2015-04-03: Vi firar årets tråkigaste dag med att prata om årets tråkigaste ämne: Tidal. Men så klart inte bara. I veckans avsnitt hinner vi med att syna Jonathan Nolans stekta Interstellar-slut, ser hur Los Santos blir en krigszon och så testar vi en ny kortlivad programpunkt: Gissa diktatorn. Medverkar i avsnittet gör Tobias Norström och Billy Rimgard.
Ladda ner som mp3
Prenumerera via iTunes.
Prenumerera i annat program (RSS).
Lyssna direkt:
AVSNITTETS LÄNKAR:
Trailern till »Mad Max: Fury Road« lovar rostig postapokalyps. Jennifer Marie Brissetts »Elysium« är svindlande scifi. Skulle »Interstellar« varit bättre med det ursprungliga slutet? Podcasten där folk som hade små roller i stora filmer intervjuas heter »I Was There Too«. Christian Löfflers hypnotiska nya heter »York«.
Mmm. Jag ska börja med att tacka för att ni gör den här podden – ni har gett mig timtal av underhållning på ett annars mycket tråkigt jobb. Sedan tänker jag faktiskt vara lite neggo och efterlysa ett mått av stringens i ströavsnitten, för det här avsnittet var nog det tråkigaste hittills. Det blev väldigt mycket svammel och raljerande gubbgnäll, och även om jag vanligen gillar ert svammel så var det inte så kul den här gången. Ni blev arga och jag blev uttråkad. För att det här ska bli lite konstruktivt tänkte jag föreslå fler stående programpunkter så ni får fler saker att hänga upp diskussioner på, t.ex. uppdateringar och spaningar. Eller kanske överväga att skippa ett avsnitt om ni känner er dåligt preppade. Eller är det bara jag?
Åsikter är ju alltid subjektiva, men VAD är det som är bra med ”Mad Max Beyond Thunderdome”? Hela serien bara störtdyker till någon form av töntighet med slapstickhumor och dödsirriterande australiensiska barn. Och så knappt några bilar alls, förutom tåggrejen på slutet. Hatet alltså. Såg om trilogin nu över påsk och måste ju säga att jag helt klart föredrar ettan. Förtätad stämning utan att allting har brakat åt skogen fullständigt. Helt klart den typ av postapokalyps jag föredrar!
Instämmer! Tycker de ”klassiska” mad max-filmerna enbart är lökiga. Antar att det handlar om nån sorts nostalgi alternativt uppskattning av lökigheten i sig. För det är ju inte bra filmer. (T om ”Waterworld” håller jag högre som berättelse!)
Fast de har ju ett popkulturellt värde som nån sorts ikon för en postapokalyptisk estetik. Man bör känna till filmerna.
Tänkte på Unbreakable Kimmy Schimdt, är det inte Tituss som är the straight guy? Han är ju den som lackar på Kimmys grejer oftast iallafall, eller? Han är ju definitivt knäpp på sina sätt (flyr från sina problem t ex) men han börjar ju inte drömma om stjärnlivet igen förrens Kimmy kommer in i hans liv.
Det är en grej som skaver väldigt mycket med mig angående post-apo. Varför är det alltid bilen som får styra? Om det inte ens går att handla mat så borde ju även allt kring drivmedel för bil och service pajja totalt. Rimligen så borde det ju vara cykeln som regerar, eller? Det och alla snubbar får en massa ansiktsbehåring men alla tjejer fortsätter att raka sig.
Tidal: Ser inte riktigt Tidal som ett hot. Jag tröttnade på Spotify för 3 år sen när de vägrade svara på mina supportärenden och har sedan dess bara lyssnat på podcast och youtube (som är överlägset i t ex utbud, även om musikkvaliteten tar sig en smäll). Upplever att många av kidsen har liknande musikvanor, är streamad musik på väg att död?
Tidal alltså. Jag jobbar med nöjesjournalistik och har på sistone tänkt en del på vad sociala medier gör med kändisar, och vår bild av kändisar.
Nöjesjournalister har alltid känt till en massa saker om kändisar som aldrig hamnat i tidningen. Vilka som är outhärdliga att ha att göra med, vilka som beter sig konstigt, vilka som alltid är sena, vilka som troligen borde söka professionell hjälp, och så vidare.
I praktiken kommer kändisarnas mest galna uttalanden eller knepigaste beteenden inte med i artiklar eller inslag, och därför har allmänheten inte känt till dem. Det är helt enkelt sällan som det finns publicistiska skäl att hänga ut folk som idioter.
(Det är därför som Faktum-intervjun med Ruth Vega Fernandez väckte sån debatt tidigare i vintras, trots att hennes beteende på intet sätt är unikt för en svensk kändis. http://faktum.se/2015/02/ruth-vega-fernandez/ )
Skillnaden nu är att artister driver sina egna bloggar och Instagram-konton, och där finns det ingen som friserar bort deras egenheter. Plötsligt får publiken direkt insyn i folkkära stjärnors neuroser, så att säga.
Jag tror Tidal-presskonferensen inte hade kunnat ske för 10 år sedan. Ingen nyhetskanal hade sänt den i sin helhet, oavsett hur många superstjärnor som stod på scen. Men när stjärnorna själva få välja så är det så klart de som står i fokus, inte tjänsten de vill sälja, och eftersom det är direktsändning finns det ingen som kan stoppa dem från att bete sig som clowner.
Vi lever i en tid då folk vi tidigare idoliserade sakta men säkert håller på att avglamourisera sig själv bara genom att fortsätta bete sig som de alltid har gjort.
”Långfredagen kan vara kul, här i studion skrattar vi!”
Haha, snacka om styltig inledning Billy. Btw, vart är länken till löfflers senaste du lovade?
haha men vafan tog den oförberett på volley. är inte bättre. 🙂 .. just ja, länken. uppdaterar publiceringen med den också: https://soundcloud.com/thump/york-christian-loffler