2014-02-07: Plötsligt är vi tillbaka i tiden, när Kevin Costner, Red Hot Chili Peppers, Bob Dylan och Seinfeld dyker upp i amerikansk tv på bästa prime time-tid. Varifrån kommer reflexen att falla tillbaka på gamla stötar när en vill nå massorna? Facebook fyller 10 år och vi får anledning att titta djupt i Billys problem med sig själv. Dessutom: Mer om den lilla djävulen, podcastlyssnarstrategier och riktiga instrument. Medverkar i avsnittet gör Tobias Norström och Billy Rimgard.
Ladda ner som mp3
Prenumerera via iTunes.
Prenumerera i annat program (RSS).
Lyssna direkt:
AVSNITTETS LÄNKAR:
Nya Robocop har snart premiär. Billy bloggade om Grimace redan 2007. Independent George.
POST SCRIPTUM: Billy tipsar om nya brottspodcasten Criminal. Tobias tipsar om Rutu Modans serie The Property.
Grymt avsnitt grabbar! Nu känner jag att jag har ett lite bättre vokabulär för att uttrycka mina kluvna känslor kring facebook. Kul att ni tog upp mitt ”arga” mail också 😀
Tack för tipset om Criminal-poden. Och Pheobe Judge i allmänhet! Och tack bara sådär för ODPOD också!
Tack för att du lyssnar! Jaaa Phoebe = favorit.
”Vem är jag?”
Tänkte bara tipsa om att du kan ju dela in dina facebookvänner i olika grupper som tex Våldsdyrkandefotbollstyper, Ambients och familj och sen välja att posta till endast den gruppen.
Det är ju inte precis ED 209, men man måste börja någonstans ? Och musiken hade inte Verhoeven kunna välja bättre.
http://www.youtube.com/watch?v=83-bpqogngg
Billy sätter alltså sina kort på att IRC är framtidens kommunikationsmedel bland kidsen.
haha nejdå inte nödvändigtvis IRC. men titta på hur de beter sig redan. Händer att en snubbler över små kluster av låsta Twitter-konton som bara följer 20 andra låsta Twitter-konton. alla ungdomar under 20.
Det där med kluster sker redan idag på facebook i stor skala. Man har permanenta ”chatter” med utvalda deltagare, och väljer att skriva i dessa. De är då typ separata forum med olika grupper. Så vare sig man vill det eller inte, och oavsett hur ”ute” bland mediemänniskor det är – så ÄR facebook de facto kidsens främsta hängplats på nätet.
slashnovell 2.0
har Elin Gisén noterat att Billy säger ”vänta lite – min hals är så f*ckad” 20:53 in. känns som Tobias har gått Christian Grey på Billy,
när vänskapande övergår i BDSM-mys
det är fritt att tolka
Det finns inget gubbigare än att vara rädd för att framstå som gubbig, och därför skriva upp alla nya fenomen via föreställningen ”ungdomen har alltid rätt”. Då blir man en Jan Gradvall-gubbe som tjatar om att ”Avicii är vår tids motown” eller tar Hunger Games ”på allvar” . De drivande krafterna i popkulturen har ju i själva verket aldrig varit 17-18. utan snarare 35-40.
Jag tror ingen som lyssnar på Avicii och är yngre än 25 vet va Motown är, och det behöver folk inte skämmas för. Om man skriver om Avici som vår tids Motown handlar det väl om att väcka sina läsare – som i Gradvalls fall är SvD&dis läsare -och av nån lustig anledning bor en större procentdel av dom kring Östermalm, och de tenderar att ha kids som är Avicii ålder.
Vad är det för fel på Hunger Games?
Det är en träig barn/undomsbok utan direkt originalitet.
Men visst är det trevligt att barn läser text.
Det är ju ”trevligare” att dom läser det än Twillight, få lite bra förebilder.
Rätt gubbigt att döma ut en ”barn/ungdomsbok” för att den saknar orginalitet också 😉
Rätt gubbigt att som vuxen exotifiera ungdomar genom att kokettera med att man ”Älskar ungdomspubliken på premiärerna”. Det påminner om folk som njuter av främmande folkslag som är mer genuina , dansanta och utlevande.
eftersom Tobias redan sågat dig är det lite oschysst av mig att också kliva in och hoppa, haha. men såhär: om en mkt ung person älskar .. säg… Kings of Leon. då är det ju rätt sunkigt av en äldre att kliva in och säga ”Kings of Leon? Pfft. Har du hört talas om The Doors eller?”. tror det finns en poäng att förhålla sig likadant till scifi/fantasy/young adult-grejer. man MÅSTE inte ha läst Asimovs Stiftelsen eller Clarkes A Fall of Moondust för att gilla scifi. det är okej att komma in i Batman med ”Batman Begins”. sen kanske man kan ställa högre krav på den som vill komma med analyser om det, visst, men för genomsnittlige fanet känner jag …. om du gillar det, toppen
Jo, visst är det toppen, men jag tycker nog ändå att det är en ganska konstig inställning att hålla käften. I scenariot ovan, om jag i stället säger: ”Kings Of Leon är helt OK. Påminner ju en del om Doors faktiskt. Har du hört dem?”. Visst kommer man ut som gubbe då, men det är väl knappast något att skämmas för och att tipsa om vart man kan gå vidare är gubbens funktion, särskilt nu när allt är tillgängligt, så att musiksnobbism byggt på svårtillgänglighet av själva inspelningarna är på gränsen till meningslös.
Apropå att outa sig som gubbe: No offense, men kan inte låta bli att småle när du drar till med KoL som exempel på ett nytt, spännande band – det var väl åtminstonde 10 år sedan de var i ropet ?
Ja, jag älskade tilfällen då folk tipsade mig om andra grejer när jag var yngre!
Man får ju ändå skilja det från att tipsa och direkt till nån säga ”Pfff” & gå omkring och håna barn som läser ”fel” böcker , då är man väl psykopat.
PS. Älskar Billys retoriska grepp att använda the doors som exempel på snobben-som-gillar-det-gamla! Klassisk klyschig sunkusik som väl illustrerar gammal dude med surfararmband som går omkring och försöker ligga med unga brudar. ”the lizzard king slår bieber.. men det fattar inte ni.. jävla tjejer”
KoL var ju som störst 2008-10. Inte tio år sen.
OK, kommersiellt sett har du helt rätt,. Det var kanske bara jag som kände mig färdig med dem efter ett (visserligen bra) album.
Jag sa inte att de var nya och spännande, i mitt exempel var det bara en ung person som älskar dem! Din guidning till Doors är väl utmärkt, det är så erfarenhet och kunskap förs vidare. Helt naturligt. I mitt exempel dissades den unga lyssnaren med ”Kings of Leon!? Pfft, har du hört talas om The Doors eller?” .. Det är skillnad.
Jag tycker Star Trek är ett bättre exempel för diskussionen. Nya filmerna = värdelösa, tycker jag. Men möter jag någon som gillar den kommer jag inte och slår en massa fakta om slaget vid Wolf 359 i huvudet på dem. Däremot uppmuntrar jag gärna till att utforska bakåt (exempelvis genom att dra massa fascinerande fakta om slaget vid Wolf 359)
Jo men jag förstår mig inte på ett perspektiv där jag som 30+ ska bedöma kvalitet efter nån sorts exotifierande inlevelse i hur en ung människa som aldrig läst en bok tidigare föreställas känna inför ett verk. Jag kan ju bara bedöma ett verk efter mina egna referensramar? Det är det jag menar – jag tycker det är lite ofrächt med den här kulten att man per automatik bör hylla det unga människor gillar, och att det skulle vara ”Gubbigt” att kvalitetsbedöma något efter mer utvecklade smakramar.
Som sagt, jag fördömer ingen ung människas läsglädje. Jag själv läste ärvda ”Vi Fem”-böcker när jag var liten, böcker som redan då var extremt outdated. Jag tyckte Galenskaparna var ”sjuk genial humor” när jag var 11. Men ingen ska säga åt mig att jag är en ”gubbe” för att jag som vuxen inte ”tar vi Fem på allvar” som litteratur. Lika lite som nån kan säga att man bör hysa respekt för william spetz värv.
Absolut inte, och det är inte vad jag försöker säga. Det jag undrar är: När någon 18-åring hyllar William Spetz i din närhet, säger du då ”på min tid var komedin bättre, när Galenskaperna styrde showen”? det är där gränsen går för mig, nämligen. i de flesta ämnen så är det lätt att ignorera och köra vidare, men just när det gäller musik så måste jag förhålla mig till det eftersom det är sånt jag jobbar med. Och i det läget behöver jag inte omfamna One Direction, och jag behöver inte såga One Direction och säga att Oasis var bättre. Jag kan också låta de som gillar One Direction göra det och acceptera att jag är för gammal för att ha en åsikt. Däremot är det såklart helt legit för 18-åring med smak att hamra One Direction-fans. Men den där nedlåtande tonen män 30+ har mot kids som gillar Bieber eller Miley… den är liksom rätt osmaklig. eftersom vår föräldrageneration sa ”Pfft, Oasis? Lyssna på The Beatles istället så får ni höra originalet”.
Precis! Det vurmande för det nya och populära som Gradvall och andra gubbar gör känns så mycket som patetiskt poserande Desperat kamp för att fortsätta vara en del av samtiden. Alltså hans recension av True… (SKÄMSKUDDE!!)
Se också alla mediegubbar som glatt la upp instabilder från SHM på Friends.
Sen känns det som hyllandet kommer för sent för att kännas det minsta trovärdigt. Den nuvarande ”stora vågen” av kommersiell house kom inte precis 2012.. Det är som journalister skulle ha börjat hylla det nya fenomenet britpop 1997.
Förlåt för att jag är så raljant och överdriven, men jag blir så provocerad av det här.
Tycker dock inte det är det Billy sysslar med. Du är bäst Billy.
Håller helt med här. Det är det yrvakna som känns ofräscht, inte hyllandet i sig.
notera: det var ingen som lyssnade på mig när jag sjöng Above & Beyonds lov 2004. Sju år senare tävlade alla i att förstå Swedish House Mafia som var rotade i samma hangaruttryck. Jag gillar delar av deras produktion (eftersom jag gillat Above & Beyond vore det hyckleri att inte gilla ”One”) men deras peak var ett lämpligt ställe för mig att hålla låg profil, tyckte jag. Hade ju redan sagt det där.
Roligast med SHM-hypen: Recensioner från deras spelningar som sa ”Lite segt i början men det tar sig mot slutet”. Man ba.. NÄHÄ är det SANT. dynamiken i typ 100% av alla klubbset.
wait! what? så sa jag ju inte! artister som Avicii, Skrillex och andra ger mig absolut ingenting och jag kan ranta om varför de är dåliga. Problemet med en sån rant ligger i att jag förr eller senare kommer prata om Orbitals 90-tal och BLAM jag blir en gubbe. jag sa ju rätt uttryckligen att jag tycker att nya Star Trek är kasst, men att det inte är en åsikt jag ventilerar pga biotoppen säger att den inte är kass hos målgruppen så jag bör bara vara tyst. det är inte så att jag tar biotoppen som intäkt för att gå ut och deklarera att Star Trek-restarten är en frisk fläkt yada yada för att vara rätt i tiden. jag sitter bara tyst på min kammare och dricker vin.
Trevligt och lagom personligt med lite amatörpsykologiskt dekonstruerande av Billy. Näste man till terapeutisk rakning borde vara…Tobias!
haha DÄR finns det mycket att gräva i, fyfan
Rent numerologiskt är det tråkigt om ni väljer att stanna på 200 avsnitt. För även med generösa mått av foliehatt och vansinne blir det svårt att vara kreativ med två nollor och en tvåa. Dessutom finns det en massa spännande att hämta post 200. Exempelvis 237…
det snyggaste vore att i förbifarten under post scriptum i avsnitt 197 säga hej då, men jag tror att vi är för mycket drama queens för det. jag ser framför mig en storslagen avslutning med ”I Don’t Wanna Miss a Thing” som sista låt.
jag hoppas ni väljer ett högre primtal än så.
…och en annan låt. 🙂
vilket är förresten det bästa soundtracket till apokalypsen?
…som jag antar följer omedelbart på när podden läggs ner. 🙂
En ärlig Facebook-look-back-video http://www.youtube.com/watch?v=CDmVF_ku7vE
Angånde hur man lyssmar bäst på avsnitten tror jag från äldre till nyare.
Jag är glad att ni inser era enorma misstag i det förra avsnittet. Jag var dock sorgligt omedveten om dem. Kanske har jag varit borta förlänge borde ju så ha klagat hur skall ni hålla er i skinnet om inte jag är här. Men angånde det här avsnittet så känner jag igen mig i fb gerjen. Tror att det blir värre ju senare man gått med. Jag gick med först i sommras då jag hade blivit av med min mobil och flyttat till en ny stad. Altså väldigt väldigt sent och väldigt välfigt motvilligt. tycker facebook är för fyllt av reklam och det har även de för mig stora problemet att jag inte riktigt litar på dem. Kanske bara jag som är känslig men om man hänger på något lite skummare forum så vill alla vara lite lagom hemliga mot omvärlden och det blir en gemenskap. Facbook känns inte varmt och tryggt på det sättet alls.Jag hoppas facebook dör ut.
Men det finns ju massor av välmånde mysiga comunitys man kan hänga på. Man får nog bara nicha sig lite till områden av människors liv som de inte känner har en fbskrytpotensial.
Problemet med nischcommunities är att det ofta finns en så tydlig hierarki inom nischen. ”Vem är MEST korgflätning under vattnet?” det är nåt i det som skrämmer mig också.
Kan verkligen relatera till svårigheten att hantera sina olika umgängeskretsar på Facebook (jag har samma problem med att posta intressant ny Black Metal som Billy har med ambient* ). Det är ironiska är ju att Facebook redan skapade ett sätt att för att hantera just detta iom list-systemt, men som ni även nämnde så bygger FB på lite ett svartvitt synsätt. Någon hamnar på både listan arbetskamrater/nära vänner/black metal-uppskattare. Tror detta lite är anledningen att Google+ inte kom någon vart med sina ”cirklar”.
*som för övrigt uttalas ambient och inte ejmbient [/bror duktig-rösten]
För övrigt, har ni gjort något temaavsnitt av typen ”projekt som aldrig blev av”? Vet ju att det bitvis diskuterats avbrutna projekt och mytomspunna manus som aldrig filmats, men har det varit något rejält inslag om det någon gång? Efter att ha sett Jodorowsky’s Dune blev jag sjukt pepp på den idén.
”projekt som aldrig blev av”… jesus. det kan vara en guldgruva att tröska i (metafor-overload). det finns typ en Gladiator-uppföljare där han slåss mot halvgudar i helvetet, no? ska kolla runt lite, tack för tipset
Jo, manuset till Gladiator 2 är dessutom skrivet av Nick Cave.
Sen har man ju hela grejen med projekt som har manus och idéer men ändras i sista stund och faktiskt blir av i helt annan skepnad (ex. Joss Whedon’s manus till Alien: Resurrection).
Om du ska göra research rekommenderar jag Dan Simmons Timequake-treatment.
http://www.dansimmons.com/news/message/2011_09.htm
Om jag minns rätt fick han i uppdrag att gå in och göra en treatment på en redan uppköpt gammal IP. Men eftersom han är epic scifi madman så skrev han inte bara sina nio sidor som hans kulle, utan istället ett sjuhelvetes utkast på en grym SF-rulle som aldrig blev av.
när ni närmar er avsnitt 200 tycker jag ni ska frångå dom arabiska siffrorna och använda andra siffersymboler, eller matematiska tal!
Eller bara gå över till hexadecimalt istället för decimalt, då räcker avsnitten längre.
Ha! bra bakdörr om vi vill göra fler!
Upptäckte podden via annan poddare som pratat sig varm om den och började således lyssna någonstans mellan avsnitt 60-70. Gillade det jag hörde uppenbarligen då jag är kvar och börjat kommentera så smått också. Lyssnade regelbundet varje veckas avsnitt och började sakta men säkert backlogga från nr 1 tills jag kände igen mig.
Detta fungerade ypperligt för min del, kan nog bara komma på två avsnitt jag varit besviken av och det var numerologi samt Lost-avsnitten. Inte min kopp te när det kommer till val av ämne i någotdera.
Höjdpunkter är förstås:
5. Guilty pleasures
4. Spioner
3. John Carpenter
2. Kalla kriget del 1-3
1. Blade Runner
Hoppas för övrigt att kvaliteten håller sig stadigt till avsnitt 200 samt intresset och glöden fortsätter till 300. Men det är som ni säger bättre sluta i tid istället för köra vidare på enbart ångor. För ni vill väl inte bli ihågkomna likt många av för gamla idrottsmän som fortsatt lite för länge och mest blir pinsamma när de lägger av… eller? 😉
en vill ju helst undvika Celebrity Wipeout-fasen av podcastandet. absolut! fyra år är ändå en betydande tid i sverige. det finns flera amerikanske poddar som jag fimpat runt avsnitt 120-150 cirka pga de har inget krut kvar. ÄLSKADE Hollywood Babble-On stenhårt rätt länge, men till slut börjar det bara bli upprepning. med tanke på vårt idé-dokument så vet jag att vi har en del kvar att ge, men också viktigt att veta när det är dags att lägga locket på. att gå på ångorna är verkligen ingen hit.
kände igen mig enormt i billys fb-inställning.
tack
här är ordningen att lyssna på odpod.
2, 3, 5, 7, 11, 13, 17, 19, 23, 29, 31, 37, 41, 43, 47, 53, 59, 61, 67, 71, 73, 79, 83, 89, 97, 101, 103, 107, 109, 113.
jag är övertygad om att det finns en kod att knäcka nånstans i de avsnitten.
det hade varit lysande att lägga ner på avsnitt 199 okommenterat lite sådär sopranosstyle.
jag hade hatat det såklart men uppskattat det oerhört.
Är du galen? Självklart lyssnar man ordningen 1, 1, 2, 3, 5, 8, 13, 21, 34, 55, 89. Ja, första avsnittet kör man två gånger på raken, så att man inte missar något.
Nu är det bara att vänta på avsnitt 144 som borde landa kring midsommar.
Men den stora frågan är:
Någon som vet hur man bäst ser ikapp Doctor Who?
avsnitt ett som börjar med en pedagogisk förklaring om vad en podcast är pga vi var osäkra på om folk visste vad det var. oh the yesterdays
Efter förra veckans scare om att Tobias håller på att morph:a in till Filip Hammar så följer han upp med att prata om Fredrik Wikingssons favoritämne Seinfeld!
Under en period av mitt liv (läs: när jag var arbetslös i en småstad) lajvade jag Seinfeld, alltså jag gick runt och letade sneakers och struntade i att söka jobb.
Tänkte att det hade varit skoj om ni hade sjösatt ett Facebook-lajv i samband med det här facebook avsnittet, men tänkte att eftersom odpods-nemesis Thente redan har skrivit en krönika om facebook-lajv så kanske det är anledning att passa.
Kan tycka att Billy borde ha tagit Y2k-bunker mannen på följande grunder:
a) han var en prepper och hade ingen radioförbindelse med sig in i bunkern?!
b) Alla andra inslag i programmet: kvinnan som hade kommit fram till att ”december” var en bättre lyckoönskning än ”happy holidays”, eller ägaren av en Northern-Ontario based hockeyliga med 3(!) lag som hade börjat schemalägga hockeyslagsmålen, eller det dokumentärainslaget om Kanadas lag i snö-vm i Helsingfors,
Blev ett långt inlägg om ingenting.
Tack för ett bra program, nu ska jag lyssna på NFL-podcast och plugga till tenta.
PS
Om jag vill visa min uppskattning för programet och vill skicka presenter finns det ett postbox-substitut?
PS2
tänkte tipsa ”the incident” om Barnmördarkorset mellan Ödeshög och Tranås.
Jag började lyssna i våras och tyckte det var ”sådär” men efter kalla kriget-avsnitten är jag instantly hooked!
haha ”sådär” är vårt defaultläge, det är med temaavsnitten vi drar in en crowd. sen ska vi monetarisera hela skiten och köpa hus i Antibes. hela odpod är en long con.
Ta inte halstablett när du får problem att prata. I alla fall inte halstablett med socker i. Det är inte så bra för rösten. Snällare mot rösten, och mjukar upp stämbanden: te (eller kaffe). Detta lärde jag mig av en talpedagog som berättade om hur man ska göra för att kunna prata länge.
tack för tipset! i det här fallet var det en Strepsil som i kombination med Bafucin (som jag tyvärr hade slut på nu) har räddat flera radiosändningar för mig. sen att en inte kan prata på en dag efter är priset en får betala. allt för the show 🙂
Jag sladdade in här på avsnitt 77, och lyssnade därefter igenom specialavsnitten. Efter det tog jag resterande avsnitt från nya till äldre. Funkade bra.
Och ska vi prata hamburgare från förr; satan vad jag kan sakna Clocks ostburgare ibland! De hade dessutom en fantastisk chilidippsås som saknar motstycke i modern hamburgekultur.
Clock ändå. DDR-Sverige in its prime.
Ja, det blir inte mer DDR än en statligt ägd hamburgerkedja. Fint ändå.
Kommer ihåg att första avsnittet jag lyssnade på var bilåkaravsnitt/guilty pleasure efter att ha ignorerat Hanna Fahls tips i DN i några veckor. Som den narcissist jag var blev jag stött över att det åkte omkring människor med mera koll på saker än jag, formellt sett var det nog den dagen min småstadshybris dog.
hahah stackare 🙂 men alltså jag vill ju inte vara den med ”mera koll” än nån annan egentligen. mitt personliga mål med odpod har alltid varit att ge ”lite skev koll”, komma från en annan infallsvinkel som lyssnaren kan ta med sig och droppa på fester och över fikat på kontoret. för god knows jag byggde hela min existens länge på att ta smarta resonemang från olika håll och kanter och göra dem till mina egna. eller, det gör jag nog fortfarande, egentligen. bara väntar på att nån ska se igenom mig.
Tänkte svara fast det gått 2 veckor.
har en kompis som när vi var tonåringar hade sjukt bra koll på populärkultur. Han hade åsikter om allt. Jag fattade inte hur man kunde ha så mycket underbyggda åsikter om allt. Insåg senare att det mesta han tyckte hade han läst och snott av nån. Han växte senare upp till att bli en A-människa, jag vill inte skriva om vad han har gjort i livet för det skulle få honom att framstå som en Münchhausenfigur.
Du och Tobias har ju en sjujävla koll på saker som jag själv missar. Sättet ni redaktörar eran podcast när det kommer till ämnen är ju nåt andra podcaster borde lära sig. Som jag ser det borde man inte göra podcast om man inte kan svara kortfattat(alltså inte en hel podcast) på frågan ”hur har veckan varit?”, om man gör det lider man väl av Larry David-komplex.