Obiter Dictum podcast

Podcast #64: ”Allt stammar från en unken rockmyt”

Lana del Rey
2012-03-02: När Lana Del Rey studsade upp på popmusikscenen väcktes snabbt en i många avseenden märklig debatt om autenticitet. Hur kommer det sig att indievärlden vurmar så för äktheten? Är det en giltig faktor att bedöma musik efter 2012? Obiter Dictum rör runt i grytan av gamla ideal. Dessutom: Är det dags att dödförklara referenskulturen? Referenstyngda serier som Big Bang Theory bygger på att en bred publik kan förstå och associera till skämten, men hur går det i en tid där kulturkonsumtion är fragmentarisk och ingen tar till sig samma saker? Medverkar i avsnittet gör Tobias Norström och Billy Rimgard.

Ladda ner som mp3
Prenumerera i iTunes
Prenumerera i annat program (rss)

Lyssna direkt:

Följ oss på Facebook.

AVSNITTETS LÄNKAR:

Nästa del i #VanDammeCirkeln är »Cyborg«.

Karatjaj-sjön är en synnerligen hemsk plats. Nya »Avengers«-trailern lovar gott. Billy har kört fast i »Inception«-föreläsningar.

DEL 1: Lana Del Reys äkthet ifrågasätts. Tobias slaktar den ruttna indievärldens ideal. Det går att läsa hela Billys intervju med Pet Shop Boys.

DEL 2: Att Lol Tolhurst hade med sig sjungande päron i Nilecity var sjukt smal referenshumor. Barn gillar »The Duck Song«.

POST SCRIPTUM: Tobias tipsar om fjärde och sista delen av dokumentären »Everything is a Remix«. Billy tipsar om »Doomed Expeditions« del 1 och del 2 av podcasten »Caustic Soda« (via ett tips från John). Bonustipset är när underbara Neil Degrasse Tyson gästar »Daily Show«.

Comments

  2. Nu när fox har yxat den så saknar jag faktiskt Terra nova update. Det var det klart bästa sättet att konsumera den serien på.

    • att the economist tangerar era teman är alltså rätt tråkigt (inte för att verka bitter igen, men ni hajar nog).

  5. Det känns som när artister går till storms mot Ranelid för att han ”gör melodifestivalen till ett jippo”. Och utanför bubblan tänker man att det har den ju varit ganska länge.

    Men kan man inte få kritisera Lana del Rey som ett symptom på en ”indiescen” som helt har anpassat sig till marknadslogiken utan att det handlar om att man bygger luftslott och konstruerar inbillade motsättningar? Eller är det bara att gilla läget som gäller?

  6. Jag måste nog säga att jag tyckte er diskussion om autenticitet kändes riktigt riktigt trött. Dels för att de här attackerna mot ”indierocken” ”unka rockmyten” ”manliga indiemän” osv osv känns så himla gjorda under minst ett decennium, dels för att ”indierocken” i de här resonemangen så himla mycket känns som en sk halmdocka.

     Påståendet att indiescenen skulle vara autenticitetssträvande rochmyt i motsats till en progressiv mainstreammusik känns så himla konstruerad. Om något är typiskt indiescenen idag är det väl just avståndstagande
    till rockautenticitet och omfamnandet av charader, maskerad, hitte-på
    och att pendla mellan massa olika roller? Ett antal humorlösa flanellskjortsbeklädda Tindersticksälskare från USA som gnäller över att nåt inte är ”på riktigt” ändrar inte på den saken. Om något är typiskt ”indie” idag är det väl omfamnandet av Lady Gaga och Robyn? Uppskattningen av Lady Gaga som nån sort postmodernist är ju inte direkt nåt som växt från mainstreamlyssnaren..

    Sen reagerar jag lite över Tobias slentrianmässiga påståendet att man går in i indiemusiken som en pose för att den är ”obegriplig”. Han nämner Belle och Sebastian som exempel. Jag tror ytterst få som upptäckte B&S i sin ungdom gjorde det för att musiken var obegriplig och att . Jag tror mer man gör det för att det är vacker och enkel popmusik och en estetik som ger en nya världar, nya terränger att orientera sig i.   Inte som nån sorts punkig anti-protest. Antagandet att indie det är nåt man sysslar med för att göra sig till är så himla trött. Lika mycket som ”Du läser den och den författaren för att du vill framstå som smart”.

    • Nej, det sa jag aldrig. Vad jag sa är att man använder indiemusiken för att distansera sig, för att den fungerar som en utmärkt identitetsmarkör i ett utanförskap. Det är i alla fall mina personliga erfarenheter. Det där med att det är fint är ju bara ett klassiskt motargument (precis som att hårdrock är bra pga energin etc.). Om allt bara handlade om att utforska det som är vackert, bra eller utvecklande skulle identifikationsdelen med estetiska ideal bli helt överflödig. Indie är ett sätt att identifiera sig. Du säger själv att det är något man ”sysslar” med. Därmed måste andra sett att vara filtreras bort och skalas av – på helt godtyckliga grunder. 

  7.  om man väljer att se på Lana Del Rey som musik eller musiker handlar ju egentligen om arketypen av musiklyssnaren.
    Båda kan ju enas om att produkten(=musiken) är bra.
    men sån här typ av musik ska ju paketeras, och den ena formen av konsumenter bryr sig ju inte, det är schyst musik. det är det.
    Sen finns det såna som vi
    hipsters
    och så finns det
    hipsters som gått varvet runt och oironiskt kan gilla musik oavsett paketering.
    sen finns det hipsters som låtsas vara ohipsters
    och dom är ju mest hipsters
    och för dom är Lana del Rey en ekvation, och beroende på hur man löser den kommer man fram till ett väl argumenterat svar varför man lyssnar

    jag väljer att inte välja. jag väljer heroin!
    där är svaret!

  8. Nile City är verkligen en tydlig generationsmarkör. Jag bollade upp Percy Nilegård på en svensklektion för några veckor sedan. Inte en enda person i klassrummet (30 personer födda -94) visste vem jag pratade om.

    De har å andra sidan galet bra koll på nyare svensk humor (Grotesco) och de ”stora” verken för dem (Twilight). Skillnaderna mellan hur de väver in Twilight i sina referenser och hur min generation vävde in typ Matrix är verkligen försumbara. Så jag tror inte på en döende referenskultur, eventuellt på en lite spretigare.

    Intressant är hur band som Misfits och Nirvana fortfarande är kanon för kids som försöker hitta en identitet utanför huvudfåran.