2015-09-04: Varesig du är en religiös profet som korsfästs eller en vanlig space marine som sover kryosömn är du utlämnad till återuppståndelse, genom mirakel eller biokemi, för att komma tillbaka på fötter. Drömmen om att åter väcka eller bli väckt till liv efter döden går som en röd tråd genom den mänskliga historien, och Obiter Dictum återuppstår i ny form med en nära titt på uppståndelser.
Medverkar i avsnittet gör Tobias Norström och Billy Rimgard, plus intervjuer med Anna-Karin Linder Krauklis och Emilie Flaberg.
Ladda ner som mp3
Prenumerera via iTunes.
Prenumerera i annat program (RSS).
Lyssna direkt:
AVSNITTETS LÄNKAR:
Mer av Anna-Karin Linder Krauklis går att höra i Livskunskapspodden. UR har en dokumentär om superhjältars död och återuppståndelse (tillgängligt till december 2015). Den handlar bland annat om The Death of Superman. Det finns bildbevis på den märkliga serien när Optimus Prime sparas ner på diskett. Den gamla serien »Röd snö« finns att streama hos NRK. I »Braid« finns inga extraliv. Mer om att ladda upp sig i molnet pratar vi om i vårt avsnitt om singulariteten. Alla gamla avsnitt finns numera på arkivsidan.
Kom precis på att detta passar in på det här avsnittets tema: möjligheten att återskapa utdöda djurarter! http://urplay.se/Produkter/191412-UR-Samtiden-Manniskans-natur-2015-Ateruppstandelse
För övrigt billy, xkcd har räddat din ära:
http://xkcd.com/1589/
Ha, fick nästan nostalgichock när ni gick ut med Röd Snö och Kyrkans Barntimme – totalt generationsöverlapp där. Kul att ha er tillbaka, även om jag är en av de där som kommer sakna det lösa snacket om veckans popkulturella aktualiteter lite (kanske för att jag inte lyssnar på några andra svenska poddar). Det här avsnittet var en lovande nystart, spännande och väldigt brett ämne.
I superhjältesammanhang tycker jag man kan nämna ”Born Again” berättelsen för Daredevil som Frank Miller gjorde – även om Daredevil inte riktigt dör är det ändå en återuppståndelse rätt gjord.
Åh herregud, ni lever! Tack och lov! Jag är för det första otroligt glad att ni inte gjorde någon slags mike drop och lämnade oss utan att säga hejdå, för det andra otroligt lättad över att hemliga Italienska sällskap inte verkar haft några fingrar med i spelet och för det tredje en liten aning besviken att den spekulation jag och en annan Odpod-vän närt om att orsaken till det plötsliga uppehållet faktiskt var en Will they/Won´t they-kväll med dåligt utfall inte hade någon som helst substans. Det hade vart något. Även om vi ju insåg att det troligaste låg närmare sanningen, mycket på jobbet, mycket i livet, oklar framtid för podden och därmed inga definitiva besked. Men nu är ni tillbaka. Jag är så himla glad för det.
Jag har inte ens lyssnat på avsnittet ännu, för när jag började med döden-grejen på itunes fick jag lite hjärtsnörp efter bara femton sekunder och var tvungen att gå hit och skriva av mig. Jag har saknat er, och insåg inte hur mycket förren era röster fyllde mitt kök igen. Det är som att två vänner som jag hänger med så ofta att de är del av inredningen har varit bortresta länge, och nu när de äntligen kommer tillbaka berättar de att de gått vidare i livet och inte kommer att hälsa på lika mycket längre. Och det är ok. Sådan är tillvaron, inget varar för evigt och jag unnar mina vänner att göra vad som gör dem lyckliga, men jag kommer sakna vardagen. Jag kommer sakna vardagssurr och tröskande om väder och dagisförkylningar och annat som ni säkert känner är sådant ni inte är, eller i alla fall inte vill vara. Vilket jag förstår, jag lyssnar inte på sådant i andra poddar, för det är ärligt talat inte så jävla spännande som ämnen. Men det är ju ni. Jag vill veta hur ni haft det i veckan, vad ni tänkt på och vad ni tycker om den senaste inne-grejen, därför att jag bryr mig om er..Jag kan fylla i i huvudet hur ni kommer avsluta en mening, och jag älskar rutinen i det. Jag vill hänga med er, nästan oavsett vad ni pratar om, och jag kommer att sakna att inte få göra det varje vecka.
Med det sagt, jag är jätteglad att ni verkar satsa på att hitta ett format som ni gillar igen. Specialavsnitten har alltid varit något extra, och även om många av mina personliga favorit-ögonblick kommer ifrån vanligt vecka till vecka-babbel så ser jag ju objektivt att ni har något i specialavsnitten som har ett större värde. Något som de flesta av de poddar som poppat upp som svmpar ur jorden de senaste åren och gör ungeför vad ni gör inte mäktar med. Jag förstår om ni vill satsa mer på dem, det känns som en logisk utveckling av vad Odpod är. En anpassning till samtiden, om man så vill. Allt gott om den höjda ambitionsnivån. Och jag kommer givetvis följa med på den här nyinslagna vägen också, men just ikväll måste jag sörja det Odpod som gått i graven.
I morgon ska jag ta mig an det (tematiskt väl valda!) uppstartsavsnittet, som dessutom verkar delvis handla om lajv, vilket ju är mina hemtrakter, och som jag tror är en lovande start på någonting nytt. Jag ser framemot resan. Välkomna tillbaka!
Elin, du sätter ord på precis vad jag känner för nya od. Håller så med dig i känslan av sorg och hopp.
Tack för tipset om Livskunskapspodden förresten! Fina grejer.
Äntligen tillbaka! Mycket bra avsnitt och koncept. Längtar redan till nästa!
finns det ett ”stora-hacker-avsnittet” i pipe:n? Blir ju sugen nu när jag kollar Mr Robot.
Lysande avsnitt och trevligt att ha er tillbaka. Vi tar er ej för givna! I avsnittet pratades det lite grann om cryosömn och dyl. Därför tänkte jag bara påminna folk i tråden om att det finns ett grymt This American Life avsnitt som avhandlar just det ämnet. Där får man bekanta sig med en man som stöter på olika praktiska och moraliska problem när han startar sin egen cryo-business.
http://www.thisamericanlife.org/radio-archives/episode/354/mistakes-were-made
Tack! Fasen, det där TAL-avsnittet hade jag helt glömt. Toppentips!
”Landet Narnia” var ju en stor återuppståndelse-grej för oss som var barn under 80-talet och med tindrande ögon slukade tecknad film-versionen av Häxan och Lejonet som sändes vid ett flertal tillfälle över åren. När Aslan dör på stenbordet.. Det var så hemskt och obegripligt. Kristendomsparallellen flög en helt över huvudet. Varför lät sig Aslan dödas? Varför var det nödvänigt? Det där satte griller i huvudet på en.
Såg inte den, men det låter traumatiskt 🙂
För övrigt. Billy, rejvscenen i Matrix går inte att försvara! 🙂 Annat än möjligen att man var ung och kåt när man såg den senast… 😉 Detta gällde nämligen för mig… Såg om den på Netflix nyligen och ryser fortfarande.
Rejvscenen går absolut att försvara som något man skulle vilja uppleva. Som filmscen är den usel.
Förvisso.
Haters gonna hate!
Äsch. Bara jag som blivit en sur gammal gubbe och inte längre kan känna att jag hade fått varit med i det där svettiga rejvet. Jag hade troligen suttit upphoppad på en klippkant och surat.
Härligt att ha er tillbaka!
När det gäller cryo så trodde jag att Tobias skulle referera till Warren Ellis Transmetropolitan och episoden ”Another Cold Morning”
Om den fortfarande är oläst så rekommenderar jag den å det varmaste. Som jag minns den en oerhört deppig men rolig skildring av det vedervärdiga i att bli återupplivad i en framtid man inte kan relatera till.
Så bra!
Oläst! Tackar för tips!
Bra tips! Läste den för länge sedan och hade inte en tanke på den när vi spånade innehåll till avsnittet. Borde googlat!
Min första tanke efter att ha hört det vemodiga dödsavsnittet var ’spotify förstör verkligen allt som är fint på den här planeten’. Håller fast vid den tanken, men är inte lika ledsen längre, kul att ni är tillbaka och hoppas ni förblir så. xoxo
hahah jag är benägen att hålla med re spotify 🙂 .. men bra att bli knuffad över kanten och tvinga sig till förändring också!
Nå er det endel år siden jeg drev med lajv, men det finnes vel et mellomstadie mellom bofferlajvare i skogen som roper lightning bolt og Anne-Karins beskrivelse av konseptlajver der man trenger noens tillatelse til å ”skade dem” i spill. Og det er vel der deres spørsmål er mer relevant: har man ekstra liv? Ja, man har, men de fleste foretrekker vel å forsøke å holde rollen sin i live snarere enn å starte på nytt med noe helt annet man hverken har forberedt seg på eller har klær og utstyr til. I de lajvene blir det vel mer som et dataspill der man blir nødt til å starte på nytt midt i spillet med en annen historie og en annen, mindre interessant person som ikke får lov til å agere basert på den informasjonen den gamle rollen hadde og tilegnet seg…
Når det gjelder zombier så tror jeg dessverre at appelen for riktig mange av Walking Deads seere dessverre er ”friheten” som fins i å gå apeshit i drap på mentalt tilbakestående kannibalpsykopater uten noen risiko for at noen kommer og arresterer deg . Eller som en amerikansk nørd en gang sa: ”It’s basically about killing poor people” 🙂 Det er et trist faktum at den beste zombiefilmen noensinne er en parodi…
Jag vill egentligen bara påminna och/eller önska specialavsnittet om guld som nämndes i ett ”vanligt” avsnitt för ganska länge sedan. Nu kanske det äntligen kan bli av, blev nämligen väldigt peppad på ett helt avsnitt om guld. Det lät intressant.
Kul att du kommer ihåg den gamla pitchen. Det är faktiskt på gång!
Snyggt ämnesval för återkomsten. Känns passande!
Återuppståndelse är ju på något sätt hårdkodat i mänskligheten. Den finns onekligen överallt. Årstiderna är ju död som blir till liv och det har ju onekligen påverkat vårt sätt att berätta historier. Nästan alla västerländska narrativ har ju en återuppståndelsekoefficient i död som förbyts till liv. Jag passar på att bolla upp Joseph Campbells idé om monomyt. Campbell är ju inte först, men han formulerar det snyggt i sin ”Heroes journey” (i boken ”The Hero with a Thousand Faces”) där han kokar ner allt (hjälte-)narrativ till att en hjälte alltid genomgår ett antal faser i sin resa. Där är just döden (metaforisk eller faktiskt) något av det viktigaste. När allting är som mest hopplöst sker oftast något som ger nytt hopp, ur döden föds liv. Tropen ”Genom död; till liv” kan ju appliceras på så gott som varenda historia vi berättar.
Apropå ”Frankenstein” så lyckades ju Mike Mignola skitsnyggt inkorporera Frankensteins monster i sitt universum i och med ”Frankenstein Underground”. Just förklaringen till hur Frankenstein lyckas få liv i monstret är så himla snygg. Rekommendation utfärdad!
älskar Mignola, är pepp på Frankenstein, men har inte läst den! Tackar!
Det där med kryosömn får mig att tänka på Transmetropolitan-storyn Another Cold Morning (finns i album #2, kollade precis), där Spider Jerusalem gör ett reportage om en kvinna som varit nedfryst. Hon blir uppväckt och utslängd i en framtid som inte alls bryr sig om henne och som hon inte förstår sig på.
Sajten Technovelgy anger Robert Heinleins Methuselah’s Children som tidigaste exempel på nedfrysning, ”cold sleep”, men Encyklopedin (The Encyclopedia of Science Fiction) har en hel del bakgrund i andra former av litterärt bruk av ”suspended animation”.
Haha. Skrev just ett inlägg om detta ovan. Mycket bra serie. (borde läsa kommentarerna innan jag skriver…)
Svarade ikterus ovan (jobbar kommentarer uppifrån och ner, lite ologiskt…) att den där ska jag absolut kolla upp.
Grym research re nedfrysning! Tack!
Jättebra avsnitt, kul att ni är tillbaka!
Tack! Kul att du lyssnar!
Vilket jävla totalgodis!
Tack 🙂
Fan vad jag har saknat er!
Vi har saknat dig.
Så skönt att Odpodd är tillbaka! Väljer dock fortfarande att tro att Billy&Tobias blev stoppade av en ondskefull organisation, haha!
Tänkte på en grej: Är inte problemet med att ”ladda upp sig i molnet”-odödligheten att det bara blir en kopia? Jag kan idag göra mjukvara som replikerar mitt språk från mina sociala mediekanaler, och på så sätt få att en del av mig (i detta fall mitt språk) att leva vidare. Men *jag* lever ju inte vidare, jag skapar ju bara en kopia. Det är ju mer som att skapa ett konstigt barn.
Haha är inte alla barn konstiga? Nä, men är inte tanken med singulariteten att den underläggande infrastrukturen är så kraftfull att det inte är problem att husera några hundra miljoner AIs som puttrar omkring i molnet. D.v.s. just idag skulle det såklart bara bli en kopia, men på sikt så kommer det förändras? Annars håller jag med, låter astrist 🙂
Hej! Välkomna tillbaka! Vi har saknat er.
Ett par tankar om ämnet i avsnittet* innan jag hunnit lyssna klart.
I dataspelsvärlden har det gått åt tre olika håll (minst).
Det ena är att minska effekten av att dö till en mindre setback, något som gör att man får börja om lite längre bak i strävan mot målet. Här tror jag att spelutvecklarna insett att det att spelfiguren dör i stort sett alltid är synonymt med att spelaren misslyckats på något sätt – antingen dör man för att man misslyckats, eller så misslyckas man för att man dör. Därmed behövs inget extra straff för att spelaren ska försöka undvika att dö i spelet. Ett begränsat antal liv leder antagligen bara till mer frustration som gör att spelaren väljer att spela ett annat spel istället. För många spel är målet att spelaren ska fortsätta spela så länge som möjligt och då vill man inte bryta hens flow med enkla ställen att hoppa av och göra något annat, utan upplevelsen ska fortsätta så snabbt på som möjligt efter att spelfiguren dött.
Det andra är free-to-play-utpressningen som ni pratade om, där man enkelt kan fortsätta bara man lägger i en femma till i spelautomaten.
Det tredje är en revival för spel där döden har permanenta effekter. Ofta kallas de ”Rogue-likes” efter det gamla spelet Rogue som är ett D&D-liknande spel med ASCII-grafik där man utforskar grottor och slåss mot monster. Dör man där så är man död och får lov att börja om med en ny spelfigur. Det är en modell som länge varit satt på undantag men som de senaste åren kommit tillbaka, särskilt bland indiespelen. Det finns olika varianter men ofta handlar det som spel där man normalt dör ganska fort, och oftast har man kvar någonting från den tidigare som upplåsta förmågor eller liknande. Den här typen av spelläge har också levt kvar i vissa typer av spel som en valmöjlighet, ett annat sätt att spela än det vanliga. I spel som Minecraft och Diablo-serien kan man välja att köra i hardcoreläge där döden är permanent istället för en minor inconvenience.
Vad gäller döden i superhjältegenren så är den i stort sett alltid oärlig, åtminstone vad det gäller Marvel och DC. Det finns andra superhjälteuniversa där skaparna låter döda figurer vara döda, och det har nog att göra med just skaparna. I de stora förlagen är figurerna i första hand varumärken som ska dra in pengar och författarna är avlönade för att tjäna varumärket. För en skapare som själv äger sin värld så är det hens eget namn eller världen som helhet som säljer, och då är det okej att figurerna försvinner mer permanent. (Ett lysande exempel här är Astro City där skaparen Kurt Busiek berättar historier som utspelar sig i olika tidsperioder. Visst, döden är inte alltid så permanent som den kan verka för någon i världen, men det är för att serien är en hyllning av superhjälteseriernas Silver Age. Gentemot läsaren är döden aldrig spekulativ.)
Jag tänker mig också att det också kan ha fungerat på lite liknande sätt när man skapade många av de episka berättelser vi har kvar från äldre tider: Någon trubadur, poet eller historieberättare hittar på en figur, andra bygger vidare på historierna, och så kommer det någon jävel och berättar om hur hen dör. Det blir ju ett bekymmer om man vill tjäna sin publik (och därmed få mat för dagen) som vill höra fler historier som samma figur och inte vill lägga till ”Asså det här hände innan Knutte Krigare dog va, såatte…” före varje berättelse. Då kanske man istället knåpar ihop något om hur Knutte egentligen inte dog när Ful-Tyra högg honom i två delar eller hur han återuppstod efteråt för att Trolle-Pär sydde ihop honom.
* Helt rätt väg att gå att bara köra specialavsnitt förresten. Det är det ni är bäst på.
Mycket bra feedback! Jag är ju på något sätt en vän av att döden i datorspel ska ha permanenta effekter. Det är på nåt sätt härligt (och förhatligt) när man exempelvis spelat ett uppdrag (jag tänker sidequest i Fallout, typ, eftersom Fallout är den jag är) och fått asmycket stryk och när man kommer ut därifrån så är ens vapen och utrustning i asdåligt skick. antingen har man råd att reparera dem, eller så måste man bege sig ut och fundera på vad man kan ersätta dem med. det ger incitament till att hantera uppdraget bättre, att inte utsätta sig för lika mycket fara osv.
För mig beror det helt på vilket spel det är. Jag har spelat rätt mycket Borderlands 2 och Diablo 3, och där är mitt mål mest att mörsa fiender och samla kul och cool loot med lite lagom motstånd, så där vill jag verkligen inte att döden ska vara mer än ett mindre problem. (I båda spelen kostar det en del att bli återupplivad, antingen direkt eller genom att utrustningen behöver repareras, men det egentliga incitamentet att hålla sig vid liv är att slippa ta sig tillbaka till där man var.)
Men i andra spel gillar jag starkt att döden är permanent. När jag spelade Rogue-varianten Hack mycket i slutet av 80-talet så hände det ofta att man dog bara en eller ett fåtal våningar ner i grottan, ofta under förnedrande former som att man blev svag av svält, svimmade, och blev långsamt ihjälhackad av en klen liten vätte, och det var så det spelet skulle vara. (Där fanns för övrigt också den fantastiska funktionen att ens spelfigurer kunde bli spöken som man kunde träffa på när man började om med den ny.)
Känns som att jag borde sagt detta tidigare – jag älskar er fan. Förbehållslöst. Men ni vet, män och känslor. Det kommer inte naturligt. Nu när det är sagt känner jag mig märkligt lätt, så jag tror jag ska fortsätta på det här mer öppna spåret. Det är gött. Iallafall: Tack för att ni är tillbaka! Det nya konceptet känns super.
Haha, vad fint att du fixade öppna känslospjället till slut 🙂 … Kul att du (och andra här) gillar nya konceptet också. Hade förväntat mig större storm pga förändring.
Den enda lilla farhågan jag har är att dialogen med oss lyssnare kanske blir lite svagare, men det kan jag leva med.
Äntligen!