2015-04-24: Om det över huvud taget finns kärlek i en tv-serie numera framställs den som plast, fejk och svart. Är romantiken död i populärkulturen? Dessutom: Bro-trailers, purge watching och gubbifieringen. Medverkar i avsnittet gör Tobias Norström och Billy Rimgard.
Ladda ner som mp3
Prenumerera via iTunes.
Prenumerera i annat program (RSS).
Lyssna direkt:
AVSNITTETS LÄNKAR:
Vulture menar att bulktittandet är dött. Natalia Kazmierska skriver fint om Kim Gordons bok.
Länge sedan ni provocerade mig såhär. Men altså ni vet ju att kritiken av att ni bara tiltalar en smal skara snubbar är bullshit. Så varför bemöter ni den inte så? Varför tillåter ni ett osynliggörande av stora delar av eran pubik i podden på de viset? Jag känner mig osynliggjord. Ni vet ju att jag lyssnar. Och rätta mig om jag har fel men den lyssnaren som skrev den fantastiska novellen var väll inte en snubbe? Överhuvudtaget så är det ju inte bara snubbar som har tagit plats i kommentarsfältet så detta var mer menat som två exempel. Det hade varit en sak om ni inte alls visste vilka era lyssnare var men ni vet ju.
Vart får ni överhuvudtaget tanken att mest killar lyssnar på poddar ifrån? Det är förkastligt att hitta på sånt utan att veta. Skärp er!
Hej!
Bryter idag min vanliga radiotystnad för några påpekanden. För det första, Billy vad jag känner igen mig i denna craving efter att se människor bara bli kära och efter ett rimligt antal om och men FÅ VARANDRA och sedan få HA EN RELATION. Herre gud, hur svårt ska det vara? Riktiga människor klarar det hela tiden och då har de inte hjälp av varken meet cutes eller att ha sitt liv indelat i storylines som måste leda någonstans. Jag längtar verkligen efter en serie med två karaktärer som genuint tycker om varandra och antingen redan är ihop eller blir ihop och har roligt tillsammans medan de försöker acceptera varandras brister, jämka ihop sina drömmar och bygga en framtid baserad på tillit och respekt, gärna medan de ägnar sig åt viktiga och spännande saker på sina jobb. Huvudsaken är att de tar sig igenom sina problem utan att göra slut eller förvandlas till bittra spillror av sina forna jag. Vad ska jag se då? Vet inga dramer som jobbar med de premisserna och komedier är ofta så glättiga, men jag är tillräckligt desperat föär att inte vara kinkig. Ge mig en ny Nick och Jess och jag kan hålla till godo, lovar. Tips mottages tacksamt.
För det andra, det är rimligt att anta att ni är podsveriges motsvarighet till det-där-bandet-jag-tappade-namnet-på, men jag tycker inte att ni ska vara ledsna för det. Att generera stor passion hos en smal grupp är ett värdigt sätt att tackla samtidens mainstream-träsk, även om det uppkommit ofrivilligt. Vad gäller könsfördelningen hos denna grupp kan jag egentligen bara tala för mig själv när jag hävdar att vi är inte alla män! Känner nämligen inga andra kvinnliga lyssnare, vilket kanske talar emot mitt argument, men jag tycker absolut inte att ni inte är kvinno-vänliga. Tvärtom, ni är himla trivsama. Era ämnen är kanske inte givna xx-kromosomdragare, men borde vara tilltalande för geeks och kulturintresserade av alla könstillhörigheter, Jag tror att ni mest är dåligt marknadsförda. Och det kanske är en fördom hos mig, men min uppfattning är att om man inte som undertecknad slussades in av ert P3 kultur-inslag way back i säsong 1 måste man vara ganska djupt insyltad i pod/mediasvängen för att få nys om er, vilket väl fortfarande är mycket dude-land? Se till att prata ut om er långa vänskap i en lämplig TV-soffa så ska ni se att de kvinnliga lyssnarna strömmar till, och när de väl hittat hit tror jag många skulle stanna.
Desutom, tack så mycket Tobias för att du valde just det exemplet för att demonstrera lampshading. Jag är mycket nöjd.
Vi var några som hade ett twitterutbyte om detta med antaganden om lyssnarnas kön. Själv kände jag mig stött – inte av Tobias och Billy, utan av den citerade tweeten som formulerade det som att odpod skulle vara en grej populär bara bland snubbar. Och så är det ju inte! Det behövs ju bara en liten titt i kommentarsfälten här så syns vi. Dessutom är tydligen minst 40% av dem som gillat FB-sidan kvinnor (fast jag hänger så lite på FB, så jag har ingen koll där).
Orelaterat till avsnittet och kanske pucktvåa men ett insta-konto som kanske faller herrarns i smaken.
https://instagram.com/bladerunnerreality/
När det ändå kastas runt sci-fi-länkar, har någon koll på den här?:
http://www.imdb.com/title/tt0136535/
(”Skyggen”, Thomas Borch Nielsen, 1998)
Avsnitt 200 säkrat, månne?
Jag vet inte riktigt vad ni är ute efter när ni efterlyser en spoilerfri jämförelse mellan Game of thrones-böcker och -tvserie, men här är ett par saker jag tänkt på:
Böckerna förlitar sig mer på övernaturligheter än tv-serien – det förekommer visioner, profetior och mystiska drömmar i mycket högre grad än i serien. Dramaturgiskt innebär det att man snabbare inser att mer står på spel än bara vem som ska sitta på en tron, vilket gör ”ingen bryr sig medan värden går under”-temat mycket tydligare. Tv-serien blir i sin tur rakare och fri från mycket av det bakgrundsbråte som böckerna dras med – man slipper helt enkelt sitta och fundera i flera böcker på vem ”The Prince That Was Promised” syftar på i en profetia. Utan att veta vad det spelar för roll.
På samma tema: Tv-serien har struntat i många av de mysterier som är återkommande i böckerna. Har man bara sett serien lär man inte ha funderat på vem Jon Snows mamma är sedan början av säsong 1, till exempel. Resultatet blir en snabbare och mer tydlig story, men man tappar mycket av den hissnande känslan när alla bitar faller på plats.
Serierna saknar dessutom böckernas historiska tyngd. Originalstoryn är verkligen dränkt i historia, och det finns ett nostalgiskt drag som helt uteblir på tv. Ned Stark och hans generation var giganter, men de faller en och en, och ingen finns där att fylla tomrummet de lämnar efter sig. Samtidigt är alla problem Westeros kämpar med idag en tydlig följd av tidigare generationers misstag, och det finns en tydlig skoningslös kedja av händelser som sträcker sig flera undra år tillbaka i tiden.
Tillägg: Avsaknaden på profetior och visioner i tv-serien skapar ett större fokus på karaktärernas val och agerande. Det finns inget magiskt öde som styr händelseförloppet.
Härligt att ni plockade upp min tråd! Men jag tror ni missuppfattade mig lite när jag sa att det inte kan bli för mycket av det goda. Inser nu att jag förmodligen var lite otydlig när jag skrev det i slutet av ett nattpass, så för att förtydliga:
Jag tycker att vi som gillar genrefilm, typ scifi och superhjältar, nagelfar dem lite för hårt i metadebatten och är snabba att börja ropa domedag när det kommer ut skräp. Vi vill liksom att verenda rulle i genren ska vara en ny Bladerunner. Lek med tanken att gemene filmkritiker skulle börja sätta vartenda relationsdrama och romcom i ljuset av alla föregångare som liknar den aktuella filmen. Det skulle bli helt olidligt och ingen film skulle få mer än 4/5 i betyg p g a brist på originalitet (vilket tyvärr är standard när det kommer till scifi och fantasy). Självklart ska vi vara hårda när det kommer skräp, men jag tror att det är dumt att ropa varg bara för att vissa filmserier börjar mjölkas ur.
Ett aktuellt exempel är Michael Bays Transformersfilmer som helt horribla (speciellt om man har en relation till gamla transformers. Men jag tror aldrig att Pacific Rim hade fått finansiering om de inte redan hade krattat manegen för gigantiska robotstrider. Och Alien hade aldrig fått den budget den fick och blivit ett sådant mästerverk om inte Star Wars blivit den succé den blev.
Min poäng här är att låt massan ha sina mellanmjölks-Avengers och Terminator-reboots så att filmbolagen vågar satsa på de osäkra korten. Scifi är i 9 fall av 10 snordyrt att producera. Jag lever hellre i en tid då det kommer 13 dåliga genrefilmer och två bra än som för 10-15 år sedan då man satt och fiskade efter en bra ripp av Gunhed för att få sin gritty scifi-fix. Ta det goda med det onda, kort sagt.
Så medan Disney och Marvel badar i pengar så tänker jag sitt och hoppas att någon till slut finansierar The Prototype https://www.youtube.com/watch?v=j1p0_R8ZLB0 i stället för att vara bitter. 😉
Sen är jag personligen helt okritiskt när det kommer till Star Wars, sälj mig happy meals och hela konkarrongen, jag fick bara bra goosebumbs av ”Chewie, we’re home”.
Jag hade svårt för Age of Ultron. Härjade lite om det på twitter tidigare, men jag tror att Marvel med den här filmen passerade en gräns för när ett ”shared universe” börjar bli en belastning. Det är för många referenser, för mycket ground work för kommande filmer, för många karaktärer som ska dyka upp. Tidigare har det varit ett mervärde att ha hängt med, att sett alla filmer, tvserier etc.. Nu måste man nästan ha sett allting för att till fullo kunna uppskatta Age of Ultron.
Yes yes yes! Tio tummar upp för Tobias rant för det anti-lättsmälta.
Framförallt har det väl aldrig varit tydligare att filmerna görs enbart för att starta nya filmer som i sin tur startar fler filmer i någon oändlig megafranschise. Ska kolla Age of Ultron imorgon och bryr mig egentligen inte alls om hur storyn utvecklas eftersom den så tydligt används som språngbräda för karaktärernas fortsatta universum, det behövs någon form av closure. Mitt intresse för superhjältefilmer har dalat överlag. Jag upplever det som att filmerna enbart spelar upp något som redan existerar och som är utan konsekvens för mig som tittare eftersom nästa fas i produktionsledet kommer presenteras för mig redan innan det förra är över. Mitt känslomässiga engagemang är ut genom fönstret. Franschiser har alltid funnits men detta är en nya nivå av ekorrhjul som snurrar. Kanske kan man säga detsamma om bulktittandet. Jag kollar vidare för att få ett tydligt closure, en lösning på de problem som målats upp. Men är den den lösningen så uppenbart långt in i framtiden, som i franschisens universum, då tappar i alla fall jag intresset.
Och tack för en bra pod!
Ang romantik, är det nåt samtiden ”behöver” är det väl berättelser om människor som lever tillsammans och faktiskt trivs med det och finner glädje i varandra. ”Its complicated”-berättelsen har ju blivit en kliche, ”jag kan inte binda mig”-mannen, äktenskapet-med-hat-och-spänningar osv är ju berättelser som nästlat sig så in i mainstreamen att vi tror att den skulle utgöra en ”alternativ” berättelse. I själva verket är ju berättelsen om fungerande vuxna kärleksrelationer något såpass ovanligt att det är närmast apart. Det är dock en berättelse jag gärna skulle vilja se, eftersom den är så ovanlig i fiktionen (men lustigt nog vanligare i verkligheten)
PS. Självklart kan inte drama utvinnas enbart utifrån ”ett fungerande par”, men det skulle mycket väl kunna få utgöra fond oftare.
Jag har också tänkt på det här på sistone och är helt inne på ditt PS: ett fungerande par blir ingen berättelse i sig själv, men det kan ju vara en del av personers bakgrund och tillvaro. Det borde inte vara svårare än de på film vanligt förekommande vänskapsrelationerna liksom.
Det där med att hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa förresten — oavsett hur det är med siffrorna där så betyder det ju ändå att det är en väldigt stor del som inte slutar så. Varför är fokus alltid på dem som skiljer sig? (Ja, mer drama. Men ändå. Den andra sorten finns ju också.)
En av få filmer jag sett med ett par i huvudrollen, och där fokuset inte ligger på att parets relation håller på failera, är Sam Mendes ”Away we go” från 2009. Tror inte filmen var nåt vidare, men parets relation var intressant harmonisk. Ett kärlekspar som är också är kompisar! På film!
Det var väl en av grejerna som gjorde Friday Night Lights så speciell: skildringen av ett fungerande äktenskap – visst inte utan friktion, men med massor av trygghet och kärlek i botten. Kärlekshistorien i första säsongen av Fargo tyckte jag också fungerade bra.
tobias sa att många (de flesta?) av de bästa poddarna görs av kvinnor. vill supergärna ha namnen på dessa, behöver lite nytt att lyssna på.
annars tror jag kanske purge watching hör ihop med att vara en samlartyp? alltså om en inte kunnat låta bli att köpa alla nummer ev en serietidning som sedan länge slutat vara bra (typ hellblazer) kan det vara svårt att låta bli att se de sista säsongerna av sons of anarchy också. så sitter en där och plågar sig igenom några timmar medioker tv för att få closure.
Jag har läst GoT böckerna och kan inte minnas att jag kände mig förnärmad av ert förra avsnitt. Själv känner jag att jag tycker så mycket mer om serien just för att jag har läst böckerna. De gör att man vet mycket mer om världen och karaktärernas backgrundshistoria och det är väldigt spännande att se vad serien tar med och hur de porträtterar det. Det är också intressant att diskutera ändringar med andra och spekulera om framtida avsnitt. Vissa fans som förväntar sig en kopia av boken, vilket säsong 1 i stort sett var, är arga över för mycket ändringar men jag tycker det verkar som att de flesta som gillar böckerna tycker mycket om serien också. Det blir spännande att se hur folk kommer att reagera på den pågående säsongen eftersom serien nästan är i fatt böckerna och läsare kommer att få fler och fler spoilers från den. Producenterna har pratat med författaren till böckerna och vet slutet.
Jag tror inte jag har sett några artiklar som jämför böckerna och tv serien utan spoilers. Den sortens texter brukar vara riktade till bokläsarna. Däremot finns det många podcast som gör recaps av serien som pratar en del om skillnaderna mellan den och böckerna utan spoilers. De bästa jag har lyssnat på är Cast of Kings http://www.slashfilm.com/category/features/slashfilmcast/a-cast-of-kings/ och Bald Move Game of Thrones http://baldmove.com/game-of-thrones/502-the-house-of-black-and-white/.
Tack!!
När just titeln stationsinspektor försvann vet jag inte. Men funktionen i säkerhetstjänst som vardagligt kallats stins har hetat tågklarerare sedan tjugotalet tror jag (den egentliga stinsen var mer en typ av chef med inre tjänst). Tågklarerare finns kvar även om de flesta sitter inne i driftledningscentraler, anställda av Ban/Trafikverket sedan sent 80-tal.
På diverse mindre banor med manuell tåghantering (”system M”) kan man dock se dem ute och vifta med sina spadar, nästan som förr även om uniformsreglement mm. changserat under åren. Krav på mössa med tjänstetecken bör t.ex. försvunnit under 90-tal skulle jag tro.
Tack för visat intresse.
Jag tycker det finns otroligt bra romantik i serierna Misfits och Skins, romansen mellan Simon och *spoiler* i Misfits är t. ex bland det finaste jag sett på tv/film.
SPOILERS FÖR AGE OF ULTRON:
Håller med Tobias så mycket om Age of Ultron. Tyckte väldigt illa om vissa delar av Age of Ultron, t ex hur de hanterade Black Widow, Iron man behöver aldrig deal:a med sitt förflutna med vapenhandeln även fast de hintade om det och storyn framåt känns inte så spännande längre. Quicksilver blev en red shirt och jag blev lite besviken att ingen i main cast dog. Det hade ju verkligen skakat upp allting! De hintade lite om att de kanske skulle göra det med Hulkens brist på kontroll + ångest och Hawkeyes familjesituation. Men! Mest av allt störde jag mig på att spårvagnar dök upp i Sokovia när den var trashad från att de inte alls synts i staden tidigare! Tror inte alls på att Antman kan göra något nytt eller spännande för Marvel Cinematic Universe. Trailer har verkligen alla klyschor från Amerikanska superhjältefilmer, en fd-bråkstake (varför en vill ge en sån person superkrafter är alltid lite dåligt förklarat), en tjej som lär killen slåss, och sedan en äldre man som ger inspirerande tal. Ge mig Captain Marvel nu plz.
PS: Billy får läsa lite fluff fanfiction! Att läsa om fluff fanfics om karaktärer som aldrig får det att funka eller där världen tvingar isär dem är fint. Det är som ett plåster på ett popkult-sår.
PS 2: Star Wars-trailern blir mycket bättre när den är musiksatt med David Hasselhoffs True Survivor: https://vimeo.com/125372219
PS 3: Tycker det är tråkigt att dinosaurierna aldrig är stora och fluffiga. Tänk att bli jagad av en gigantisk dinosaurie med fjädrar som en gråsparv. Det om något är ju läskigt!
Jag tror ni underskattar hur stora poddar som Måndagspepp, Alex & Sigge, Fredagspodden m.m är. Alla vars publik till största delen är kvinnor.
Jag tyckte Batman vs Superman-trailern var bra, gillade särskilt scenen med Ben Affleks allvarliga stirrande av nån anledning, men hur kommer det sig att folk verkar ha förtroende för Zack Snyder med denna film? Jag har fått intrycket att det i stort sett råder konsensus om att han bara gjort ganska dåliga filmer på senare tid.