2013-03-15: I ett riktigt jävla mellanavsnitt tröskar Obiter Dictum lite tankar kring tv-seriernas berättande. Från Criminal Minds personliga vendettor via Fallins Skies superunderdogs till Person of Interests närmast superhjälteprotagonister. Vad är det vi är ute efter när vi följer en tv-serie? Och riskerar de risiga könsstrukturer och etikfails som kommuniceras genom amerikanska tv-serier att bli misstagna som norm även med svenska mått eftersom det är lätt att tro kulturerna är lika? Dessutom: Några sanningar om podcastens fallande ambitionsnivå, pepp inför F1-premiären från hälften av redaktionen och funderingar kring exklusivitet. Medverkar i avsnittet gör Tobias Norström och Billy Rimgard.
Ladda ner som mp3
Prenumerera i iTunes
Prenumerera i annat program (rss)
Lyssna direkt:
AVSNITTETS LÄNKAR:
Nästa del av #floppfilmscirkeln handlar om »The Adventures Of Baron Munchausen«.
Billys musikdokumentärserie »Festen fortsätter« rullar vidare. Jochen Rindt mötte en tragisk död.
POST SCRIPTUM: Billy lyssnar på podcasten »ABC Gotham«. Tobias tipsar om dokumentären »Holy Rollers – The True Story of Card Counting Christians««.
Det var ju inte ert mest skriptade och planerade avsnitt, ni körde ganska mycket på känn, och ni hamnade faktiskt i en hel del intressanta diskuskurser, vissa lolade ni bort (som att cykel och F1 var mer intressant när det var farligt och oetiskt – det skulle jag vilja höra mer om) andra fördjupade ni ordentligt. Själv fick jag bli påmind om var ifrån jag nog fått min idelabild på arbete ifrån (dämn you Toby Ziegler). Det kanske inte direkt är vad ni vill att er pod ska handla om, men när ni drar populärkultur till samhällsfenomen fenomen slår det faktiskt gnistor.
Ja, alltså, så illa var det ju inte. Kan 100 % känna igen mig i beskrivningen av att sitta och kolla F1 – alltså från Tobias perspektiv, och att sedan få höra Billy go all Hem & Skola över amerikanska dramaseriers värdegrunder var ju lite … oväntat. Men är det verkligen så stor skillnad på den diskussionen och den om The Matrix relation till Columbinemassakern eller Tyler the Creators relation till homofobin. Förresten måste jag nog säga att det är en väldigt skev världsbild att tro att ghettoperspektivet i the Wire skulle vara på något sätt mera representativt för medelamerikanens liv än det som skildras i säg Desperate Housewives. Visst finns det ’projects’ i alla större städer, men underskatta inte de kvävande villaförstädernas utbredning.
Vilken tid kommer f1 snacket?
Vad hände med fanfiktionen om Tobias och Billy? Jag vill läsa den
Skit i att snygga till den om det innebär att vi inte få nåt alls
Lägg upp i kultigt txt-format på pastebin eller nåt så vi får läsa
Jag hoppas på en radioteaternversion med Billy och Tobias. Med spejsade ljudeffekter och en gong-gong som betyder att fortsättningen kommer nästa vecka.
Den! Radioteatern ”Will they won’t they” skulle göra mitt liv komplett.
Förlåt, den är på gång. På riktigt. Vi har den inläst av celebrity guest. Ska bara klippa till den och mixa.
Jag väntar med spänning! Och är grymt glad att den både efterfrågas och (tydligen!) produceras. Shit alltså. Vad har ni nu kokat ihop?
vad är radiolove?
radio lab?
Antar det är Radio Lab som syftas på. Sök på det bland iTunes podcasts (om du kör iTunes, annars bara googla). Ladda hem avsnittet… Hmm. ”Space” kanske. Eller ”Stochasticity”. Blir inte så mkt bättre.
Under en djärv kupp mot Kling Klang
Studio under sommarupphållet stal Billy och Tobias en kopia av den
programvara som enligt utsago ska kunna uppdatera Kraftwerk musik
efter rådande musiktrender efter medlemmarnas död.
Efter ett
febrilt omprogrammeringsarbete anpassade de sedan mjukvaran för att spela in nya avsnitt av Odpod anpassat efter rådande populärkulturella
svängningar när de själva har för mycket att göra.
Under
gårdagens avsnitt råkade de dock ställa in metafiltret och
sportreferenserna för högt. Dessutom verkar det som om ”Grejen
är”-buggen från en tidigare programvara återuppstått.
En sak som slog mig när ni diskuterade hela diskussionen kring arbetsmoralen i amerikanska tv-serier är att det i TV-serier som t.ex. Law&Order alltid ska drickas sprit sent på kvällen efter ett tungt brottsmål. Jag har ALDRIG druckit sprit på något av mina jobb bortsett från när det är julfest eller nåt annat galej. Är det en kulturdiskrepans (wow :)) mellan Sverige och USA eller är det bara jag som är torr som bara dricker min alkohol hemma eller på en AW?
Ofta tycker jag att det är ganska knuten till typ bilden av hegemonisk maskulinitet som norm för både män och kvinnor. De jobbar hårt och kan ta sig en sup efteråt, de är benhårda och klarar av det. Samtidigt som de strävar mot en maskulin idé som inte riktigt går att uppfylla, för den bygger inte på verkligheten. Att vara he-man, att vara working class hero, som kan njuta av ett järn, men inte två. Det är ju en dag imorgon med.
En rest från noir-idealen? Håller med Jakob nedan också. ”Work hard play hard”-grejen.
Jag får nog ändå gå mot strömmen här, med risk för lynchning. Jag tycker egentligen inte att podden har varit riktigt bra sen Carpenteravsnittet. och det beror inte på avsaknaden av riktade avsnitt; det har berott på att varken Billy eller Tobias har verkat vela spela in. Det har varit lite såsigt, ganska mycket diskussioner som går i loop, någon slö referens, och en ganska sökt floppfilmscirkel. Jag har lyssnat på odpod länge, och vissa avsnitt kan jag gå tillbaka till och uppskatta. Det har jag inte kunnat göra på länge.
En parantes är att jag drömde att jag träffade Billy på en sportbar i Hornstull i Stockholm för några månader sedan. Billy grät, och sa att det skulle ju inte bli såhär. Jag sa ”Det går bra, gråt inte. Ni kan alltid lägga ner”.
Så, vart vill jag komma? Såklart inte att ni skall lägga ner, det vore tråkigt. Inte heller att Billy skulle gråta, det är inte så kul heller. Men att jag är glad över att ni är medvetna om problemet. För då kan det i alla fall bli bättre.
Puss på er!
Det är intressant att du säger det för efter Carpenter-avsnittet kom en totalt kaosfylld höst som involverade flyttar, projekt, deadlines, nya jobb m.m. Tror det satte sina spår i podden, men inte mycket vi kunde göra åt det. Nu (i och med #102) känns det bättre igen, iaf från min sida.
Oj, sent svar här. Men jag håller med, de senaste avsnitten har blivit bättre! Jag hoppas på att formsvackan är över ^^
Billy, höjden av nörderi är väl ändå att sitta och spela riktigt gamla Pro Cycling Manager?
haha jaa typ 2005 års utgåva. Fan vad fint!
Vilket Person of Interest-avsnitt var det som io9 skrev om?
2×16 ”Relevance”
Har precis hittat er. Gillar mycket! Ni har säkert svarat på frågan innan men jag undrar vem som har gjort intro/outro-musiken?
http://www.odpod.se/index.php/signaturmusik/
Tackar!
Ja andra hann svara före. Förutom den säsongen när det var Boeoes Kaelstigen-remixen så är det vi själva som pysslat lite. Inget storslaget direkt, men den funkar ganska bra i sammanhanget.
introt lät som bäst från avsnitt 46 till avsnitt 60. b-filmcirkelsäsongen.
Förstår varför. Då hade den mognat och blivit mer genomarbetad, och avsnitten var fortfarande i stereo. Efter det hade lyssningen blivit så stor att vi var tvungna att gå till mono pga bandbredd. Så efter det är det 64kbps monoterror.
alltså. det här med hur amerikanska serier tar sig in och blir bruks norm i
Sverige är något som oroat mig länge.
Men samtidigt så kommer 7th heaven aldrig få en stor following i Sverige så jag behöver kanske inte vara orolig. Men det stora problemet är väl mans & kvinno-normerna tvserierna förmedlar. Stenåldern ringde och ville ha tillbaka alla i big bang theory utan Sheldon.
Jag har funderat mycket på det här också (och skrivit lite om det här http://www.piruett.se/2012/07/03/hollywood-vanskap-och-andra-gifter/).
Vad gör bombardemanget av Hollywood-underhållning med våra föreställningar om kärlek, vänskap och relationer i allmänhet? Vad innebär det att jag som 70-talist varit exponerad för hollywoods ideal hela mitt liv? För inte kan en träl på 900-talet ha haft samma bild av den perfekta kärleken som vi har nu, som hollywood visar oss i varenda sitcom? Och inte fan ansåg en bonde i 1400-talets Whales att ”det sköna kompisgänget” var det ultimata uttrycket av vänskap?Jag tror, att om populärkultur är farlig i någon mening, så är det att den ger oss en föreställning om hur relationer ska se ut ”på riktigt”. Hur många kärleksförhållanden har kraschat för att man, förmodligen omedvetet, jämfört det man har med Hollywoods utopi? Hur många destruktiva, dysfunktionella kompisgrupper har fortsätt hänga år in och år ut – bara för att man SKA umgås i gäng?
dagens sanning nummer två.
satan och magnus, jag saluterar er.
Jag har inget att tillägga. På pricken!
Det slår inte alltid gnistor, sånt händer – för att Killars vänskap kan vara lite känslig. Speciellt när den äldre, och mer erfarne killen, den som bjöd in den yngre killen till en ny värld, öppnade upp honom, känner sig omsprungen av andra killar. Den yngre killen förstår inte den äldre killens värld, räkningar , familj osv: han vill att den äldre killen ska släppa efter lite, vara vild. Den yngre killen har hettan i blodet, vill mer och mer. Hans kropp sjunger efter äventyr. Den äldre killen stelnar, vågar inte, men vill egentligen bara släppa efter. Känner självhat, för inom honom sjunger också äventyret.. Plötsligt blir det lite trevande, blyga blickar som sänks. Man vill men vill mer. Det blir sådär fel ibland, när killar som är vänner inte riktigt tänder. Men gnistan finns där, det gör den..
😀
Tänker mig att 100-avsnittet är om tidsresor (kanske Doctor Who eller är den för mycket i sin egna värld?). Är det inte så efterlyser jag gärna lite tidsresor-tema på något sätt i något avsnitt.
Så pass bra idé, särskilt att lägga avsnitten i ordningen 99-101-100! Åh!
Jag gillar ”Vikings”, men jag sitter hela tiden och hoppas på att den ska förvandlas till typ ”American Gods”. Jag vill ha mer magi och övernaturligheter!
Jag vill tillrättavisa er killar, och speciellt Billy.
Sluta självdissa er själva hela tiden! Speciellt när det handlar om att det och det avsnittet inte är ”genomarbetat” eller att ni är ”sura” osv.
Min största behållning med er podcast har egentligen inte varit de fåtal temaavsnitten – utan det segment i veckans podcast där ni pratar mer löst om tv-serier ni sett och aktuella popkulturella fenomen i samtiden. Dvs ert löpande vad-har-jag-sett-i-veckan-snack med tillhörande utsvävningar och loopar.
Därför tycker jag det här avsnittet var väl så bra som något annat. Alla avsnitt kan inte vara specialavsnitt. De bästa avsnitten är tvärtom de som förenar lös snack-segmentet med något annat – de är rent av bättre än de ”rena” specialavsnitten. Tycker jag då. Hoppas jag inte upprör i och med detta – men jag tycker det är dags att uppvärdera era ”standardavsnitt”.
Det är ett sant nöje att höra ert snack även när det är löst i kanten!
Goda lyckönskningar
var kan jag skriva under?
Ja! Upptäckte odpod tre timmar innan jag såg prometheus förra året när jag laddade ner alien-avsnittet på random och tog en långpromenad till bion, men det är ju alla andra avsnitt som gjorde att jag fortsatte lyssna och de är ju bra! Jag menar, ni är på avsnitt hundra de som hängt med har liksom fattat hur ni funkar i podformatet och det är ju det som gör att vi (hej, här generaliserar jag vilt) fortsätter lyssna. Hade det inte funkat så hade det väl visat sig ganska snart?
Om man blir tillrättavisad av Satan måste man lyssna!
Ja okej ska försöka bli bättre på det. Jag blir jätteglad att du (och kommenterare i tråden) uppskattar även detta. På riktigt jätteglad. Jag har MVG i självkritik så det är lätt att stirra sig blind kanske. Tack för peppen!
åh, fick en såndär klump i magen som man får när man inser ett förhållandes stundande uppbrott när jag läste ”Några sanningar om podcastens fallande ambitionsnivå”. men klumpen blev till fjärilar. tack, ha en fint helg!
Förlåt 🙂