2014-09-19: Sen nya Batmobile visades har det regnat nerdrage över att Batmans strikta »inga skjutvapen«-princip frångåtts. Är den här principen verkligen viktig? Vad händer med Batman när den inte följs? Utifrån en artikel i New York Times tar vi det steget längre och funderar dessutom på om Batman vs skjutvapen verkligen är en diskussion två vuxna män ska ha över huvud taget. Medverkar i avsnittet gör Tobias Norström och Billy Rimgard.
Ladda ner som mp3
Prenumerera via iTunes.
Prenumerera i annat program (RSS).
Lyssna direkt:
AVSNITTETS LÄNKAR:
Billy har skådat superskurkbasens framtid i Italien: Antinoris vingård. Empire laddar för matigt »Interstellar«-nummer. A.O. Scott ondgör sig över »The Death of Adulthood in American Culture«. Nya Batmobile får lite perspektiv vid de olika modellerna genom åren. För kalenderbitaren finns listan sju tillfällen då Batman frångått sin no guns policy.
http://xkcd.com/1420/
The Slate Book Review publicerade också ganska nyligen en artikel om YA-litteratur (http://www.slate.com/articles/arts/books/2014/06/against_ya_adults_should_be_embarrassed_to_read_children_s_books.html). Den driver den rätt tråkiga tesen att YA överlag skulle vara sämre litteratur bara för att förklaringsmodellerna är enklare och för att YA-böcker överlag är mindre litterära – och att vuxna därför borde skämmas för att läsa YA.
Jag tycker att det på ett sätt ringar in rätt bra hela problematiken med att kategorin YA. Att begreppet från första början är så pass spretigt gör också att väldigt många olika sorters litteratur passar in. Det som begreppet numera har kommit att innefatta är egentligen ganska snäv genrelitteratur och det som kanske tidigare skulle benämnts som regelrätt ungdomslitteratur. YA skulle ju lika gärna, som begrepp beträffat, kunna innefatta ”Den unge Werther” eller Sara Stridsberg eller för den delen vilken bildungsroman som helst, men istället används det snävt och närmast pejorativt om en litterär genre utan egentliga kvalitéer som mest verkar vara ute efter att tjäna pengar. Jag tycker det är tråkigt.
Problematiken med hela begreppet illustrerades fint i förra (?) avsnittet när ni pratade om ”Wool” som med studiegruppsfrågorna i slutet stöps om till någon form av YA. Det sätter fingret på just hur konstruerat begreppet är. Det handlar till syvende och sist om en traditionalistisk (och något elitistisk) litteratursyn som säger att simplare litteratur är till för yngre människor. För varför skulle det vara okej att läsa YA, trots att det är ”dåligt”, när en är ung, men inte senare? Varför skulle inte enklare texter kunna vara lika tankemässigt utmanande och utvecklande som mer komplicerande? Barn-, ungdoms- och YA-litteratur måste väl till sist ändå bara vara den litteratur som läses, oavsett om det finns litteratur som är konstruerad eller riktad till de specifika målgrupperna? I slutändan tror jag det är den enda vettiga uppdelningen.
Är det kontroversiellt att mena att ungdomslitteratur som är skrivet för
en yngre publik i regel är mindre komplexa och i kanske i regel inte lika
givande för en vuxen publik? Jag tycker inte det.
Visst kan jag som vuxen tycka att Hunger Games -böckerna är lite spännande, men det lämnar
ju en viss brist på eftersmak om man säger. Jag är inte målgruppen å andra sidan.
För mig som vuxen är t
ex hunger games mest intressant som populärkulturellt fenomen och
exempel på vilka former scifi säljer i samtiden än som litteratur som
ger mig en upplevelse jag värdesätter.
Jag tycker man kan respektera och intressera sig för populärkulturen utan att nödvändigtvis försöka uppvärdera alla dess yttringar till finkultur eller ”vuxen” kultur. Lex misslyckade försök att påstå att GTA är kultur i Illiadens fotspår, eller att lökiga SoA är en episk skröna med fötterna i klassisk litteratur. Osv. Ibland är spänning bara spänning. YA för de unga.
Viss kultur mår bäst bland de sina. Twillight-filmerna mår bra även utan att 35-åriga hipsters med högskolepoäng sitter i publiken och koketterar med att de ääääälskar den unga publikens reaktioner.
Fast misstaget som görs här är ju att anta att komplexitet automatiskt är givande. Att hävda att ungdomslitteratur skriven för ungdomar är mindre komplex är kanske inte kontroversiellt, men det är samtidigt felaktigt. Hur vi värderar komplexitet eller vad som är givande måste till syvende och sist vara subjektivt. Där finns problemet i att direkt avfärda all ungdomslitteratur som mindre intressant just därför att den är ungdomslitteratur.
På samma sätt är det ju problematiskt att bara titta på fenomenen som populärkultur ger upphov till. Det kan absolut vara en relevant del, men riskerar även det att bli reduktionistiskt. Och just därför att populärkulturen är populär (må det vara ungdomslitteratur eller genrefilm) så behöver den ju också analyseras på samma sätt som ”fin” kultur analyseras. Det är genom att förstå de populära som vi kan förstå världen. Ingen kultur mår bäst bland de sina, då går den bara på tomgång. Genom att öppna upp, till exempel Twilight eller YA för till exempel 35-åriga hipsters med högskolepoäng blir kulturen på sikt mer inkluderande och kanske mer intressant. Den kultur som bara riktar sig till en specifik grupp baserat på marknadskalkyler blir alltid själlös, även om själen ibland kan tillföras utifrån av andra konsumenter än de som ingår i den tilltänkta målgruppen.
Jag håller dock med dig i sak om att en inte alltid behöver uppvärdera all popkultur till finkultur och att spänning ibland bara är spänning. Det är när uppvärderingen uppfattas som koketteri och nedvärderingen blir raljant som det blir ett problem.
”Hur vi värderar komplexitet eller vad som är givande måste till syvende
och sist vara subjektivt. ”
Där håller jag inte med dig. Isåfall avfärdar du ju all form av litteratur film- ja, kulturkritik som inte är rent redovisande. Kulturkritiken går ut på att identifiera relevant och irrelevant kultur och denna kulturs kvaliteter och svagheter. Tyvärr går ju mycket av kulturkritik mot ett fanboyperspektiv eller hand i hand med marknadsföring. Läs Jan Gradvall – kritikens roll-debatten.
”Där finns problemet i att direkt avfärda all
ungdomslitteratur som mindre intressant just därför att den är
ungdomslitteratur.”
Det tycker jag såklart inte att all ungdomslitteratur är ointressant. Det finns bra litteratur skrivna för ungdom som även håller hög verkshöjd. Däremot menar jag att en stor del av den mest storsäljande Young adult-litteraturen inte håller ett högt litterärt värde som matchar en vuxen litteraturvan läsares krav på vad som är givande som litteratur. Med det menar jag inte, som sagt, att samma litteratur inte kan skulle vara intressant att konsumera. Man mår ju inte dåligt av att kunna förhålla sig till sin samtid.
Den synen på kulturkritik bygger ju på uppfattningen att det går att säga något om det. Rent analytiskt spelar det ju ingen roll om kulturen i fråga är bra eller dålig – den går att analysera oavsett. Vad beträffar kulturkritik kan jag snarare tycka att det handlar om att hitta någon vars smak överensstämmer med ens egen och därigenom tillgodogöra sig kultur, snarare än att ”objektivt” försöka identifiera relevant kultur och dess styrkor. Det går att göra, men frågan är hur fruktbart det är. Som kulturkritik beträffat är det ju rätt ointressant vad som är relevant eller inte – där tycker jag att det snarare handlar om intressant och bra än just relevant.
”Däremot menar jag att en stor del av den mest storsäljande Young
adult-litteraturen inte håller ett högt litterärt värde som matchar en
vuxen litteraturvan läsares krav på vad som är givande som litteratur.”
Och där håller jag med dig. Det blir en fråga om läsarens krav på litteraturen, snarare än de kvalitéer som faktiskt går att utvinna ur litteraturen. Det finns absolut skillnader mellan dessa två litterära kretslopp i den bemärkelsen. Det intressanta blir då hur kategoriseringen av vad som är YA görs – och vad likheterna mellan en kvalitativ YA-bok och en mindre kvalitativ sådan är. Handlar det egentligen inte bara om en indelning från förlagens håll i så fall, i försök att kunna rikta viss litteratur mot en viss målgrupp? Och är det då ens relevant att använda begreppet YA?
Det postmoderna argumentet att ”allt är subjektivt” håller inte, vilket är uppenbart redan vid en ytlig prövning. Visst kan (och bör) en ta även ungdomslitteratur på allvar och visst kan en skriva långa avhandlingar om genren, men att hävda att allt ligger i betraktarens öga är inte mycket mer än en klyscha. The Hunger Games är inte Mrs. Dalloway, Totte badar är inte Vergilii död.
vad är länken till de underhållande GTA-videorna (som jag inte orkar lyssna igenom podden en gång till för att höra namnet på)? vad gäller gameplay-videos så har jag spenderat (allt för) mkt tid med Frankieonpcin1080p där han spelar zombie/överlevnadsspelen Arma/DayZ ( https://www.youtube.com/watch?v=gPJ37khFJWI&list=PLuMTZBpxpB0cB3p3ewQT3KTdZ6szpBYSZ&index=1 ) .. jag har inte spelat spelet själv, delvis för att jag inte har en fungerande PC för tiden men märker att det är bra nog att se andra spela. det blir en genväg till spelandet på sätt och vis. rätt konstigt egentligen.
DayZ borde ju nästan vara på pensum för alla preppers..
Här är XpertThiefs kanal: https://www.youtube.com/user/XpertThief .. Han kör två serier som är oerhört bra, ”Thug Life” och ”Bounty Hunters”. särskilt sistnämnda.
Argumenten i den där NYT-artikeln är väl egentligen bara hållbara om man ser 50-talets kvinno/mansroller och bild av vuxenhet som de enda giltiga. Känns lite reaktionärt. Samhället har ju förändrats och folk med det.
Måste för övrigt säga att jag, efter att ha läst NYT-artikeln, förvånas över hur ni förenklar resonemanget som förs i den och i slutändan – åtminstone Billy – endast bemöter innehållet i den med samma ”Don’t tell me what to do!”-mentalitet som författaren kritiserar. Det är oerhört simplifierande att måla upp bilden av en konstant progressiv samhällsutveckling som genom ökat materiellt välstånd TILLÅTER sina medborgare att vara lyckliga – där lycka definieras som populärkulturell eskapism utan substans. Problemet med den barnslighet eller snarare icke-vuxenhet som framträder i artikeln är dess bristande förmåga att hantera en verklighet som under alla omständigheter påverkar individen; att göra uppror mot den patriarkala ordningen inom ramen för den patriarkala ordningen är varken subversivt eller utvecklande, eller för att använda ett mer gammalmodigt orval: karaktärsdanande. Att odla sina personliga intressen (exempelvis genom att köpa en ny appleprodukt för vars skull tio kinesiska arbetare dött och som någon amerikansk snubbe – gissningsvis vit – profiterar på) kan för all del vara lovvärt, men det är såväl anakronistiskt som hemmablint att förutsätta att materiellt välstånd (det vill säga ”rätten” att konsumera), mer fritid och mindre ”vuxenhet” skulle vara synonymt med ett bättre samhälle eller lyckligare människor; det är helt enkelt en missuppfattning att vad vi idag generellt uppfattar som vägen till lycka (”självutveckling”, ”självförverkligande” etc.) skulle vara den enda, och som bekant finns det en väg till personligt välmående även i pliktuppfyllelse. Att tänka sig att äldre generationers män grät sig till sömns eftersom de inte hade samma ”kontakt med sina känslor” eller tillgång till vår ”barnslighet” är därför helt enkelt att applicera våra egna värdenormer på dem utan hänsyn till vad de själva ansåg (och anser). För oss fundamentalt annorlunda och nästan obegripliga värdenormer har historiskt varit de dominerande – så har bland annat självuppoffring varit ett etiskt ledord i näranog alla kulturer fram till vår – och att tänka sig att vi utvecklats i bemärkelsen förbättrats är en naiv och ärligt talat egocentrisk vanföreställning. I slutändan kokar allt ned till en alternativ tolkning av uttrycket ”act your age”, det vill säga där ”age” förstås som ”tidsålder”. Om lycka, självförverkligande eller vad en nu vill kalla det tidigare bestod i att vara en effektiv och ansvarsfull samhällsmedborgare/kapitalistisk producent – och vi har nog alla manliga förfäder en eller två generationer bakåt som levde enligt denna devis även i Sverige – består det nu i individuell hedonism/att vara en kapitalistisk konsument. I detta avseende kan vi inte undgå att ”act our age”.
Antinoribasen verkar vara ett typiskt utslag av terrängarkitektur. För en överintellektuell, postmodern analys av detta fenomen, se Zizek:
https://www.youtube.com/watch?v=1smmEFvQ2k8
Vet ingen som pratar om fulkultur med ett så akadiemiskt språk som Tobias Norström, älskar det. 3
Här är någon annan som funderat på den där NYT-artikeln, fast åt ett lite annat håll: Young adult fiction is loved because it speaks to us all – unlike adult stories.
Interstellar Update: http://game.interstellarmovie.com/
Vad tycker ni om filmbolagens nya grej, att de går ut med en lista på datum och säger ”då ska vi ha filmpremiärer” men utan ange vilka filmer? Är det ett sätt att få till den spridning över året som ni är inne på i podden, eller är det bara stora bolag som bufflar sig?
Kartan har ju ritats om lite. Från tiden då det var sensationellt att Peter Jackson eller syskonen Wachowski spelade in tre eller två filmer samtidigt planerar man ju nu ännu längre arcs med uppföljare, spin offs och tie ins. Jag ser släppen av datum utan titlar mest som ett sätt att generera lite buzz runt just den planeringen. Att demonstrera hur man har en stor genomtänkt plan man ska leverera.
1993 hade Jurassic Park premiär! 🙂
Close enough. 🙂
Ett omen, flera omän.