryck, och det börjar dyka upp en massa sköna analogsyntar och arpeggios och grejer som är så spännande i händerna på skickliga rockmusiker och stämningssökare (det märks att de vill ju bara prova den senaste tekniska grejen) att det skapas ett uttryck som är så eget och som sällan härmats efteråt av andra. Lika enkelt som det är att känna igen en Byrds-låt efter 2 sekunder så hör man direkt när ens öron utsätts för ett Carpenter-soundtrack, eller när många musiker i indiemarignalerna idag har influerats av hans ljudbild. Ungefär samma förhållande mellan det audiella och visuella är de samtida Goblin och Dario Argento. Likt vissa typer av matingredienser så gifter sig en del skilda saker på ett gudomligt och obeskrivligt sätt. Goblin och Carpenter hade den talangen. Den senaste audiovisuella orgasmen jag varit med om var ”Beyond the black rainbow” som trots sitt ganska kassa manus hade en estetisk fulländad symbios av elektronisk musik och kameraarbete. Panos Cosmatos en framtida Carpenter?
Sidospår: för övrigt är det värt att kolla upp discobandet Escape from New York. De släppte bara två singlar i mitten av 80-talet. http://www.youtube.com/watch?v=r3gCPDsPj_0Älskar för övrigt att ”Flykten från New York” i Frankrike tydligen hette ”New-York 1997” och ”Die Klapperschlange” i Tyskland!
Vidare så borde man nog understryka Howard Hawks betydelse mer. Hawks rörde sig i ganska många genrer: westerns, screwballkomedi, skräck m.m. vilket må ha påverkat Carpenter i ett slags eklektisk riktning (vilket kanske når sitt crescendo i ”Big Trouble”:s blandning av King Hu-våld och skämtsamt Indiana Jones-äventyr…) även om han för det mesta stannade i skräckfacket. Man skulle väl t.o.m. kunna säga att ”Assault on Precinct 13” påminner om Hawks ”Rio Bravo”?
Annars: om det finns någon kläddesigner som jobbar på Acne, Whyred, Velour et al som lyssnar på Odpod så borde de kolla in ”Someone’s Watching Me”. Det är en föga originell Hitchcock-ripoff men har en färgskala som är så fint gräddig att den skulle kunna inspirera till en ny S/S-kollektion.
Mina femtiotre cent. Tack för den, odpod.
Det här avsnittet var bara för dig! ”En stram färgskala” är huvudet på spiken re Carpenter. Tack för alla långa, initierade kommentarer här på sajten!
En lika värdig säsongsavslutning som vanligt! Är ingen Carpenter-fantast men älskar verkligen The Thing. Tror jag är tvungen att ge Flykten från New York ännu en chans. Upplägget låter ju så lockande, har ändå inga goda minnen från filmen som ung. Jävligt ballt att Tobias ringde upp den gamle skräckmästaren.
Tack för en finfin säsong! 🙂
Tack för att du lyssnar!
Här kan man lyssna på Alan Howarth mix från Resident Advisor som Billy pratar om:
http://www.electronic-battle-weapons.com/2010/10/25/ra-230-alan-howarth/
Ah! Stort tack för påminnelse. Jag missade att länka i inlägget. Snor din länk och lägger in på en gång.
tills jag har nåt bättre att skriva. 🙂
tv-filmerna
och avsnitten lämnar jag utanför för det räknas inte även om jag sett dom. mycket av carpenters skapande
och stil ligger ju i hans widescreenfilmande. här är min definitiva rangordning.
grymt bra.
1982 – the thing
1981 – escape from ny
1986 – big trouble in little china
1976 – assault on precinct 13
1978 – halloween
ser med glädje.
2001 – ghosts of mars
1988 – they live
1987 – prince of darkness
1974 – dark star
ok.
1984 – starman
1994 – in the mouth of madness
1980 – the fog
1983 – christine
1998 – vampires
1992 – memoirs of an invisible man
vill glömma att de finns.
2010 – the ward
1996 – escape from la1995 – village of the damnedäh vafan. 1978 – someone’s watching me1979 – elvis1993 – body bags segmenten.var inget vidare heller.däremot tycker jag2005 – cigarette burns2006 – pro-lifevar masters of horror säsongernas höjdpunkter.
Sen måste jag invända lite mot ”först = bra”-logiken angående Halloween. Billy berättar att när han såg den kändes den oorginell och gjord. Men att han tydligen ändrade uppfattning när han insåg att den var ”först”.
Har så himla svårt för den uppfattningen. En tradig slasher är väl likväl en tradig slasher trots att den var den första slashern? Visst kan man se en films filmhistoriska betydelse på det sättet, men inte får det mig att tycka BÄTTRE om en film. Det är ju liksom svårt att radera filmhistorien ur huvudet. Det som gjordes först har väl ofta förfinats, bearbetats och blivit bättre och bättre.
det är ju snarare så att problemet för halloween är att det gjorts så många liknande filmer som gjort det sämre så att man tröttnat på grejen när man väl ser halloween.
Kul att lyssna på era åsikter, trots, eller kanske just för att era åsikter om Carpenter skiljer sig så mycket åt från mina. I mina ögon är Carpenter en medioker filmskapare. Större delen av hans katalog ser jag som 2/5-filmer, med undantag av 4/5-filmerna Flykten från New York och The Thing. Hans musik gillar jag heller inte, och till skillnad från Billy blir jag inte förvånad över att den är improviserad. Jag tycker det hörs tydligt, det låter som när nån som inte kan spela sitter och plinkar fram stämningar på klaviatur. Ta-ta-ta. Men visst är det underbart man kan tycka olika?
Angående Tobias första möte med den där trailern undrar jag lite – handlade inte det mer om att det var första mötet med en skräckfilmstrailer, än att det var just Carpenter? Skulle kanske valfri annan film i skräckgenren bitit sig fast lika bra? ”Village of the damned” är ju verkligen ingen bra film.
Alltså, man måste ju komma ihåg att Escape From New York-soundtracket gjordes i en tid av klumpiga hårdvarusequencers, opålitliga analogsyntar och ickedynamiska 8-kanalsbandare. Stämningarna han sätter utifrån de förutsättningarna knäcker.
Men det beror kanske lite på hur man har kommit i kontakt med det också. I dag, när ”vem som helst” kan starta Reason och göra Hans Zimmer-arrangemang så kanske det låter kasst. Det är ju inga Vangelis-produktioner, precis. Plus att jag nog sänker kraven och höjer fascinationen pga att han inte främst är musiker, utan skrev, producerade och regisserade filmjäveln först. Han vinner liksom med 4-0. Det respekterar jag. 🙂
Flera av de mindre sprakande filmerna kan jag erkänna att jag närmar mig med extra välvilja pga att det är Carpenter. Men det är ju helt normalt, eller hur? Kontext är allt.
Carpenter är min största idol inom filmskaperiet. Jag tycker verkligen ni gjorde honom rättvisa i detta avsnitt. Jag återkommer med fler kommentarer jag hunnit smälta avsnittet.
Tack för en bra säsong!
Fundera gärna på en Rutger-cirkel som jag tipsade om för några avsnitt sedan. Ni skulle inte ångra er.
Jag kände i efterhand att det fanns så mycket mer detaljer man skulle vilja grotta ner sig i. Men samtidigt är det svårt att göra så när infallsvinkeln är att ta sig han hela katalogen.
Tack för att du varit med!
Älskade likt Tobias också Big trouble in little china som liten. Såg den massa gånger med mina kompisar, för att sedan gå ut och sparkas. Har annars inget riktigt förhållande med Carpenter. Ska sätta mig och titta på The Thing och Flykten från New York med en gång.
Just de två är essentials. Som jag sa i podden tycker jag också att de har hållit jävligt bra mot tidens tand. Meddela gärna hur du upplevde dem efter att ha sett dem nu.
Har hunnit se The Thing nu. Den var riktigt bra. Och även om effekterna är 30 år gamla så kändes de aldrig skrattretande. Älskade alla scener där de är misstänksamma på varandra, och tanken på att ”monstret” i samma stund är bland dem, men inte ger sig till känna, utan lyssnar och tar del i samspelet. Mycket bra tempo genom hela filmen. Inga transportsträckor alls.
Gillar scenen där de upptäcker rymdskeppet. Den ger mig lite samma känsla som i Alien, när de befinner sig i rummet med Space Jockeyn. Känslan av att på en isolerad plats göra en stor upptäckt. Att vara den första som bevittnar något som bör få en avgörende roll i världshistorien (även om norrmännen var först, men dom är ändå döda).Tycker att det är snyggt att filmen slutar som den börjar på ett sätt. Monstret har dödat alla norrmän utom två, som försöker ta kol på det, men misslyckas. Monstret tar sig till ett annat läger och dödar alla utom en. (ja, jag tror att Childs är monstret).Filmen tar vid där en hypotetisk film om norrmännen slutar liksom, och en annan film skulle kunna ta vid där The Thing slutar. Det är historien om monstrets vandring mot jordens undergång.
Hur är re-maken av The Thing, är den värd att kolla in?
Nu ska jag hitta Flykten från N.Y nånstans.
Åhå! Vad intressant att höra! Jag vet ju aldrig om jag ser filmer genom nostalgiskt filter eller inte, förstås, och det är därför lite skakigt att ropa ”håller än!” till höger och vänster. 🙂
The Thing från förra året är faktiskt exakt en sån som du beskriver ovan. Det är berättelsen om när norrmännen upptäckte skiten och vad som hände dem. Jag tycker inte den skämmer ut sig på nåt sätt, men är inget stort fan av prequels. I alla fall inte när de utspelar sig skarv i skarv mot nästa film. Vi vet ju hur det slutar, liksom. Även om den inte är dålig så är det heller inget man behöver se.
Nej precis, jag tänkte på det också. Så mycket av ens vurmande för vissa filmer är ju så intimt sammankopplat med tiden man först såg dem o.s.v. The Thing har inte så många tidsmarkörer heller känns det som. Den avslöjar inte sig själv som en 80-talsfilm. Den skulle kunna vara gjord när som helst nästan. (finns en gammal dator i den), men kläderna och miljön skulle kunna vara nutida.
Flykten från New York däremot känns extremt mycket 80-tal. Inget ont om 80-talsfilmer visserligen, men The Thing kändes fräschare. Tyckte om Flykten från NY också, men inte på samma sätt som The Thing.
Jag kollade trailern på nya The Thing efter att jag skrev senast och insåg också att det faktiskt var just som jag skrev. Skulle inte vilja se en sequel på den, då skulle man ju få svaret på om monstret överlevde eller inte. Föredrar en prequel i det här fallet tror jag. Jag tittar nog på den nån dag.
Episkt!
Åhå! Fet jävla gäst! 😀