2014-09-26: Kevin Smith sa att han gick i pension men är ändå aktuell med nya filmen »Tusk«, en film som tog sin början med ett podcastsnack. Varför pensionerar sig kulturskapare till höger och vänster bara för att göra comeback? Hur viktigt är det att lägga av i tid? Medverkar i avsnittet gör Tobias Norström och Billy Rimgard.
Ladda ner som mp3
Prenumerera via iTunes.
Prenumerera i annat program (RSS).
Lyssna direkt:
AVSNITTETS LÄNKAR:
Idén till filmen »Tusk« föddes i SModcast 259: The Walrus and the Carpenter. Odpod snuddade vid ett filmsynopsis i avsnitt 65: »Highway Hostages«. Bengan Draxxors kommentar angående »act your age« finns här. Znyder och Abrams är i ploj-PR-krig. Billys Kent-dokumentär är kanske eller kanske inte hans »Tusk«.
känns inte donal logue känns lite som en poor man’s michael madsen?
Okej så jag bara råkade se avsnitt två också och det var väl inte riktigt samma katastrof, om än fortfarande väldigt ointressant. MEN det fanns åtminstone ljusglimtar; skurkarna! Så himla bra skurkar! Älskade kvinnan, hon var fab.
Men NU lägger jag ner.
..eller så trillar jag dit nästa vecka också…
suck.
Istället för (eller som tillägg till) att prata om Gotham borde ni prata om Transparent på amazon. Bästa tvn så här långt av hösten!
Intressant! Har inte sett den. Sätter upp den på listan.
Helt fantastisk meditation över identitet, familjerelationer och genus med Jeffrey Tambor som gör sitt livs roll som navet för allting.
För lite referensläsning och hyllningar (varning för spoilers även om jag själv inte tycker att det här är en typ av serie som nödvändigtvis lider av lite milda spoilers då handlingen i sig är ganska sekundär): http://www.newyorker.com/magazine/2014/09/29/open-secret (andra halvan av texten behandlar dem fyra första avsnitten bara), https://time.com/3446282/season-review-transparent-is-a-change-for-the-better/ (behandlar hela säsongen) & http://www.slate.com/articles/arts/television/2014/09/transparent_on_amazon_prime_reviewed_it_s_the_fall_s_best_new_show.html (behandlar också hela säsongen)
Sitter här och verkligen försöker forma tankar kring Gotham. Men det går liksom inte, det är ju ett sånt fundamentalt fuck-up att plocka bort Batman ur en Batmanhistoria.
Ni har ju vid flera tillfällen tagit upp den fantastiska serien Gotham Central, som hade kunnat bli en lika fantastisk teveserie. Där finns den där extra kryddan i en polisvärld som (väl?) alla snutserier idag saknar, nämligen den oöverträfflige vigilanten!
Vad finns kvar nu i teveserien Gotham? Ingenting! Nadazipp! Förutom att den, precis som Billy tog upp, har en rätt mysig yta, är den fullständigt plastigt platt. Förutom rena dumheter som att låta lille Bruce Wayne sitta alldeles själv på en trapp med flott utsikt över sina föräldrars lik, eller att Gordon tar och åker hem till samme lille grabb och ber om tillåtelse att få fortsätta göra sitt jobb (!!) så förstår jag inte vad den här serien vill berätta. Om snutar i Gotham? Men utan Batman (och superskurkar, bara vanliga drulliga skurkar). Varför?! Vem fan bryr sig om Gotham utan Batman?! Siktar serien på att vara en enda lång originstory för diverse karaktärer? Hur kan ingen tycka att det är en sövande idé?
Jag blir lite tokig på detta, det är ju så himla dumt. Lika dumt som att göra en teveserie om Lois Lanes liv som journalist i Metropolis, men utan Stålis.
Nåväl, jag kommer inte fortsätta titta, jag gillar ju inte ens teveserier.
Det är verkligen jättekonstigt. Jag tycker den skulle haft en bättre chans om den hetat ”Gordon” och handlat om honom, och sen hade Gotham kunnat få bre ut sig runt honom vartefter serien gick.
Bra som vanligt, men jag gillade inte riktigt diskussionen om Kevin Smith som ”privilegierad” filmskapare och jag forstar inte heller varfor nagon skulle ha invandningar mot en person eller ett projekt bara for att story-idén foddes infor en skara lyssnare istallet for privat eller bakom slutna rum. Oavsiktligt eller inte sa fanns det en gnallig ton av jante-lag som jag uppfattade det.
Jag tycker tvart om, att det ar viktigt och bra att ”vanligt folk” far se hur det kan ga till nar en historia eller ett filmkoncept fods fran forsta borjan. For mig sa ar det en viktig del av demokratiseringen av kreativt skapande att det avdramatiseras helt, att folk plotsligt inser att deras favorit film, bok, serietidning, vad som helst, startade som den enklaste lilla tanke eller vardagligt dagdrommande. Samma sorts fantiserande om ”min film” eller ”min bok” som de flesta kan ha pa tunnelbanan eller pendeln. Manga har en uppfattning om att det rader nagon slags ”magi” eller oforklarlig alkemi bakom de flesta verken. Att Frank Miller, Stanley Kubrick, Nolan osv traffades av en blixt och att det resulterade i konceptet, som en gava sand fran ovan. Med andra ord sa tar folk inte sina egna kreativa tankar pa allvar eller kanner att det egna dagdrommandet ar mindre ”verkligt” an de som ”officiella” kreatorer har. Manga tors inte eller kan inte inse att man faktiskt kan.
I jobbet har jag ibland haft nojet att umgas med personer som skapat nagra av mina barndomsfavoriter eller som ritar kanda serier, skriver filmmanus, illustrerar, etc. Nagot som alltid slar en inledningsvis nar man forst borjar konversera med nagon gammal idol, ar kanslan av att ”Namen, han ar ju bara en vanlig snubbe ju!” Inte en magisk varelse eller trollkarl. Nar de beskriver hur det startade, med de influsenser de hade runt sig, sa kanns det plotsligt sjalvklart och givet i efterhand. De var observanta och pa alerten och spann ihop de element de hade runt sig. Googla brainstorming motena mellan George Lucas och Steven Spielberg nar de benar ut ”Raiders of the Lost Ark”, sa ter de sig mer som tva kompisar som har roligt over en ol och som hivar ut massor av bra och daliga ideer, snarare an den mytomspunna begynnelsen av ett masterverk. Traffar man tillrackligt manga kreatorer sa kanns det inte langre sa dramatiskt och steget att starta sitt eget projekt blir plotsligt mindre. 🙂
Kevin Smith ger ett exempel pa hur det gar till och inspirerar forhoppningvis fler att hitta pa egna historier eller ta steget extra. Alla fordelar som Smith har pa grund av sitt befintliga natverk ar helt fortjanat och byggt av han sjalv, sa det finns ingen anledning att avundsjukt ifragasatta hans position. Det kan latt bli en ursakt for att man inte gjort nagot sjalv. ”Enkelt for han att saga” liksom. Smith skapade Clerks utav narmast ingenting. Och dessutom sa uppmuntrar han aktivt publiken under sina forelasningar att skriva sina forsta manus eller starta egna kreativa projekt.
Tack för lång kommentar! Jo, alltså, jag vet att jag var lite hård där. Jag håller med om att Smith är en inspirationskälla och att han verkligen gett ett ansikte till den där ”hellre göra än att prata om att göra”-attityden som jag älskar. En idé är inte värd nånting om den inte genomförs, det är jag den första att skriva under på. Men jag tycker också det finns utrymme för problematisering. För det är ju inte vem som helst som kan göra det. Hur är det the old saying goes… För att skriva en roman behöver du papper och penna, för att göra en film behöver du en bank och en armé. Men visst, i slutet av dan är jag helt klart FÖR Smith.
En av få gånger jag funderat på att hoppa framåt var när ni började älta om ”act your age”, igen, jättelänge.
Färre rants som jag inte bryr mig om personligen, tack!
Jag håller med om Tobias första invändning. Jag borde ha distingerat mellan en traditionell mansroll eller en traditionell patriarkal struktur och 1900-talets ”övergångsfas” från denna i riktning mot en individualiserad hedonism (transitionen påbörjades givetvis långt tidigare, men det är en annan historia). De fiktiva män författaren till NYT-artikeln uppehåller sig vid speglar just övergången från ett extremt kodifierat samhälle där personliga särintressen endast tilläts ett extremt begränsat utrymme i den mån de alls existerade i tankevärlden. Individer i modern bemärkelse är trots allt ett historiskt talat mycket ungt påfund; innan 15-1600-talet är det nog extremt svårt att hitta människor som såg sig som i första hand enskilda personer obetingade av kollektivet, och det dröjer nog fram till en bit in på 1800-talet tills föreställningen om ett cartesianskt ego drivet av individuella intressen är allmänt utbredd. Mad men-männen är givetvis begripliga för oss idag, och kanske bestod en del av deras svårigheter helt enkelt i den historiska olyckan att vara födda med ena foten i ovannämnda traditionella samhälle och den andra foten fritt svävande ovanför ett postmodernt intet. Även jag utgick i hög mån från min egen farfar, född på 20-talet, som tjänstgjorde inom Försvaret i princip hela världskriget och därefter spenderade en livstid i statlig tjänst. En på många sätt stereotypisk folkhemsbyggare, men jag har svårt att tänka mig att han på något sätt förblev ”oförlöst i sin individualitet” bara därför att han på grund av vissa sociala normer inte ägnade sin fritid åt sådant som då uppfattades som ”barnsligt” eller ”omanligt”.
Angående den andra invändningen vill jag bara förtydliga att jag uteslutande talade om värdenormer för lycka, det vill säga att vad jag invände mot var den allmänt utbredda föreställningen att ”det var sämre förr”. Den enda objektiva och mätbara parametern vi har att utgå ifrån är det materiella välståndet, och i det avseendet har vi ovedersägligen fått det bättre. Även jag anser att det är bättre nu än förr i den bemärkelsen att rasism, sexism, homofobi etc. börjar försvinna så sakteligen, men att hävda att ”vi” mår bättre idag – vilket var vad jag möjligen felaktigt läste in i förra veckans avsnitt – än vad folk (mer specifikt män) gjorde förr är ytterst vanskligt. Det blir lite som att tänka att munkarna som fastade en fjärdedel av året och sov i kalla celler skulle vara olyckligare än vi därför att de inte fattade att de ju borde kröka och spela tevespel (eller den medeltida motsvarigheten) istället – med andra ord en klassisk subtraktionsteori. Det var den formen av anakronistisk arrogans, alltför vanlig idag, jag motsatte mig.
För övrigt anser jag att ni bör bejaka utvecklingen mot radioteater.
Kevin Smith gjorde Red State mellan Copout och Tusk. Han har såklart backat om sitt uttalande om att han skulle gå i pension efter Red State. Han fick tillbaka gnistan när han insåg att han ville göra film på sina egna villkor, inte förlagens. Vilket han har fått göra med både Red State och Tusk. Han ska också göra en jul-skräckfilmsantologi. Och Clerks 3.
Hur mycket minns ni av eran back-katalog egentligen? finns det risk att ni inte kommer förstå referenser som ”bondens domän” och andra klassiker?!
Bondens domän?
Odpod, nay kulturen i stort, peakade vid bondens domän.
Min största bedrift någonsin! 10 poängs-ledtråd i tidig Pop-på-spåret.
Just det, jag har ett vagt minne nu. Men vad betydde det?
Vad ledde Bondens domän till nu igen?
@lantis=Atlantis!
Gamla DN-formatet = Broadsheet.
Så hette det ja. Du ser hur långt bakom oss vi lämnat print i podcastvärlden.
Rent tekniskt var väl DN ”helformat”? Broadsheet är traditionellt något mindre och används mest på kontinenten. Har jag för mig.
Äh glöm det. Fullformat är en typ av broadsheet.