2013-02-15: Är vi slavar under samtidsdebatten, och i så fall: Finns det något sätt att kliva undan och backa bandet? Netflix serie »House of Cards« skapades efter att företaget gått igenom enorma mängder användardata för att ta reda på exakt vilken produkt som skulle funka. Är det ett problem att ge folk var de vill ha när resultatet trots allt är så bra? Och så har vi tittat på nya The Pirate Bay-dokumentären »TPB AFK«. Dessutom: En ljudrevolution i sociala medier, Jan Hammers musik till Miami Vice och ett okänt fakta om redaktionens relation till vintersport. Medverkar i avsnittet gör Tobias Norström och Billy Rimgard.
Ladda ner som mp3
Prenumerera i iTunes
Prenumerera i annat program (rss)
Lyssna direkt:
AVSNITTETS LÄNKAR:
Nästa del av #floppfilmscirkeln handlar om Kevin Costners brevbärarhyllning »The Postman«.
Billys musikdokumentärserie »Festen fortsätter« har haft premiär. Nu kommer han satsa på att posta field recordings, förmodligen på AudioBoo. Efterlysning: Vilken hashtag bör han använda? Kanske slutar han som producentlegendaren Martin Hannett i »24 Hour Party People«.
Tobias har lyssnat på »Crockett’s Theme«. Det finns en snygg video med Jan Hammer. Piloten av »Miami Vice« har en klassisk scen med »In The Air Tonight«, som kopierades i piloten till »The Americans«.
Netflix använde sig av användardata för att skräddarsy »House of Cards«.
Rasmus Fleischer har bloggat om samtidsslaveriet på Twitter. Svenska Dagbladet skrev förra året att Obiter Dictum är en aktualitetspodcast där avsnitten inte har jättelång livslängd.
Ny The Pirate Bay-dokumentären »TPB AFK« kan ses på youtube. En gång i tiden sas att Global Gaming Factory X ville köpa TPB.
POST SCRIPTUM: Billy tipsar om det vackra och stundtals viktlösa remixalbumet av Helios. Tobias tipsar om Oscars-nominerade dokumentären »The Invisible War« om våldtäkter i den amerikanska armén.
Att damma av The Postman utvecklades snabbt till ett märkligt Kevin Costner-film-maraton, för mig och min pojkvän.
Billy har inte öroninflammation han är upptagen med att bygga zeppelinare
Extra frustrerande i o m att odpod skulle fyllt hundra idag. Festen fortsätter för Billy men för alla oss andra är det som den aldrig har börjat.
Men vad är det här? Var är ni? Nu börjar jag bli orolig på riktigt.
har suttit och väntat i snart en timme. funderar på att skaffa ett riktigt liv snart
Det blir inte alls lika argt eller rantande som förra gången, men jag var ju inte helt imponerad av Postman. Det tog mig fyra dagar att se klart den, vilket som en start inte är ett särskilt bra betyg.
Sen var den ärligt rätt tradig trots att postapokalyps brukar vara ett hyfsat säkert kort för att jag ska gilla det.
Mina problem med filmen grundar sig i att det bara känns helt orimligt. Tidslinjen är hackig som ett EKG och det känns inte logiskt förklarat hur lång tid de olika momenten tar liksom. Hur länge är han egentligen hos armén? I mitt lätt icke-observanta tillstånd (pga uttråkning) så kändes det som att han var där i ungefär en vecka innan han drog.
Förutom allt trams med Olivia Williams så är det framför allt slutet som got to me.
Fajten mellan Postman och Bethlehem (som inte kände igen honom bara för att han hade rakat av skägget? Alltså kom igen. Nej, det köps inte ens på extrapris.) kändes bara fånig och där står de två armeerna och sen blir allt bara fred och frid och fröjd och släpp ut duvorna och 30 år senare är USA tillbaka till nåt slags pre-war state med el och mikrofoner. Nej.
Det känns faktiskt inte rimligt alls att det tar så kort tid och sen ba’ vi gjuter en bronsstaty som visar en scen som bara en människa var där att bevittna och han verkar väldigt förvånad över att stå staty helt plötsligt.
Lägst: Richard Starkey. Nej, nån borde plockat den grejen.
Men jag gillade att Tom Petty var med som nån slags postapokalyptisk version av sig själv! Det var bra!
Vad hände med senaste avsnittet? Sjukdom?
Vad händer egentligen i slutet av The Postman? Har de hamnat i en tidslucka så att kläder och kameror från 1980-talet plötsligt materialiserar sig 2045? 😉
Och att General Bethlehem inte känner igen Costner någon gång efter deras första möte måste kategoriseras in i avdelningen världshistoriens konstigaste partiella demenser.
Personligen gillade jag Waterworld Ulysses Cut bättre.
’the postman’ måste vara den film jag sett flest gånger utan att nånsin sett hela filmen. jag gjorde två ytterligare försök i veckan utan att lyckas.
tyckte den var bättre än vanligt dock. 🙂
Det här är kanske lite FÖR nördigt även för detta kommentarsfält. Men efter att ha hört era diskussioner om Miami Vice så måste jag ändå berätta: Jag är gammal rollspelare som inte riktigt lyckats växa från hobbyn. Som tur är har jag ett gäng likasinnade polare i samma ålder (30-35). Jag har just kört igång ett projekt vi kallar ”CoC: Miami”. Det är en kampanj till Call of Cthulhu, men istället för att förlägga handlingen i Arkham på 20-talet har vi förlagt handlingen till Miami 1984, inspirerade av den briljanta dokumentären ”Cocaine Cowboys” och naturligtvis nyss nämnda tv-serie. Vi följer några civilklädda poliser i hockeyfrilla och massiva axelvaddar. De jagar knark-kungar med magiska krafter, gängledare som knäcker extra som kultledare och ute i the Everglades finns inte bara alligatorer utan också gott om uråldriga monster. Mkt tentakler blir det…
I övrigt: Ser fram emot en Miami Vice special. Håller även med om att den där Miami Vice filmen var underskattad.
En sak till: behöver tips på 80tals-osande filmmusik. Utan sång men gärna med sönderreverbade elgitarrer, synthstråkar och smäktande saxofoner.
Alltså… Jag dör lite. CoC/Miami 80s-crossovern. Det är ju DEN som världen varit trasig utan. Nu när vi har den har vi nått historiens slut. Fantastiskt.
Måste man slå sanity roll när man råkar try the supply undercover? Kommer kubanska flyktingar med förbjudna skrifter i packningen? Och är det möjligen så att tropiska stormar med översvämningar för med sig vissa onämnbarheter upp på land?
Re soundtrack så gavs det ut tre stycken album med originalmusiken från Miami Vice. Dels de vanliga popdängorna som användes i showen, men det finns även en hel del instrumentala Jan Hammer-scores med på dem. Som denna:
http://www.youtube.com/watch?v=Mv1i1o_QYIo
Borde rimligtvis finnas på välsorterad torrentsajt?
Svaren på frågorna i det andra stycket av ditt inlägg är, i samtliga fall, ja. Och några av de där uppslagen kanske jag rent av använder mig av. Du ser! There’s no end to the possibilities!
Tack för musiktipsen!
Jag har aldrig slängt en tärning utan pengar inblandat, men det här vill jag fan höra mer om!!
#audioglimpse, även om den kan anses lite lätt.
#örongodiss annars.
Vidare läsning av Peter Sunde om hans tankar kring TPB -AFK http://blog.brokep.com/2013/02/12/fragan-om-fragorna/
Nibiru! http://cnn.com/video/?/video/world/2013/02/15/tsr-dnt-myers-russia-meteor.cnn
Intressant så olika man kan tycka. Jag avskydde och avskyr den där typen av montage där handlingen blir nåt sorts finstämt collage till bakgrundsmusik av en låt. Typ sista avsnitten i varje The Wire-säsong. Jag tycker det är lättja, en genväg till känslor, ungefär som när man överanvänder voice over. Sentimentalt och billigt.
När jag var liten älskade jag dock MV. Min brorsa som är 10 år äldre sa nån gång nåt då det begav sig om att Miami Vice som ”det är ju som en musikvideo”: Det fattade jag inte när jag var 12, men vid en omtitt i vuxen ålder håller jag mer. Som viuxen sväljer jag verkligen inte långa dialoglösa scener där vi förväntas bry oss om och känna nåt när Don Jonsson går omkring i natten och tittar ut över vattnet till usel 80-talsrock och man verkligen ska titta på den ”videon” i typ 4 minuter..
Åh vad intressant! Jag älskar den här diskussionen, även fast vi inte haft den än. 🙂 Alltså, den större diskussionen om musik.
Halvtalibaner inom radioreportage kallar bakgrundsmusik i dokumentärer och liknande ”emotional fascism”. D.v.s. lyssnaren tvingas till att känna en viss grej. Men den som är en skicklig radioproducent ska kunna framkalla samma känsla genom intervjumaterialet, och kan en inte det så är det bara att ge sig ut och skaffa mer material.
Men! Det finns en lucka i det resonemanget:
Även klippningen av en intervju innebär ju i så fall känslofascism. En timmeslång intervju klipps ner till tre minuter och det producenten behåller är ju det göttiga, det som illustrerar berättelsens konflikt, känslor etc. Jag har så svårt att se Det Goda Hantverket i att inte behöva använda musik.
Nog om radio. Överfört på drama i allmänhet och tv-serier i synnerhet så…
Låt oss glömma bort alla fall av kackig musikläggning. Klyschiga stråkar i kyss-scenen på slutet i romantiska komedin. Stones ”Start Me Up” till när första drinken för utekvällen hälls upp. Det handlar om nåt annat. Fantasilöshet och allmän uselhet.
Men om vi tänker oss att det är smakfullt utfört då…
Det finns en scen i The Shield när Lem måste sticka till Mexiko och det är ett långt collageklipp med Smashing Pumpkins ”Disarm”. Två jäkligt intensiva minuter. Det går _absolut_ att nå samma mål genom dialog och drama och storytelling. Förmodligen blir målet ännu starkare. Problemet är att det tar tid, och är komplicerat. Ett tv-avsnitt är typ 43 minuter. Att då kunna komprimera alla känslor och en karaktärs hela liv till ett litet kraftpaket pga alla de värden som musiken bär med sig… När det sköts snyggt så tycker jag det är oerhört drabbande.
Det ger också tittaren en möjlighet till en viktig sak: reflektion. När det är male bonding i The Shield, tårar, Lem skakar hand och ger Vic en halvkram, kliver in i en bil och Billy Corgan sjunger ”I used to beee a liiittle boooy”.. Avsaknad av dialog och saker jag måste fokusera på gör att jag som tittare får några ögonblick att tänka. ”Shit, han kan aldrig komma tillbaka.” ”Han lämnar verkligen allt han bryr sig om bakom.” osv osv. I dialogtätt drama måste jag hålla koll på vad som sägs och kan inte göra Lems upplevelse till min egen.
Ett bra exempel, för att återgå till radio, är en P3 Dokumentär om F1-hjälten Ronnie Peterson. Genom typ hela avsnittet ligger introt på Postal Service ”Such Great Heights”, och det hetsiga tempot i syntslinga ger verkligen en känsla av framåtrörelse. Det går fort, det är racing. Så även när det är nån som pratar långsamt och reflekterande så finns det en känsla av _driv_ i berättandet. Den lilla lilla grejen tycker jag gör skillnaden på en pigg/modern produktion och en P1-timme där man är rädd att den intervjuade just svalt en burk sömntabletter.
Se även: Grova våldsscener satt till stämningsfull singer/songwriter.
Åh, The Shield. Där gick det 30 minuter att kolla youtubeklipp från serien. Jag kommer faktiskt inte ihåg scenen med disarm spelandes och Lem. Kunde inte hitta på tuben, någon som har en länk? Däremot har jag starka minnen av när gänget står runt ett bord fullt av cash från money train och Live – Overcome spelas. Stämning.
Det borde vara sista avsnittet i säsong 5. Eller näst sista. De bestämmer att Lem ska dra, men innan möter ju Shane upp honom under bron. Antingen är det innan den scenen (som är slutet på finalen) eller så är det i slutet av avsnittet innan. Minns inte exakt.
#ljudsallad
Och fortfarande oklart varför ni inte kan enas om hur rimgard skall uttalas
Ljud i sociala medier – är det inte det som podcastande är? Det som saknas är väl bara vardagspratet när någon beskriver vilken supergod surdegsmacka de just ätit och låter oss lyssna på när de sörplar i sig sitt chaite.
Hmm det beror väl på hur man definierar ”sociala medier” kanske. Jag tycker podcasten egentligen är ett ganska traditionellt megafonmedia. Det har potential att inte vara det, men som det är i dagsläget är det ju rätt stelt format. Ett avsnitt släpps och lagt kort ligger. Jag tänker mer den sortens här-och-nu/kommentera/dela/göra eget/reagera på-beteende som exempelvis Instagram inbjuder till.
Det handlar förstås om en glidande skala, men om man räknar in bloggar och vloggar i sociala medier (som man väl gör? eller är jag mossig nu?) kan jag inte se att man skulle kunna utesluta poddar. De är förstås inte lika höggradigt interaktiva eller här-och-nu-iga som Twitter eller Instagram har möjlighet att vara, men å andra sidan finns det ju många som använder båda dessa medier på ett helt megafoniskt vis och inte interagerar utan bara agerar ensidigt.
Hashtaggen ska så klart vara #odljud.
Men jag vet inte … är det inte i de flesta fall mer intressant med en bild än ett ljudklipp? Vi testar!
Här är ett ljudklipp från när jag lyssnade på veckans program: http://audioboo.fm/boos/1214712-jag-lyssnar-pa-obiter-dictum
Här är en bild från samma tillfälle: http://www.piruett.se/blogg/wp-content/uploads/2013/02/odbild.jpg
Och vinnaren är?
#odljud ! bra!
alltså, intressant experiment, men det där är lite tankefel. för alla som läser den här tråden är bilden mer intressant. men erbjud samma till någon som inte hört podcasten. Jag vill tro att bilden bara är en bild på en dator, snygg mugg och komplett Terry Pratchet-samling, medan ljudet skulle kunna vara en inkörsport till att upptäckta podcasten, den här sajten osv.
kanske inte nödvändigtvis med mitt yrande om samtiden, men ponera att du valde 30 sekunder av något kärnfullt och postade ”wow, inte tänkt på detta tidigare” med länk till det… där finns det potential att hända något.
jag vet inte. jag bara… när Sara Lundin i P3 Kultur för ett par år sedan körde 30 sekunder med regn inspelat i Istanbul i programmet så öppnade det en massa tankar och bilder. så intensivt att jag var tvungen att snatta ljudet och göra lite ambient http://www.monotoni.se/bass/2010/05/fraud-16/
det är sånt jag kan tänka mig att ljud gör, medan ett foto på bazaren bara är ännu ett foto på bazaren (42000 träffar på ”bazaar” och ”istanbul” på flickr: http://www.flickr.com/search/?w=all&q=bazaar+istanbul&m=text
Om man lyssnar jättenoga kan man höra höra när jag ställer muggen på bordet. Mervärde!
Du har så klart rätt, och mina exempel är aningen … vinklade. Jag tror det är fråga om betoning. Bilden är ”HÄR lyssnar JAG på Obiter Dictum”. Ljudklippet är ”Här LYSSNAR jag på OBITER DICTUM”. Förstår du vad jag menar?
Problemet med ljud för mig är att jag upplever att det avsevärt svårare att spela in ett okej ljudklipp än att ta en okej bild. Ska man generalisera så tror jag typ alla människor i Sverige har tagit ett fotografi någon gång, men ytterst få har hållit i en mikrofon. Det är nog därför sociala ljud-tjänster har hamnat så pass mycket i skuggan av instagram etc. Som ni är inne på i programmet: folk tar i allmänhet med sig kameran på semestern, inte diktafonen.
Jag gillar dock initiativet. Jag vet bara inte vad jag ska spela in för något.
Som bibliotekarie måste jag ifrågasätta hur du sorterar ”Y the last man” i din bokhylla! 😉
Som bibliotekarie så skulle du få hjärtattack av ordningen i min bokhylla. Jag jobbar enligt systemet ”ordningen som blev när jag packade upp flyttlådorna”. 🙂
hurra för bokhyllsporr.
Jättebra avsnitt, ni var on fire idag! Många fniss måste ha hörts längst bak på 11:ans spårvagn imorse.
Miami Vice specialavsnitt! Jag är sååå PÅ. Men ni borde köra den i september 2014, när det är 30-årsjubileum av serien.
Även om jag älskar Phillans många framträdanden i showen så kommer forna 10cc-gubbarna Godley & Cremes ”Cry” till helt fantastisk användning i säsong 2 i ett avsnitt signerat Rob Cohen (Daylight, xXx, Dragonheart, Fast and the Furious, Stealth m.fl.). http://www.youtube.com/watch?v=WuzCgoT5Q8s
Mycket underskattad låt f.ö.
Anledningen till att jag är så hooked på just ”In The Air Tonight”-scenen från första avsnittet är nog mest pga manus. När Crockett kollar om han har tid att ringa ett samtal, stannar vid en telefonkiosk och ringer ex-frun. ”What happened between us… Not lately, but how it used to be. It was real, wasn’t it?” … gah.. får gåshud nu när jag skriver detta. Miami Vice var jävligt emo, men det gillar ju en sån som jag.
Se även: Ta speedboaten ut på redden, slå av motorn, tända en cigg och ligga och driva medan man funderar över livet.
har inte lyssnat på hela podden men måste bara direkt säga JA! till en miami vice-special.. och helst inte i en allt för fjärran framtid som tobias verkar antyda.
Jag inser att min bild av Angelinas begravning i Miami Vice kan vara STARKT influerad av en fan-omklippning på webben. Men om det är så, fuck it. Det var så scenen var menad att klippas från början.