Obiter Dictum podcast

Podcast #168: ”Glöm aldrig Dino Dini”

Bloodborne
2015-04-10: Nya spelet »Bloodborne« är svårt. Mycket svårt. Skitsvårt. Vad säger det om ett spel och de som spelar det när man går och dör efter 30 sekunder? Dessutom: Pinsamheten i att hajpa sin egen serieavslutning på förhand, när reboots inte blir som man tänkt sig och en känslig jazzgitarr. Medverkar i avsnittet gör Tobias Norström och Billy Rimgard.

Ladda ner som mp3
Prenumerera via iTunes.
Prenumerera i annat program (RSS).

Lyssna direkt:

Följ oss på Facebook

AVSNITTETS LÄNKAR:

»Bloodborne« är kul men ruggigt svårt. Gamle spelskaparen Dino Dini har känsla för gitarren.

Comments

  1. Hoppas ni snackar om Ant-man trailern nu på fredag. 🙂 Jag blev sjukt peppad av den, ser oväntat bra ut!

  2. Jag tror framförallt att önskan av tillfredställande slut kommer utav alla dessa nyare tv-seriers sätt att lyfta moralisk tematik, ex. upplever jag att Breaking Bad må ta avstamp i sjukvårdspolitik men vad den egentligen handlar om är vad som händer när någon låter sitt självhävdelsebehov löpa amok och de som tar skada av det under resan, och finns det för vad som skett under hela denna resa någon förlåtelse? Funktionen hos det avslutande avsnittet är inte att svara på frågan utan att ställa den, och det är vi som tittare som faktiskt kan ge förlåtelse eller avfärda den. Självfallet kan en serie som inte kommer till denna punkt fortfarande vara en jävla resa, men det är fortfarande inte i närheten så tillfredställande som när den moraliska tematiken destilleras och presenteras brutalt och ärligt.

  3. Det dök upp ett interstellar update ljud när ni pratade om Bloodborne runt 19-snåret. Trodde nästan ni skulle segway:a in i nåt som band ihop de två! 🙂

  4. Hm. En man designar ett fotbollsspel på Amiga. Senare i livet spelar han jazzgitarr. Med lite god vilja har han ett tokigt namn. Är det bara jag som inte riktigt ser varför det är roligt eller tragiskt? :/

  5. Hörde just Billys garv i P3 Spel. Det tillhör Tobias. Efter alla dessa avsnitt förstår jag det. #hemligasällskap

  6. Om Bloodborne skrev jag det här i ett forum igår:

    Jag har, sen jag fattade hur Darksouls funkade, inte riktigt gått med på att spelen är hiskligt svåra, de handlar allihopa mer om att utforska världen på olika sett. Sällan har det vart tydligare än i startzonen i Bloodborne. Vad som från början kändes som en oändlig mängd övermäktiga fiender och en helt omöjligt bandesign att hålla i huvudet så klarnar det mer och mer.
    Jag ränner runt i kloaker, klättrar på stegar och öppnar låsta dörrar. Helt plötsligt är det inte jag som skall frukta monstren. det är de som skall frukta mig. Jag hittar i Yharnam, jag vet hur varje fiende där skall besegras och jag har, efter vad som kändes som oändligt lång tid (efter som jag av en ren slump aldrig gick åt rätt håll), fått tillgång till mekaniken för att levela min gubbe.

    Spelet har kritiserats för att vara kort – om du vet vart du ska gå och hur du ska slåss så går det att klara på strax över två timmar. Men spelet går ju UT PÅ att ta reda på vart du ska gå och hur du ska besegra olika fiender, kolla på hur saker ser ut, läsa intembeskrvinignar, fundera över vad som händer i spelet och vad som egentligen drabbat Yharnam och dess blodsknarkade befolkning. Och det tar sin tid.

    • håller helt med angående bloodborne. rätt svårt i början, men lärde mig spelet så pass väl att jag tog slutbossarna på första försöket.

    • Jag börjar nu bli ganska säker på vad som har hänt i Yarnham, när jag har gått i i spelets tredje (och antagligen avslutande?) akt, the paleblood moon.

  7. var det anco-domaren som gav gula kort för alla fällningar i kick off?
    och var det bara jag som nästan oftare spelade för att se hur många jag kunde få utvisade än för att vinna?
    …den revolutionerande after touchfeaturen i kick off 2.

    #madeleinekaka
    #atari

  9. Godmorgon!

    Två saker:
    1. Ni har lyckats peta in en Interstellar Update-jingel i Bloodborne-diskussionen. Förvirrande men antar att det inte var nåtslags hemlig referens till något där.

    2. Bästa serieavslutningen borde någonstans då vara Tre Kronor. In med alla i ett rum, boom. Inga lösa trådar, inga kvar att ställa frågor om.

    • 1. Försenat påskägg!
      2. Tänker att det samtidigt är att göra det oerhört enkelt för sig? Det är typ den mörka versionen av att huvudpersonen vaknar ur en dröm bara…

      • Klart att det är enkelt, finns det inte mer att nysta i så är det ju bara slut. Men föredrar nästan ett sånt än något som är för öppet.

        • Mja, jag föredrar nog en ansträngning ändå, även om den missar målet, framför en platt deus ex machina.

    • 2. jag gillar the wires montageslut där man får ett tillfredsställande ”vad hände med denna där” men samtidigt ett öppet ”life goes on” som uppmuntrar till att tänka vidare.
      jag är mer för öppna slut än rosettslut.

      ett bra slut för mig är att det måste fungera ihop med resten av resan. bakåttalande småväxta och en massa röda draperier går ju hyfsat för sig om lynch ligger bakom även om det går över huvudet på mig..

      oavsett är alltid.
      cut to blackslut > alla är döda och transcenderar leende i slowmotion till himlenslut.

    • Tre Kronor-slutet måste vara inspirerat av Lilla Huset på prärien-slutet – men där spränger man istället staden och flyttar iväg – alla slipper de men huvudrollen som är platsen är borta så serien måste ta slut.

      Sen så dog väl inte alla i Tre Kronor – finalen, har för mig att vissa var utanför?