2014-11-07: Vi har väntat sen april 2013 men nu är den här: Christopher Nolans »Interstellar«. Därför låter vi programpunkten »Interstellar update« gå i mål med ett helt avsnitt om rymdoperan.
Första delen är helt spoilerfri och kan med fördel höras innan du sett filmen. Vi säger till när vi börjar närläsningen av rullen. Medverkar i avsnittet gör Tobias Norström och Billy Rimgard.
Ladda ner som mp3
Prenumerera via iTunes.
Prenumerera i annat program (RSS).
Lyssna direkt:
AVSNITTETS LÄNKAR:
Hans Zimmer skrev temat utifrån en fabel.
1. Jag hoppas att ”Interstellar” öppnar upp för en filmatisering av Joe Haldemans ”The forever war”.
2. Ursäkta om detta redan påpekats (det är så många långa kommentarer!) men sättet Coops ”tidsresa” i slutet skildras följer väl de mest vedertagna teorier om hur en tidsresa skulle fungera? Det vill säga att det är logiskt omöjligt att faktiskt ändra det förflutna, eftersom man redan har ändrat det. Om en tidsresa har skett så är det omöjligt att uppfatta, eftersom vi redan lever i den verklighet som tidsresan skapat. Alltså KAN inte Coop skriva några andra meddelanden i slutet av filmen, än de som förekom i början. Källa: Mina minnen från när jag pluggade teoretisk filosofi c:a år 2000.
förresten, är det inte lika många plotholes i tdkr och inception (som jag upplever mer uppskattade av er). har för mig att den senare har ännu sämre exposition?
http://www.wired.com/2014/11/absolute-zero/?mbid=social_twitter
En special-serie om filmen mest illa omtyckta karaktär. Det är ju ett grepp.
Här går man och längtar efter en episk rymdrulle och så får man det gamla vanliga pratet om hur livspusslet ska gå ihop egentligen, fast nu i deep space och kvantfysik. Needless to say, jag är besviken.
äntligen sett den, skulle nog säga svag 8/10, bättre än de senaste filmerna som nolan gjort. synd att han manuset var så ojämnt. kunde ju blivit en 10a. kändes inte alls cheesy som jag hade farhågor om, är nog en av få som gillade slutet. matt damon-grejen var så korkad, det måste de liksom fattat själva men den måste ju varit med för att få in lite action och suspense för den stora massan.
Sen undrar jag var sonen tog vägen? Filmen är skriven som om han bara hade ett barn. Sonen glöms bort helt. Det är som om huvudpersonen inte har några som helst känsomässiga band till sin son.
Konspirationsteorier, svarta hål, existentiell fara, rymden och baconchips.
Jo. Det går.
För att relatera till till den popkulturella kontexten så är Interstellar banbrytande på fler sätt. Visst, man hade kunnat önska sig lite mer indignerade analytiska spekulationer och annat vetenskapligt kvasivteoriteserande, men att någon får nästan outtömliga resurser av Hollywood till att göra en film om relativitetsteorin … Allow me to make a överlägset, pretentiöst skratt. Det finns ju inte. Egentligen. Utifrån den kontexten, en blockbuster, om just gravitationens inverkan på tiden är stort bara i sig utifrån den kontext vi lever – där den största strömningen (typ) inom Hollywodd-experimentiell film, såsom skräck och sci-fi, är remakes, prequels och sequels.
Med andra ord: Man kanske får ha överseende med att det finns superunkna scener där lärare förklarar för en före detta Nasa-pilot om vad som hänt med värden.
Men (SPOLEIR-ALLERT!): Det största problemet med filmen är det ENORMA plot hole kring vilket ”dem kretsar runt” (inga jämförelser med svarta hål).
Dem, som antyds vara mänskligheten i framtiden (det kan ju ingen säkert veta, men om det nu är förklaringen så blir det ju jävligt jobbigt), är det stora problemet.
Om ”Vi anno 8714” ska hjälpa mänskligheten att rädda världen, betyder det ju ändå att det finns ett vi i framtiden oberoende av att Matthew McConnahahhååhååhå räddade mänskligheten typ 6 000 år tidigare. Varför skulle Vi hjälpa oss i dåtiden om Vi i framtiden existerar? Borde inte det betyda att vi liksom då även skulle bolla med historiskt osköna grejor som koloniseringen av Sydamerika, 30-åriga kriget och Jersey Shore?
Några andra problem i kort sammanfattning:
– Klockkommunikationen. Flera problem utöver det faktum att det informationen som måste överföras bör vara enorm.
– Varför inte skriva i binär kod istället för morse? Det känns väl som att binär kod ger större utrymme för siffror, symboler och annat gôttigt som kan tänkas behöva för att beskriva datan som överförs (erkänner att jag är dåligt insatt på båda områdena av kod).
– Klockans ”felande” visare visas vid två tillfällen med ett tids-spann emellan. Det tar ett tag innan Murphy upptäcker den dolda morsen. Däremellan lär ju sjuka mängder viktig data slippa igenom.
– Klockans rörelser loopas inte automatiskt om inte McConnahulululu gör om allt från början när han är klar. Vilket skulle ta rätt lång tid.
Annat kul:
– En setup som jag var heeeelt säker på skulle användas som inte gjorde det:
Vid första anblick av marinrobotorna säger Coop något i stil med: ”De är oberäkneliga. Deras ***-system fungerade inte som de skulle”.
– Enda koordinaten man får höra om till NASAS superhemliga ”Norad” är: ”33”. Passning till 33:e breddgraden? Eller utdraget ur Dantes ”Den gudomliga komedin”, avslutningen på den andra delen 33:e kapitlet: ”(…) perfect, pure and ready for the Stars.”
– Väldigt vanligt inom new age-mumbo att tala om varelser som förstår fler dimensioner än vi, och att man genom dem dimensionerna når den äkta ”kärleken”. Därav rätt bajsnödiga monologen av Dr. Brand. En av teorierna kring ”2012” gick ut på att vi skulle uppslutas i en högre dimension där vi kunde känna äkta kärlek.
– Tänker mest på det här lilla mishmashet av Neil DeGrasse Tyson när han pratar om hur vi slutat drömma efter rymdkapplöpningen upphörde. Liksom ett av filmens underliggande tema, att vi är så fast i den reella verkligheten att vi slutat tro på vad som kan vara möjligt i morgon. Så pass att vi kanske till och med slutat tro på det som var möjligt i går, i och med Månlandnings-förnekelsen.
https://www.youtube.com/watch?v=j96a_bjfnyI
Over and out!
Det är lite för mycket komentarer för att jag skall känna mig bekväm, men jag vill kasta in en eloge till Anne Hathaway. Personligen älskade jag scenen när de skall bestämma vart de skall fara efter vattenplaneten och hon försöker motivera varför de skall vara till hennes snubbes planet. Hela det underliggande temat med vetenskapsmän som människor är jag väldigt svag för. Det finns på några andra ställen i filmen med, men där ställs det till sin spets. Sen tycker jag även att Hathaway spelade väldigt bra.
För det första, jag är mycket positiv till Interstellar Update! Det var väldigt peppande att följa era diskussioner och sedan gå in i biosalongen och se vad man hade gissat rätt och fel på. Men, som ni säger, det ska nog bara göras med mer ambitiösa filmer, som denna.
När det gäller själva filmen så har väl det mesta redan sagts här. Men jag kanske ändå kan bidra med någon liten ytterligare aspekt till tanken att problemet med filmen inte främst ligger i de logiska luckorna, som det fokuserades mycket på i diskussionen i programmet. Vad som går att ha överseende med är väl individuellt, men i de flesta fall tycker jag att det att åtminstone släta över dem med avancerade egna tolkningar. (Mycket här hjälps just också av att Nolan avstår från att ge för mycket detaljer om livet på jorden.) Vänner till mig kom med flera olika förslag om hur man kan se på det femdimensionella rummet som antingen onödiggör eller förbättrar dr Grants kärleksmonolog. Ett exempel på det förstnämnda: eftersom det femdimensionella rummet existerar utanför tiden är det inte så konstigt att Cooper hittar rätt ögonblick att gripa in i. För honom existerar de samtidigt, och han kan, från vår synvinkel, ta hur lång tid som helst på sig att hitta det. Tiden behövs bara i den mån som Murphy behöver tid att transkribera informationen. (Överhuvudtaget, av diskussionerna med mina vänner att döma, verkar det vara lätt att göra olika tolkningar av hur lång tid som egentligen förflyter i en del skeden i filmen. Det är väl i viss mån ursäktligt med tanke på filmens tema, men förmodligen även ett problem, för det är inte alla dessa oklarheter som verkar ha konstnärliga syften.)
Istället vill jag kasta fram tanken att det helt enkelt är idéinnehållet som brister. Jämfört med Memento, The Prestige och Inception fick jag inga intressanta nya tankar i skallen den här gången. Dilemmat att rädda världen eller ta hand om sin familj är ett dilemma så till den grad att det är svårt att lösa med annat än kompromisser eller, som här, deus ex machina-konstruktioner. (Å andra sidan verkade familjen egentligen inte lida några särskilda men av att han var borta.) Det förra är nog avsevärt mer intressant i dramaturgiskt hänseende. I den här meningen framstår detta, lite ironiskt, för mig som Nolans minst intressanta film.
I övrigt, instämmer helt i ert betyg.
Det vi kan lära oss om rymdresor i film är att de oftast inte går som det ska.
https://www.youtube.com/watch?v=v2nJvAWPDtk
Så här några dagar senare + en hel del funderande och läsande så har nog mitt betyg sjunkit till 5-6 istället för sju pga för många luckor känns det som. Känner mer och mer ”varför gjorde de så? eller så?”. En borde nog inte sätta betyg för tätt inpå faktiskt.
Vore kul att höra om era betyg ändrats efter ett några dagar gått och en hunnit smälta filmen lite mer.
Skulle en inte kunna se det så här istället (och nu tänker jag högt här) att den reaktion du hade när du lämnade filmen och det betyg du satte då, var ditt genuina och sanna omdöme. Det var var du verkligen tyckte. Nu har du läst, hört andra och det du tagit in har så att säga övertygat dig att sänka betyget? Om du förstår vad jag menar?
Inte som att jag övertygats om det utan snarare att jag faktiskt hunnit tänka igenom det mer än min initala direkt-från-biosalongen wow-känsla. I det här fallet (precis som Prometheus för ett par år sen) så _ville_ jag väldigt gärna att den skulle vara fantastisk och jag tyckte mycket om att se den, men sakerna som störde mig initialt men som överskuggades av bioupplevelsen är det som framkommit tydligare nu några dagar senare. Nu säger jag ingenting om jämförelse mellan Prometheus och Interstellar (jag tyckte bättre om Interstellar, både initialt och efteråt) utan det är bara exempel som varit tydliga för mig.
Filmer som jag ger höga betyg är ju de som håller för eftertanke och att se om, inte bara där första intrycket är wow.
Jag brukar nästan alltid sänka mitt betyg i efterhand jämfört med när jag just gått ut ur salongen. Inte pga att jag ser vad andra tycker, utan för att det är lite ”berusande” när man är för nära filmupplevelsen, då går man på tricken för mycket. Ett fett soundtrack och en visuell upplevelse kan ”lura” en temporärt.
Sen när man tänker efter ser man svagheter. eller inser att filmen inte dröjde kvar hos en som den skulle kunnat.
Jag skrattade lite i scenen när de sticker en penna genom ett vikt papper för att visa hur maskhålet fungerar. Det är en väldigt välanvänd förklaring, förmodligen för att den funkar så bra.
Den tidigaste användning av den metoden för att förklara det som jag kan dra mig till minnes (om jag nu inte felplacerar referensen, jag får kolla upp det) är Robert Heinlein i Citizen of the Galaxy (1957), fast då med en näsduk. Och en av de mest kända är Madeleine L’Engle i A Wrinkle in Time (1962) — där de använder en tesserakt, precis som i Interstellar.
Och det här är det bara såna som vi som läst en del sf som märker. Roligt sånt, tycker jag.
Det här skriver jag såklart mest för att jag också vill vara med i den här trevliga kommentarstråden 😉
Berättade inte Romilly det för Coop när de väl var uppe i skeppet? En funderar ju på hur väl förberett uppdraget är om piloten inte ens förstår vad det är som händer liksom.
Nä, det är ett klassiskt uselt grepp: exposition när folk berättar för varandra saker som de redan vet. ”As you know, Bob…” Asimov var väl rätt begiven på sånt va 🙂
Ja! Ibland känner jag kring Asimov (särskilt hans senare böcker) att det började med en ”rätt cool idé” och sen byggde historien runt den, istället för tvärt om. Då blir det lite som med interstellar, att man måste pressa in så mycket exposition det går för att förklara sina coola idéer, och tyvärr riskerar andra viktiga saker att falla bort.
Storyline
Har följt Interstellar Update, även hela Interstellar avsnittet inklusive spoiler delen innan jag såg filmen.
Så mina förväntningar var låga när jag gick för att ta projektet i hamn.
Förkunskaperna störde inte. Det finns liksom inget att spoilra i filmen då allt är rätt förutsägbart från början. Tror inte någon i publiken tvivlade på om jorden skulle bli räddad i slutet.
När jag kom ut från salongen var i alla fall förväntningarna slagna och 7/10 är nog ett rimligt betyg för den som inte är Sci-Fi fantast.
För oss som är det, verkar filmen i stort som en tribute film till alla tidigare Sci-Fi rullar. Känns lite som man tagit alla manus till tidigare filmer slängt upp dem i luften och samlat ihop random sidor till ett nytt manus.
Det finns en vink i varenda bildruta till tidigare filmer som en Titta Vi Flyger fast utan parodin. Vissa stycken känns som rena plagiat. Det blir lite tröttsamt och känns lite billigt. Har aldrig sett Nolan som geni förut och den här filmen ändrar inte det intrycket.
När sedan också soundtracket tangerar plagiat på Philip Glass Koyaanisqatsi så stör det rejält.
Ändå, det är en hyfsad film. Med Sci-Fi referenserna i bagaget så är den fortfarande sevärd, 5/10.
Egentligen så haltar inte storyn alls. Den är bara så taffligt berättad i dialog och bild att man inte lyckas koppla ihop logiken förrän efteråt när man lyckats sålla bort mer eller mindre omotiverade actionscener. Lite som man inte vågar lita på att publiken kan följa en historia utan att hastas vidare till nästa actionscen eller som en sån där diskussionsfilm som utelämnar vissa saker för att man ska ha nått att prata om efter.
Exempelvis att de 5-dimensionella varelserna inte kan skicka ett mail?
Ett intressant uppslag på kommunikationsproblem. De existerar i en värld som vi inte förstår och behöver en brygga för att kunna nå fram.
Som att du inte kan tala om för en myra åt vilket håll den ska gå på ett papper genom att rita en pil men du kan ta en annan myra och gnida bakdelen på den i ett spår på pappret som den första myran kan följa med sitt luktsinne och sin världsuppfattning.
Ungefär så kan man väl se Coop och hans dotters roll för att kommunicera ett budskap i en tidslinje de 5-dimensionella varelserna själva inte kan relatera till, då de upplever all tid samtidigt och det inte finns ett då, nu och sen. Det är också ett uppslag som hastas förbi.
Liksom uppslaget med föräldrar som försöker göra allt för att föra den nya generationen vidare, även på ett universellt plan.
Det är ändå märkligt att en film på nära tre timmar känns som den inte kan stanna upp och fördjupa sig i någonting alls.
Samtidigt som den är för långsam för att var en sjuhelsikes resa att bara åka med i.
Och den ”vetenskapliga upptäckten” som hypade upptakten till premiären. Den slarvades bort helt i filmen till ett par intetsägande bildklipp.
Här finns ett solsystem som består av fyra potentiellt beboliga planeter, cirkulerande runt ett dubbelstjärnsystem där den ena stjärnan kollapsat till ett svart hål som sakta slukar den andra. Vattenplaneten dessutom så nära att tidvattenkrafterna skapar en gigantisk tsunamivåg som förstör allt i sin väg. Och själva upptäckten, hur ett svart hål faktiskt bör te sig optiskt. Hela detta superintressanta stjärnsystem schabblas bort i några få taffliga actionscener som får Disney’s gamla pajrulle The Black Hole att framstå som djupsinnig.
Jag tvivlar på om den vanlige biobesökaren vet vad jag talar om här, för utan lite astrofysiska förkunskaper gick inget av det här fram.
Till och med det som verkar varit Nolans bärande idé från början, tidsförskjutningen, tappades bort i meningslöst pladder och de scener som kunde beskrivit exempelvis svårigheter med kommunikation när tiden går olika blev paj. Tänker särskilt på när Coop närmar sig händelsehorisonten och direktrapporterar till Dr Brandt, helt utan tidsförskjutning, som rimligtvis borde varit raskt stegrande.
Om Nolan hade fokuserat på antingen, jorden som kämpar med naturen som vänder sig mot människan eller det episka rymd äventyret, och byggt någon av de världarna lite mer stabilt så hade filmen varit så mycket bättre.
Nu är bara jordkatastrofen en haltande ursäkt för att sticka ut i rymden och rymdresan ett enda långt tjafsande om att rädda jorden.
Blir liksom inget av nåt.
SPOILER
.
.
.
.
.
.
Kom just att tänka på att Cooper hälsar på Brand när han är på väg tillbaka från baksidan av rumtids-bokhyllan. Varför dyker han då sedan inte upp förens ca 90 år senare vid Saturnus?
Matt Singer ledsnar på alla som rusar till för att kritisera Interstellars vetenskapliga innehåll.
http://screencrush.com/what-interstellar-gets-wrong-reviews/
”But a movie is not its marketing; regardless of what ’Interstellar’’s marketing said, the film itself makes no such assertions about its scientific accuracy. It doesn’t open with a disclaimer informing viewers that it’s based on true science; in fact, it doesn’t open with any sort of disclaimer at all. Nolan never tells us exactly where or when ’Interstellar’ is set. It seems like the movie takes place on our Earth in the relatively near future, but that’s just a guess. Maybe ’Interstellar’ is set a million years after our current civilization ended. Or maybe it’s set in an alternate dimension, where the rules of physics as Phil Plait knows them don’t strictly apply.
Or maybe ’Interstellar’ really is set on our Earth 50 years in the future, and it doesn’t matter anyway because ’Interstellar’ is a work of fiction.
Är det någon mer än jag som börjar bli leds på filmer där ett gäng högst olämpliga personer väljs ut till ett synnerligen känsligt rymduppdrag. Klona ett dussin Ellen Ripley istället så skall ni se att uppdraget blir utfört oavsett om hon/de har den kompetens som krävs eller inte.
PS: Av en slump satt jag på: row 3 center, när jag såg Interstellar. 🙂
Två seminariemansfrågor:
1. Är det inte ruggigt skönt att slagsmålet mellan Damon och McConaugheys karaktärer är så ruggigt low tech? Här har vi alltså en fight i rymden på en planet med lägre gravitation som egentligen öppnar för en riktig Crouching Tiger-fight där de två actionskådisarna (typ) får fajta ur sig vansinnet i en lång sekvens. Men, älskar Nolan som väljer att göra det till två halvtjockisar som rullar runt på en liten kulle och med det inte tar fokus från den större handlingen.
2. Är det möjligt att göra läsningen att McConaughey faktiskt dog inne i det där svarta hålet? Att det sista man ser innan man dör är sina barn upprepades ju till leda. Kan man inte då säga att det som utspelade sig efter att han lämnat det femdimensionella rummet bara var hans sista tankar innan döden tog honom? Det skulle också förklara varför ingen annan åkt och hämtat Anne Hathaway tidigare.
Bilden av geniet Christopher Nolan fortsätter byggas.
http://www.wired.com/2014/11/christopher-nolan-wired-guest-editor/
Vanligtvis gillar jag ambitiösa filmer, men jag tror ärligt talat att Nolan skulle må bra av att inse att han är en ganska fantastisk entertainer som kan berätta unika historier, men att han aldrig kommer att kunna göra drama på samma nivå som Kubrick eller känsloporr på samma nivå som Spielberg.
Tyckte att den här led lite av samma sjuka som Gravity, så länge den håller sig till att vara ett otroligt detaljorienterat rymdäventyr/framtidsvision funkar det bra, när den försöker säga något mer blir det mest plattityder som dessutom ristas in med stämjärn i näsbenet, Vissa av de sentimentala scenerna funkar OK, men just ”23 år senare” kändes väldigt mycket som ett öppet mål, och dessutom med gråt som ersättning för skådespeleri. Då drabbade mig scenen när Murph inte vill säga hej då mycket hårdare. Sen känns det som om man slarvar bort vetenskapen, en stor del av logiken och det unika med historien när man väl kommit genom maskhålet. Sex av tio får den av mig.
Hej odpoddare. Jag såg till att skriva färdigt min egen recension av filmen först, men nu när jag har gjort det lyssnar jag på avsnittet:
http://allmanstadesbloggen.blogspot.se/2014/11/interstellar.html
Klokt val! Egna omdömen skrives bäst då ofläckade 🙂 .. Lägger den i Pocket och läser på vägen hem.
Jag måste säga att jag verkligen uppskattade lutningen åt det new ageiga och metafysiska. Såklart en smakfråga men jag tar kärlek över ”kall vetenskap” alla dagar i veckan.
Ja alltså på en nivå, ABSOLUT. Kärlek äger. Men det kunde ha hanterats lite bättre. Dr. Brand gör en sån 180-gradare i att gå från Den Beräknande Vetenskaparen till att bara Home Is Where There’s Love. Det var mer sättet det kom på än att det kom, så att säga.
Är det inte alltid en femgradig skala som gäller när film ska betygsättas? Eller har reglerna skrivits om av IMDb?
Problemet med en tiogradig skala, tycker jag, är att ”safebetygen” drar till sig från både strax ovanför och strax under. En stark sexa blir gärna en sjua, och en svag åtta blir gärna en sjua. Femgrads-skalan är mer ruthless och tvingar till handfast ställningstagande. Där är det en 3:a eller 4:a liksom. Stämplat, klart, kompromisslöst. Du kan givetvis ludda in det hela med tillägget stark eller svag, men det skiter ju alla i en minut senare. Betyget är vad man minns.
Har inte lyssnat på avsnittet än. Ni kanske dryftar just detta, vad vet jag. Blev bara så förvånad över allt snack om 7/10 skördetröskor här i kommentarerna och vill reda ut detta en gång för alla. Det kan inte vara meningen att vi ska springa runt med en omvandlingstabell i fickan för att kunna förstå varandras filmbetyg. Vad gäller? Kan vi enas?
Jag är all for 10-gradiga skalor. Det som suger med 1-5 är att 5 är toppbetyget, och det ska man såklart vara moderat med. Alltså blir allt som är bättre än godkänt en 4:a, vilket gör att vi likställer grejer på ett fullkomligt orimligt sätt. Med den tiogradiga har man 6, 7, 8 och 9 att finlira med. Det blir en gradskillnad mellan 6 och 9. Och det går att spara högstabetyget tills det behövs pga 9 är ju jäkligt bra ändå. (Har bara satt tre tior i hela mitt liv.)
Vilka filmer? Alien, Blade Runner och …?
Har aldrig recenserat film, så ingen av dem. 🙂
Aha, jag tolkade det som att du IMDb-betygsatte. 10:orna är till s.k. musikalbum, alltså? Fortfarande nyfiken i så fall…
…the thing. 🙂
Good call! 😀
Point taken. Men vi verkar inte se på betygsskalan på samma sätt. I min värld fungerar det så här (och så har jag alltid tagit för givet att alla tänker):
1 = dålig
2 = godkänd
3 = bra
4 = mästerlig
5 = subjektivt känslomässigt underbar helhet / flawless
Det finns bara ett betyg för dåligt. Varför? Är det under godkänt är det inte sevärt. Finns ingen anledning att precisera exakt hur dålig den är. Eller inte nog anledning för att slösa ytterligare en betygssiffra på det hela. Det räcker att med betyget 1 stämpla den som sugfilm och sen berätta varför. Se den inte!
2 = godkänt. Möjligtvis ”hjärndöd actionkomedi med högt tempo som bjuder på några få skratt”. Må så vara. Vid rätt tillfällen bjuder den ändå på godkänt med underhållning.
Det blir med detta synsätt ganska lätt att särskilja okej filmer, bra filmer och superbra filmer. Det svåra blir att skilja de superbra från de dubbelsuperbra. Man kan inte ”sejfa” med en 9:a, mästerlig plus, utan man får bestämma sig sig.
Är den mästerlig (vilket faktiskt är otroligt bra) eller är det här någonting utav det mest tillfredställande jag tagit del av popkulturellt? Är det en fyra eller når det hela vägen till en femma?
Att få ett 4,5-svar (9:a) på den frågan är bland det mest otillfredställande jag vet. En kompromiss som betyder att antingen drar man till lite hårdare än man kan stå för, eller så är rädslan att devalvera sitt eget betygsvärde lite för stor.
Fan vad gött att ha hittat ett ämne där jag engagerat är konservativ!
Jag skriver mycket recensioner via filmtipset, som har en 1-5-skala. jag tycker dessvärre att i princip alla filmer då tenderar att antingen bli 3 eller 4. Eftersom man gör ett urval av filmer innan man ser dem så verkar det som de riktigt dåliga sorteras bort på det viset, dvs ettor och tvåor. Och om man inte tycker en film är vare sig dålig eller ett mästerverk tenderar betygen att ligga på 3 eller 4. Det ger mer variation med 10-gradig skala.
Ger den en sjua tror jag. Lätt överväldigad i biosalongen. Gillade att den är såpass lågmäld i sin framtoning, även om det nu är stor och pompös orgelmusik i bakgrunden. fick mycket contact- & 2001 vibbar särskilt med tanke på att filmens comic relief var en svart monolit liksom.
saker jag inte gillade: love connects all och skapar band bortom tid och rum. Bara suckar lite varje gång det här används, särskilt när det är en film som i så mycket annat verkar vilja vara vetenskapligt korrekt. Att den gamle matematikern tills att Murph comes along sitter ensamt geni och klurar på sin ekvation med en svart tavla. Lite för mycket klyscha över det.
Och i slutet när Murph vill ha sin brorsa ur huset i tio minuter för att få hans unge & fru från det värsta dammet – det enda hon kommer på är att sätta eld på skörden, när det är svält? Asså nä.
Men storslagen och väldigt bra och gillar det som även ni diskuterade att en faktiskt inte fått veta för mycket om filmen trots ett gäng trailers innan. När jag satt på bion var det en trailer för julens bibliska film med Christian Bale, Moses, och efter att ha sett trailern känner jag inget som helst behov att se filmen och känner inte heller att den kommer bjuda på några överraskningar eftersom det så uppenbarligen var en trailer tillverkad för att vara så actionpacked som möjligt att det mer känns som en kortfilm än något som ska locka tittare. Det är inte en känsla jag fått efter Interstellar-trailers utan filmen kom, inte som en överraskning, men jag visste inte hela tiden vad som skulle hända härnäst.
Visst var trailerna delikat utförda, det måste man ge honom.
Jag håller med om att det finns en del besvärande hål i filmen, men köper ändå det mesta pga bra resa. Dock var Murphs brorsa en galning och Murph höll ju på att lösa så att de inte skulle behöva bry sig om svält mer, så jag tycker hon gör ett slick move ändå 🙂
Nja, fast när hon sätter eld på skörden så vet hon ju faktiskt inte om att hon plötsligt ska hitta lösningen i klockan.
Jag har alltid blivit lite lätt besviken på Nolans filmer efter The Prestige och Memento som jag ser som filmer han hittills inte överträffat. filmerna är ofta feta, hisnande rent visuellt osv – men där man kommer till upplösning önskar jag ofta lite mer mindfucks. Interstellar: 7/10.
(OBS. fortfarande bättre än allt annat förstås. ALL annan stor scifi-film idag är ju bara förklädd actionfilm med scifi-fernissa. Nolan gör här ändå riktig science fiction)
[spoiler]
Jag hade nog tyckt filmen varit starkare utan epilogen. Huvudpersonen hade kunnat fått sluta sina dagar i det 5-dimensionella biblioteket, efter att ha nått fram till sin dotter, efter det hade han kunnat ramla vidare genom rymden och typ dö, det hade varit ett mer berörande slut
+1 på spoiler-delen. Det var verkligen onödigt att knyta ihop säcken. Men jag antar man måste i en film som ska nå den breda målgruppen.
Neil deGrasse Tyson verkar på det stora hela nöjd med hur de har hanterat vetenskapen i Insterstellar.
http://www.nbcnews.com/science/space/after-cosmos-neil-degrasse-tyson-dives-science-interstellar-n243796
ÄLSKAR att han har blivit the go-to-guy för att godkänna.
Finns det andra forskare?
😉
Tror Cosmos har premiär klockan sex på tvåan i dag om man missat!
Jag har en lite fråga. Vad hände med specialavsnittet om guld? Det nämndes för sjukt länge sedan och lät superintressant. Vi (eller åtmindstonde jag) vill veta om dess öde.
Haha, ja det måste vi ju bara göra. Kobra snodde ju vår idé (hehe) så det fick vila lite.
7/10 tröskor är rimligt. Det lönar sig inte att gilla scifi och hoppas att nästa storfilm ska vara kemiskt fri från onödig exposition, logiska luckor och plattfallande CGI-reveal på slutet, men om Interstellar på den skalan hamnade mitt emellan diskbänks-Alien och disney-the Abyss så räckte det långt för mig. Och på grund av att storyn grundades under timmen på jorden men också för McC:s spel och voicemail-scenen har jag sällan känt så mycket för karaktärerna i en äventyrsfilm.
Scener som på Sergel 1 (row 3 center) kändes storslagna lär nog tyvärr kännas smålökiga på tv:n hemma sen, trots Hoytemas kärlek till enkelhet. Och ”You’ve been Shyamalaned”-ögonblicket funkade väl sådär. Men min största ”vafan”-tanke var inte den sekundvisaren med gravitationsminne eller Manns konstiga plan utan det faktum att man inte fick känslan att det fanns ett liknande statligt finansierat projekt som Nasas men med målet att ta kål på en enda art av apokalyptisk parasitsvamp. Att ha ihjäl skit på jorden är väl det enda vi är dokumenterat bra på, vi människor?
Exakt, scifi för storpublik kan aldrig vara så precis och delikat som vi i nischgruppen gärna vill ha den. Det är ju inte så konstigt. Men som jag säger i avsnittet så var det ändå en film som berörde mig och det främst pga utsattheten osv. ”Your grandchildren will be the last generation to survive” osv.
Det blir lite mycket negativ kritik när en film med stora förväntningar diskuteras kanske, men något jag saknade i filmen var känslan av att det är en grupp människor med olika specialområden och kunskaper som tillsammans bär mänsklighetens öde på sina axlar. Detta presenteras på, i min mening, ett bättre sätt i filmen Sunshine. Där känner man verkligen att alla måste dra sitt strå till stacken, att varje beslut är viktigt och att resan är ytterst ytterst utsatt mot oförutsedda händelser.
En detalj jag gillade med Dr. Mann-delen är att han heter just Dr. MANN. Brand har en utläggning om huruvida livet, och evolutionen, är ond eller god eller inte. När de sedan kommer till en helt öde planet, utan tecken på liv, finns en människa på planeten som är deras enda hot, och han heter Mann. Människans största hot är människan. Jag tror att det är just därför Dr. Mann presenteras som en överdrivet våldsam person i filmen.
Det är denna typ av detaljer jag älskar med filmen. Exempelvis när McCaånnahejhejhej lämnar sin familj filmas det precis som en raketuppskjutning. Kameran placeras på sidan av bilen till bombastisk raketuppskjutningsextravaganzamusik.
Jag skulle också vilja ha en lite längre utläggning av Billy varför filmen får ett lägre betyg eftersom han är erfaren sci-fi fantast. Tyckte att det var intressant men det blev liksom inget avslut på det.
GRYMT bra avsnitt och recenserat. Hatten av!
Jag läste det nog mer som Mann=[En] Man (kön), som ju karaktäriserar den generella bilden av mannen i samhället: Våldsam, slår sig fram med armbågar, hänsynslös och gör det mesta för egen vinnings skull.
Vad tyckte ni om det här med åldersmärkningen på 11 bast?
Satt och fnulade på vilken publik som det hela var riktat till, och kom inte fram till något vettigt. Kan någon 11-åring ge sin syn på saken? (Var det en givande upplevelse oh du till synes tilltänkta målgrupp?)
Det hela kändes som en samling med utsökt stiliga bilder, imponerande musikjobb, spännande koncept, härligt långsamt berättande och ett par scener som kan vara det bästa Nolan gjort hittills (däribland 23 år senare-scenen). Jag vill så gärna utbrista ett ”Ja! SÅHÄR vill jag ha min sci-fi!”, men… som film betraktat har jag inte varit med om något så ojämnt på länge. Klumpiga förklaringar, korkade familjefilmsklyschor (hej ”lustiga” comic relief-karaktärer, universallösningen-är-kärlek samt FAMILJEN FRAMFÖR ALLT!!!!!!!!!!) och förutsägbar berättelsestruktur. (Jag vill svepas med av åkturen, inte sitta och gissa, samt förutsäga, vad nästa häftiga vändning ska vara. Jasså, den där karaktären mötte det där specifika ödet. Gäsp.Ska vi skynda oss till nästa obligatoriska punkt på listan nu?)
Men visst, han kan göra effektspektakel som måste upplevas på enorma biodukar och med feta ljudsystem, den där Christopher.
Eller för att uttrycka det med er betygsskala: 5 av 10 ai-krånglande skördemaskiner.
Experimentet ifråga: Som ni konstaterade gjorde er förhandsbevakning ingenting för att påverka själva upplevelsen av biobesöket. Däremot var det med spänd förväntan som jag lyssnade på er diskussion. Där kan vi snacka god och långsam uppbyggnad mot en tillfredsställande final.
11-åringar som sett Interstellar. Det är en sökning för Facebook Graph Search, det. Återkommer när jag lyckats!
Min 9-åring tyckte det var en grymt bra film, men han tyckte att Dr Mann var jättehemsk och fruktansvärt elak. Jag blev även förvånad över att han kunde sitta still så pass länge med fullt fokus. Tror att jag får ta en liten diskussion med honom i afton för att få en utförligare recension.
Gud vad spännande! Jättegärna utförlig recensione. Om han vill: På med röstmemot i telefonen, maila mig mp3a! Om långt, inga problem, jag klipper ner t 40-50sek eller nåt och illar med i podden. billy@monotoni.se
Bara jag som störde mig något otroligt på koden som kommunicerades genom armbandsuret i slutet? Alltså inte grejen med mängden data som måste ha förts över från TARS till Coop till klockan till dottern, utan det rent mekaniska i det. Innan dess hade jag köpt det mesta vad gäller dramaturgiska och logiska luckor, men klockan drog (löjligt nog) ner helhetsintrycket för mig. Att kommunikationen mellan dimensionerna först endast medförde utkastade böcker från bokhyllan (och morsekod genom dessa utkast) – och sedan något så finmekaniskt som meck med ett ur genom bokhylledimensionsväggen, hade jag svårt att köpa i slutminutrarna. (För att inte prata om det faktum att klockor inte fungerar på så vis att det går att koda in budskap i dem… Alls.)
I övrigt var jag mer än nöjd, trots Damons karaktär och kärlek kontra vetenskap-grejen i den andra halvan. En stark 4 av 5. Tror inte McConaugheys insats nämndes i avsnittet men tyckte han var precis så McConaughey-ig som en kunde förvänta sig. Vilket lämpade sig utmärkt.
Om vi ska vara lite orättvisa och ta det till sån kritik så ja, det mekaniska i klockan är galet. Och: Dessa femdimensionella varelser som kan bygga enorma jävla strukturer. De MÅSTE ju ha kunnat kläcka ett bättre sätt att skicka koden. MÅSTE!!! 🙂
Om de kan påverka saker i vår dimension och få en klocka att röra på sig borde de ju kunna typ plocka upp en penna och skriva det som behövs skrivas på ett papper.
Jag gnällde på musiken, på TVdags. Jag tycker att Zimmer har fått storhetsvansinne 2.0. Visst, som filmmusik beaktad fungerar den, men inte till de bildrutorna musikstyckena presenterades. Jag tycker till och med att comic relief-robotarna växer på en.
Nu till några saker som jag tyckte var svinbra, men som jag inte har velat spoila på TVdags:
• Plan A, som bara, bara användes för att få iväg Coop. Så snuskigt!
• När de hackade den indiska drönaren. Jag vill ha en spinoff med hela den biten.
Fast visst var väl prof Brands motiv för Plan A att den var nödvändig för att projektet alls skulle överleva, oavsett Cooper? Människor kommer alltid välja att hjälpa nu levande framför ännu inte existerande generationer och för att motivera anställda och få skattefinansiering (även av ett hemligt projekt) krävdes en plan för att ta människorna till ett nytt hem, inte bara mänskligheten? Sen, helt utanför Brands planer snurrar cirkellogiken igång med att Coop från framtiden bjuder in sig själv i projektet för att få sin dotter att delta genom att misslyckas med att hindra sig själv att åka dit han själv just skickat koordinater och nä, jag vill inte paja upplevelsen genom att dra ut den möbiustråden…
Hehe, om man tokgillade den – vilket jag gjorde – så ska man nog inte dra i för många trådar.
”Sometimes, the effect precedes the cause.”
Det stora problemet jag har med Billys och Tobias recension är att ni blandar ihop filmens interna logik med den verkliga världens logik.
Jag menar det största logiska problemet är ju varför de inte bara skickar ut robotarna i rymden för att göra undersökningarna.
Och kritiken av att inte hela den vetenskapliga lösningen presenteras är ju på samma nivå som de som gillar att George Lucas började prata om midi-chlorians.
Mitt problem är inte att lösningen inte så mycket att lösningen inte presenteras utan mer att vi inte riktigt får veta vad den innebär. Vi vet vad som behövs, vi vet att lösningen för samman kvantmekanik och relativitetsteori och att rymdstationen fungerar. Men vad är den? Är människan en femdimensionell varelse efter den? Om inte, varför? etc. Den är en lite för luddig mcguffin i en film som samtidigt ger halvbra förklaringar på det mesta annat.
Sent svar på en gammal kommentar (men jag såg filmen först igår)… Men en viktig del som jag upplever tappats bort lite är att filmen är (eller iaf har ambitionen att vara) episk, och en huvuddel med det episka är just att stå över det dramatiska kortsiktiga, utanför futtiga små detaljer som kvantmekanik kontra relativitetsteori… Jag menar att berättelsen vill vara en ny 2001 som berättar om större saker än hur något fungerar. Därav en bitvis annan berättarstruktur (hopp från eg. dramatiska scener, som när dottern hittar klockan och möter den arge brodern, eller hoppet över vad hon verkligen lyckades göra med infon från klockan eller hopp över all typ av info om vad eller hur kring den nya rymdstationen etc).
alas:
Jag gillade ”Interstellar” mer än jag trodde att jag skulle göra. Jag håller med om att expositionen är minst sagt klumpig, den helt omotiverade vändningen med Matt Damons karaktär och att det metafysiska får lite väl stor vikt i förhållande till den grundpremiss av vetenskap som ställs upp inledningsvis. Det är trots allt en rejäl åktur, och jag gillar det. Jag gillar fotot och Zimmers filmmusik passar bra. ”Mer orgel” utropade jag efter filmen och hoppas att det kan bli en lika dominerande trend som ”Inception”-basunen. 4/5 i betyg.
Beträffande ”Interstellar”-update har det helt klart påverkat min ”relation” till filmen. Jag har inte i någon egentlig utsträckning tagit del av mer än trailers, men er genomgång av allt annat gör ändå att jag varit väldigt ajour med produktionen. Det har ändå gjort att jag haft någon form av hype och att jag faktiskt bestämde mig för att se filmen på premiären. Oslagbart dock att få en så pass lång och intressant diskussion om filmen dagen efter. Det förhöjer helt klart upplevelsen!
Jag gillar Annalee Newitz recension på io9 (även om jag inte håller med om allt), men man vill ju verkligen fråga alla trista skribenter i kommentarsfältet om de hade förväntat sig att de skulle gå på en fysikföreläsning i stället för en biofilm.
http://io9.com/interstellar-is-the-best-and-worst-space-opera-youll-ev-1654807305
Såg filmen i går. Satte 9/10 i betyg direkt efter att ha sett filmen. För att parafrasera skulle jag säga att jag fick resan jag behövde men att målet var lite meh.
Men jag tror att man inte ska tänka när man ser filmen utan bara känna. Framförallt ljudsättningen skapar en förhöjd känsla.
En favoritvinkel, som höjde sig tusenfalt i förhållande till trailers, var när Cooper kör bort från hemmet genom majsfälten och kameran är placerad på samma sätt som vid uppskjutningar i rymden.
Favoritljudet, förutom tystnaden i rymden, var (och det här är ju rätt motsägelsefullt) ”småstensknastret” i inflygningen mot slutet.
Självklart lyssnade jag klart innan jag sett filmen, så har man löpt linan ut själv. Har dock så låga förväntningar inför filmen, men tanke på haverier som kallas inception. Grattis till mediauppmärksamheten, och så vi se om min tes med allmänhetens referensramar stämmer.