Podcast #43: “Jag tycker bara det är kul att skjuta ner folk från tak”

En annan aspekt på de senaste dagarnas stridspittsrunkande är ju att det här team 6 eller vad de nu heter framstår som mindre häftiga ju mer detaljer om raiden som släpps. I skrivande stund tyck det som om endast en person i Usamas compound var beväpnad. De hade lika gärna kunnat skicka Kling och Klang med dylikt motsånd.

Det jag ser som problematiskt med väldigt realistiska spel rörande verkliga konflikter är att det kan vara svårt för någon som inte är insatt att skilja på fakta och fiktion, vilket kan ge en felaktig bild av den verkliga situationen. Den realistiska grafiken förstärker känslan av att detta återspeglar faktiska förhållanden och jag frågar mig hur detta påverkar unga/okritiska personers syn på t.ex. Mellanöstern-konflikten. En sådan risk föreligger inte med t.ex. Gears of War eller Crysis.

Vad det gäller spelens våldsamma innehåll tror jag (lite ovetenskapligt) att man som människa har ett gäng primitiva känslor som behöver ventileras ibland. Jag är också stark våldsmotståndare, men har inga problem med att spela våldsamma spel. Däremot anser jag att man behöver vara mycket mer försiktig med barn, vars känsla för vad som är verklighet och fantasi är betydligt mindre utvecklad.

OBS, har ej i skrivande stund hört avsnittet än men tänkte kommentera med anledning av ovanstående (med risk för att hamna i sidospår, givetvis):

Argumentet med att det finns en risk med att konsumentet inte kan skilja på fiktion och verklighet är något som populärkultur alltid attackerats för.

Mitt främsta motargument är varför “videovåldsmoralisterna” inte är konsekventa. Varför angrips, i regel, endast spel, film och musik medan litteratur (återigen, generellt sett) skonas från det.

I Battlefields 3 fallet kan jag köpa att den risken föreligger men varför kritiserar inte samma personer t.ex. Sylvia Plaths [kanoniserade]verk bok Glaskupa? En 16 åring som läser den boken kan likaväl, efter samma princip, missförstå innehållet och se självmordsförsöket som något som romantiseras?

Jag tror det snarast ligger i formen. TV-spel som vi ser i dag är nytt medan litteratur. Skillnaden ligger, hävdar jag, i stor okunskap.

Som lärare är det alltid viktigt att alltid arbeta kritiskt med eleverna, oavsett vad som konsumeras. Samma princip gäller även TV-spel. Vi måste lära oss att skilja på fikition och verkligheten, även om fiktionens genre är realism. ([Social]Realism är för den delen en genre vi på överallt i populärkultur anyways).

Sist och slutligen anser jag att vi måste kunna erkänna underhållningsvärdet i praktiken allt, även om innehållet kan argumenteras vara både omsakligt och/eller problematiskt på andra sätt. En föreläsare jag en gång hade i litteraturvetenskap såg stora problem i bl.a. hur könen skildras i Twilight men tvekade inte med att ända erkänna dess underhållningsvärde.

Det är okej att spela BF3, så länge man är värde. Man kan inte alltid förväntas förhålla sig kritisk.

Först och främst vill jag hålla med dig, TV-spel är nog inte farligare än någon annan form av media, men jag tror att det finns en skillnad i vem som konsumerar vad. Kanske är det fördomsfullt av mig, men jag tror det finns fler 16-åringar som spelar BF3 än som läser de böcker du omnämner.

Frågan är vad mer som kan göras? Diskussion är viktigt och så finns åldersstämpel (väl?). JJämför t.ex. med tobak och alkohol men inget hindrar att minderåriga konsumerar det ändå. En bannlysning känns inte särskilt fruktsam.

har googlat runt en massa men det verkar verkligen som att jag är den enda som tycker att big river man verkar fake. möjligt att han simmade amazonas men scenerna med galenskap (egenapplicerade elchocker) känns inte äkta.. inte heller amerikanens galenskap verkar geniun. fick upplevelsen att filmen klippts ihop av filmstudent som siktat enort mkt på att få det så apocalypse now som möjligt..

är jag verkligen ensam om detta?