Två av vårens nya serier är »The Following« och »Hannibal«. De båda aktualiserar på nytt en av popkulturens allra mest älskade och hatade karaktärer: Den kittlande antagonisten. Eller på ren svenska: Den jävla psykopaten. Med anledning av det tittar Obiter Dictum närmare på de olika arketyperna som används när ondskan ska personifieras på film. Dessutom: Fejkade Daft Punk-teasers, specialavsnitten som aldrig kommer att göras och Elevator Pitch Film Quiz. Medverkar i avsnittet gör Tobias Norström och Billy Rimgard.
Ladda ner som mp3
Prenumerera i iTunes
Prenumerera i annat program (rss)
Du kan också lyssna på den direkt här:
AVSNITTETS LÄNKAR:
Nästa del av #floppfilmscirkeln handlar om »1492: Conquest of Paradise«.
Daft Punks »Get Lucky« har fått många fejkversioner baserade på reklamsnutten i SNL. Daft Punk har jobbat med Pharell tidigare, när Neptunes remixade »Harder Faster Better Stronger«. »Westway To The World« är en bra dokumentär om The Clash. »Armagideon Time« är en bra låt. Joe Strummer-kvällen på Debaser var rock.
»The Following« och »Hannibal« har gjort psykopaten aktuell igen. Lucy Butler plågade instängda barn i »Millennium«-avsnittet »A Room With No View« genom att spela Paul Mauriats »Love Is Blue« dygnet runt.
POST SCRIPTUM: Tobias tipsar om dokumentären »The Revolution Will Not Be Televised« som finns i sin helhet på youtube. Billy tipsar om fotografierna innifrån Zambias rymdprogram på 60-talet.
Bra avsnitt, men ni säljer Susan Storm lite kort tycker jag, hon är ju inte bara osynlig, utan kan ju också skapa osynliga kraftfält vilket i praktiken gör henne till den mäktigaste i gruppen. Och då är väl Mr. Fantastics superkraft ändå pajigare (om även mer visuellt tillfredsställande). Just sayin’.
Helt med dig angående Susan Storm.
Sen kommentar, men jag bara måste få ur mig detta. Efter att ha lyssnat på odpod ett bra tag nu har jag (i likhet med de flesta andra antar jag?) en väldigt tydlig bild av hur odpod-tobias och odpod-billy ”är”.
Tyckte därmed att det var typiskt tobias att vilja göra ett sexavsnitt, samt typiskt billy att vara så uppenbart obekväm av hela situationen. sjukt kul!
Angående att ha bilder på tuffa tjejer så man kan slå på den stora genustrumman är ju trevligt men felet i det som är alldeles för vanligt är att kvoteringen alltid sker åt samma håll. Nämligen nu ska vi göra kvinnan till den nya mannen och hon ska vara hård och lukta lite svett, tjäna massa pengar och inte ta mammaledigt så är allt löst. Det manliga idealet är ganska unket och det vore tråkigt om alla kvinnor ska behöva imitera det för att man ska kalla oss jämställda när det omvända känns mer fräscht.
bisarrsexfilmscirkeln?
jag tänker mig jörg buttgereits ’nekromantik’ som grande finale.
vi värmer alltså upp med guinea pig?
nämen lite mer pretentioner i filmcirkeln hade ändå inte skadat kan jag tycka. hade varit roligt att se och diskutera typ tetsuo och liknande filmer
Japanska kultfilmer skulle vara kul. Tetsuo, Lady Snowblood, Angel Dust, nån Miike-film, Branded to Kill, Tampopo skulle kunna vara några titlar. Det tycker jag vore en potent filmcirkel.
electric dragon 80 000 volt
936557
Ett par lösryckta tankar:
* Lämna sexpratet till proffsen. Ligga med P3 täcker er där.
* Gränsen mellan acceptabla och oacceptabla hämnare tror jag bestäms av om de är beredda att skada oskyldiga eller inte. Den acceptabla hämnaren ger sig enbart på de skyldiga medan en som ger sig på de skyldigas familjer eller andra som inte har med saken att göra är oacceptabel. Eller?
* Jag tycker det är skitbra att ni har ett genustänk, även om det kanske inte blir perfekt alla gånger. (Jag gillar också Billys konsekventa användning av ”hen”.)
jag vill att ni återuppväcker b-filmscirkeln och förfinar den till Uwe Boll-filmscirkel!.. där finns så mycket göttigt skit att gräva ner sig i att ni aldrig kommer hitta ut igen.
Den hyperintelligenta psykopaten som gillar klassisk musik och läser klassisk litteratur är ganska trött och ”gjord” figur. Jag hade gärna sett mer av äkta psykopater. Folk som till en början ser rätt normaa / töntiga ut men som visar sig vara empatilösa svin. Psykopater från vardagen, tänk David Brent i brittiska the office men något obehagligare. Ernst Hugo i Stig Larssons ”VD”, typ.
för äkta psykopater kan jag tipsa om derf backderfs seriealbum my friend dahmer ( http://www.amazon.com/My-Friend-Dahmer-Derf-Backderf/dp/1419702173 ). okej det kanske inte är den största litteraturen eller det mest närgångna och komplexa porträttet, men det är fantastiskt fint, självkritiskt och personligt berättat av en av dahmers få vänner från high school-tiden.
bra avsnitt men tycker ni missar en av de roligare infallsvinklarna; problematiken med ûbersmarta psykopater på film och tv är att manusförfattarna implicit gör anspråk på att kunna skildra denna skyhöga intelligens psykopaterna ska besitta..
vilket gör det så mycket imponerande när de till synes lyckas (tänk När lammen tystnar, se7en, etc) i motsats till den utsökta pajigheten när de inte gör det (ingen aktuell Baconburgare klämd)
de gör sig till såna aptitliga måltavlor att man måste beundra djärvheten, för att inte säga fräckheten, att åta sig den tillsynes oövervinnerliga uppgiften och riskera att inte vara up to snuff.
detta får mig för övrigt att tänka på 90tals-serien Catwalk där ett fiktivt band skrev låtar som slog stort i ett lika fiktivt usa.. något jag aldrig riktigt kunde köpa, samtidigt som den samtida Commitments på liknande premisser är en av de bästa musikfilmer jag vet.
visst låter väl ett avsnitt om den här typen av anspråk på autencitet som er dal?
hur manusförfattare, regissörer och producenter, kanske omedvetet, i förlängningen anser sig besitta nån slags kunskap om sin samtid när de tåtar ihop fiktiva framgångssagor som slår minst lika stort som Justin Bieber eller finner upp gastkramande, gäckande seriemördare som är lika svårhittade som Zodiaken.
Sweet – tog Batman pitchen! Multimilionär är nog den bästa beskrivningen av honom – logistiskt kompetent känns som ett drag som många skurkar har, men Jokern måste vara en av de främsta inom sitt fält. Vad är Jokerns bakgrund, varför blev han så sjukt bra på att ordna transporter, personal och materiel? Det finns alltså ingen origin-story där man får reda på var han lärde sig allt? Jag tänker mig att han var administratör för något riktigt risigt företag och blev en renegade efter att de försökte göra sig av med honom.
SPOILERVARNING SENASTE GAME OF THRONES!
Där fick du ditt svar på om hon förstod allt han sa hela tiden….
Fetaste scenen i serien hittills?
skräddarn säger ja.
’1492:conquest of paradise’
var är nerven? första delen innan de går ut på havet kan va det tristaste och mest lama jag sett i år. men nånstans där på havet vaknar åtminstone vangelis tillfälligt till liv och glänser lite. filmen hänger dock inte med alls. andra delen är inte mycket bättre men det händer iallafall nåt som är sammanhängande.
filmen förtjänar dock inte det ’känslosamma’ flashback/slowmotion-ögonblicket i den där stridsscenen.
var det bara jag som tycker det var kackigt skådespel eller kom jag bara aldrig förbi depardieus accent.
två hemsk oinspirerade cirkelfilmer på rad nu.
Jag har bara sett filmen en gång, men musiken av Vangelis tycker jag är helt fantastisk.
Funfact: ”1492” används ofta som kostymreferens av renässans-lajvare.
Måste säga att jag har fundamentalt annorlunda syn på musik. För mig är det snarast att om en låt inte fortfarande känns bra efter 5 år var den egentligen inte så bra. Jag är heller inte intresserad av disco/techno/rap. Iofs minns jag när det sjöngs Gangstas Paradise i podden och det har gjorts en helt underbar parodi av den (Amish Paradise, med Weird Al Yankovic)
Hmmm, förväntade mig Jack the Ripper nånstans bland psykopaterna, men det kom aldrig. Annars har jag en personlig favorit som antagligen får sållas till de galna vetenskapsmännen, nämligen Dr. Génessier i Les Yeux Sans Visage. Filmen då, romanen är oläst. Han är besatt av tanken att återskapa sin dotters vackra ansikte som blivit vanställt i en olycka, varpå han låter döda oskyldiga människor för att pussla ihop deras ansikten till ett nytt, perfekt. Fantastisk film rakt igenom.
Gillar även den galne game keepern Zaroff i The Most Dangerous Game, hans idé av skoj är skapligt vansinnig.
Annars kom jag, när ni gled ifrån psykopaterna och snarare började prata om antagonister, att tänka på Ridley Scotts Robin Hood och vad den egentligen skulle handla om. Ursprungsmanuset hette Nottingham, och utspelades ur hans vinkel med Robin Hood som skurk, vilket förstås hade varit klart mer intressant än att återupprepa Gladiator i ny miljö. Robin Hood hade då fått rollen som konspiratorisk hämnare, eller hur ni uttryckte det, vilket man ju ändå kan se honom som i både de litterära verken och tidigare filmer. Således behöver som sagt denna hämnare absolut inte nödvändigtvis vara av ondo, däremot är kanske signalementet att det finns ett personligt vendetta som drivkraft, snarare än något allmängiltigt. Detsamma kan förstås sägas om Johan utan land, både i verkligheten och som Prince John, som på grund av att han inte tilldelades någon makt sedermera missbrukade den han tog på sig. Som ett slags hämnd där han hämnade maktlösheten genom att regera dubbelt så mycket, dubbelt så hårt. Vansinne och idioti, skulle det visa sig.
Elevator film pitch-grejen låter kul, har saknat pop-på-spåret-momentet så det är bra. Tycker ni ska ha en var varje vecka eller så, för att göra det lite större. Annars är det liksom över på max en minut och blir smått menlöst, bara en tanke.
Tänkte på de fyra sorters ondska som Lars Svendsen definierar i ”Ondskans filosofi”, i anslutning till skurkdiskussionen: 1. ”Demonisk ondska” (ond för ondskans egen skull) 2. ”Instrumentell ondska” (ondska som medel att nå annat mål) 3. ”Idealistisk ondska” (ondska i tron att det är gott) 4. ”Dum ondska” (ondska som följd av ovetskap och brist på insikt). Den första är alltför banal och borgar ofta för riktigt tråkiga skurkar i popkulturen. Nummer två och tre är väl alla gånger mer dynamiska (ex Lex Luthor & Ra’s al Ghul i DC-världen). Den sista vet jag inte om man kan basera en skurk på, men den är kanske den allra vanligaste sorten i den riktigt riktiga världen, sorgligt nog.
Bra avsnitt…och sex-avsnittet bara måste ni göra!
Det blev rave istället för synth
https://soundcloud.com/dr-cropse/denredaktionellaloopen
Hahahaha här var den ju! stort tack.
Vid:
”eeeh gå all in helt enkelt på
eeh
knull”
Ligger jag på marken och vrider mig av skratt.
Den är min nya sms signal plus att jag samplade den till en spacesynth låt
haha kan man få höra denna spacesynthlåt?
Hur kan ni fortfarande referera till the Following i något slags seriöst sinnelag. Maken till pajkastning har sällan skådats i modern tid. Varje avsnitt ser likadant ut. De får en ledtråd, hamnar i ett mörkt hus, blir separerade i en fälla gillrade av de överlistiga skurkarna som precis klarar sig undan i slutet på avsnittet. Bra skit?
Det är faktiskt en aning deprimerande att tänka på hur gamla och invanda de ”onda” arketyperna är i vårt kulturella medvetande. Det flesta av de typer ni nämner kan som minst föras tillbaka ett antal hundra år – den galne vetenskapsmannen till 1800-talet och Frankenstein, kaosondingen/the plotter behind the curtains till Miltons Paradise Lost (och förmodligen andra Luciferskildringar innan dess), det vetgiriga geniet till Faustmyten (som sannolikt är en av världens mest arketypiska arketyper), den bestialiske ondingen till gamla föreställningar om troll, varulvar och vampyrer (se bland annat http://en.wikipedia.org/wiki/Peter_Stumpp ) och slutligen den ociviliserade Andre till helt enkelt den Andre (det kan sedan vara hunnerna, nordmännen, morerna, mongolerna, kvinnorna osv.) – och det känns som om inget egentligen hänt inom åtminstone den europeiska kulturen med dess absoluta moral och enkla föreställningar om ondska under de senaste tusen åren. Även om settingen givetvis är radikalt annorlunda torde moderna scifiserier vara fullt (moraliskt) begripliga för vilken forntidsbonde som helst.
I grund och botten handlar väl allting om ett upprätthållande av normer och status quo, vilket lyfter fram det problematiska i de minst sagt daterade (men ändå alltså pinsamt aktuella) i våra skurkstereotyper. Ni pratade tidigare i avsnittet om sunkiga värderingar inom populärkulturen, och dessa återfinns i framställningen av det onda, inte enbart i valet av stock-karaktärer såsom rysskommunisten, arabterroristen eller liknande. Det har väl med tiden inom film- och litteraturvetenskap blivit allt vanligare att uppmärksamma hur dessa kulturella fenomen reproducerar värderingar vi ytligt sett menar ha lämnat bakom oss – ett bra exempel är den onda modern/kvinnan i skräckfilmen, precis som i exemplet från Millennium ni tar upp – men ändå är detta alltså tillsynes något som är djupt inpräglat i vårt kulturella medvetande. Det behöver givetvis inte uttryckas explicit, men att vi på ett nästan intuitivt plan förstår dessa bilder och fascineras av dem (den verkliga verkligheten är ju sällan så spännande, så varför inte, kan en tycka) är enligt mig ett rätt surt kvitto på hur lite vårt tänkande rört sig under det senaste, tja, millenniet.
Jag vill se er ta upp er mest lyckade filmcirkel igen: B-filmscirkeln!
Det är ingen ursäkt att ”det är gjort”. B-filmsvärlden ÄR världen. Den sträcker över allt och alla, alla genrer, alla känslolägen, det är en outsinlig del av populärkulturen,
”B-filmshistorien måste ständigt skrivas om”. Och nu är rätt personer att göra det.
Annars hade jag gillat en SciFi-filmcirkel där ni går på ev underskattade pärlor.
Nu är den äntligen här – Get lucky dvs – och vi kan väl konstatera att det låter inte helt far off från det som glada hobbyamatörer har sovrumsmixat de senaste veckorna. Det är dock fortfarande en sjukt skön låt och det gäller att komma ihåg är att det som har släppts hittills är en radio edit och precis som med t ex Around the world håller den sig på cirka fyra minuter. Så följer den tidigare radio/record edit-förhållanden så kommer nog albumversionen klocka in på runt sju glittriga minuter – ska bli intressant att höra vad Tobias har att säga om han får lyssna på hela plattan.
Själv tycker jag att det här låter galet bra och det känns som en skönt neonfärgad frisk fläkt med att spela in analoga instrument och göra saker och ting lite mer old school. Själv tycker jag att t ex vilken låt som helst med Hot Chip svänger hårdare Swedish House Mafia.
Men visst jag håller med om att Moroders ohämmade hyllningar kan väcka en viss oro och visst är det farligt vatten att påstå att sovrumsproducerande inte för genren framåt.
Man skulle till och med spekulera i om Daft Punk riskerar att falla i hybristräsket och överproducera enligt principen att less is more. Men om det är några som jag har förtroende för att de klarar av att jobba efter principen more is more så är det Daft Punk.
Och det kan faktiskt spåra ur om man väljer att gå den andra vägen också – se bara på The Knife som verkar ha gått ännu djupare in i sina egna navlar och producerade ett, enligt mig, sjukt tråkigt album som inte tillförde någonting med Shaking the habitual.
Jag gillar Autechre och Machinedrum lika mycket som the next guy – men ibland vill jag bara dricka en ljus lager och lyssna på disco i solnedgången.
Medan jag skrev det här har jag säkert lyssnat igenom Get lucky 20 gånger och jag har fortfarande den där fladdrande lite nykära känslan i magen som jag har haft sedan jag hörde de första 15 sekunderna i SNL-reklamen för flera veckor sedan. Och för mig räcker det – jag väljer att vara sjukt peppad tills vinylen dimper ner i brevlådan den 21 maj och inte oroa mig så mycket. Robotarna har ju inte gjort en dålig platta hittills.
Ja till sexavsnitt! Läste Bons sexnummer förra sommaren och det finns en legendariskt rolig/pinsam Lasse Lindh-diss av Martin Kellerman.
Här är radiolab-repet om det psykologiska-experimentet på Harvard (funkar bättre om man inte vet att det är UNA-bombaren som åsyftast.)
http://www.radiolab.org/2010/jun/28/be-careful-what-you-plan-for/