2015-02-13: För att karaktärerna i tv-serier, filmer, böcker och datorspel ska ha något att göra behövs ett levande universum. En lore som ofta är större än berättelsen vi får ta till oss. Men vad utmärker ett perfekt universum? Och vad innebär det för berättelser när universumet är så levande att vi hellre vill vara där än följa berättelsen? I veckans avsnitt av Obiter Dictum tar vi oss till magiska platser. Och författaren Nene Ormes berättar om hur hon hittade till sin värld. Medverkar i avsnittet gör Tobias Norström och Billy Rimgard. Musiken från avsnittet finns här.
Ladda ner som mp3
Prenumerera via iTunes.
Prenumerera i annat program (RSS).
Lyssna direkt:
De två första delarna i Nene Ormes urban fantasy om Malmö heter »Udda verklighet« och »Särskild« (beställ på länken)
Musiken i avsnittet är gjord av Douglas Holmquist och är soundtrack till spelet »Smash Hit«. Köp albumet digitalt här.
Reporter i avsnittet är Marcus Morey-Halldin.
AVSNITTETS LÄNKAR:
Människor skapar platser i verkliga världen, som Agloe, New York. I »Fallout: New Vegas« är Nipton inte ett särskilt trevligt ställe. Som tur är finns modden »Nipton Rebuilt«. Däremot verkar det urmysigt i verkligheten. Youtubern thenthapple gör närläsningar av locations i olika spel. Sitt igenom den om Randall Clark i Fallout: New Vegas för en lektion i detaljdesign. En av legenderna om Fallout 3 är den om hemlig nummerstationer. »H1Z1« är nya zombieapokalypssandlådan. Simon Stålenhag har samlat sin folkhemsscifidystopi i boken »Ur Varselklotet«.
Jag minns inte det första universumet som jag föll pladask för när jag klev in i det. Men det som har satt störst prägel på mig är rollspelet Drakar och Demoners värld Trudvang. En lågfantasyvärld inspirerat av norden, kelter och saxare. Med troll som ur John Bauers målningar och väsen såsom kummelgastar och Tornödlor. Jag klev in där 2007 och har inte klivit ut sedan dess. Fortfarande brinner jag för de vindpinade kustremsorna, förtrollande skogar och barbröstade krigare i helskägg hållandes yxor som slås mot drakar. Allt med ett soundtrack som jag och andra spelare skapat själva genom att hutlöst sno musik från diverse spel, film och folkmusiker. https://www.youtube.com/watch?v=bbgvgk50e94
Vill man höja prettonivån i universumdiskussionen (eller bara är sugen på att framstå som little:igen) gör man klokt i att namedroppa Abborre ”Flatland”!
Scifi-roman från (18)80-talet i ett tvådimensionellt universum. Kanske inte det bästa, men en av de äldsta scifiuniversumbyggena…
Abborre ska vara Abbotts, hälsar herr autocorrect.
Trevligt avsnitt! Den första gången jag fick den där känslan av att ha klivit in i ett fiktivt universum måste ha varit när jag läste Jules Vernes ’Den Hemlighetsfulla Ön’ där en figur från en helt annan bok gör ett oväntat besök, och mitt tioåriga mind var blown. Sedan dess har jag en förkärlek för sådan lite diskret intertextualitet som man får t.ex i David Mitchells böcker.
Fast mitt favorituniversum är nog ändå det som Jeff Noon byggde upp i sin serie med böcker som började med Vurt. Snacka om ett universum där vad som helst kändes möjligt och som smakade och stank duktigt. Att utnyttja det organiska i stället för det teknologiska var ju då också väldigt ovanligt.
Lite förvånad att ni inte snackade mer om klassiska rollspel, med sin hybrid av givet universum som man sedan själv förväntas expandera och skapa spännande historier i. Jag var en av de där som köpte modul efter modul (framför all svenska Mutant i alla sina inkarnationer) bara för att ta del av världen och låta min fantasi leva däri, men ägnade väldigt lite tid åt att faktiskt spela…
Jag kände begär efter ett utökat universum som inte finns för ett halvår sen
Jag läste en svensk roman som heter Stallo. Premissen är att det i nutiden existerar familjer i norra sverige som i hemlighet tar hand om nån sorts troll-varelse och ”Hamnskiftare”. Romanen är ganska spännande men har en del stora brister (att ta med samtida kändisar i handlingen var t ex riktigt skämskuddeframkallande)
Hursomhelst – när jag läst klart romanen kände jag att det universum som etablerats kändes lite bortslösat. Det borde få leva vidare, det kunde placeras fler berättelser i det!! Andra familjer, fler varelser, fler händelseförlopp. Det är sånt som får folk att skriva fanfiction antar jag..
Tack för ett, som vanligt, mycket intressant avsnitt! På min önskelista finns en uppföljare där ni diskuterar den motsatta formen av berättelse, den som utspelar sig i ett fiktivt universum, men på en mycket begränsad plats eller under en mycket begränsad tid. Även där är det förstås viktigt att världen känns trovärdig, men kanske svårare att genomföra, då det gäller att bygga en värld genom att avslöja pyttesmå detaljer, vilka måste väljas med extrem omsorg.
I ”more is more” vs ”case: Bobba Fett” är jag med både… Johnny och Matthias höll jag på att skriva. Billy och Tobias. Universumet kan med fördel breddas ut i oändlighet men enskilda historier/karaktärer mår ofta bra av att ha okända komponenter? I alla fall när själva mysteriet är en så stor del av poängen med karaktären. Lex Bobba Fett som sagt. Eller Wolverine… jösses. Så jag hoppas det görs lite Star Wars-filmer som har jäkligt lite att göra med ursprungstrilogins karaktärer och story (jo säkert). Typ Skogsraffel på Wookieplaneten, Tales of the Sand People, eller varför inte en buddymovie med Rancor och skötaren (tänk Turner & Hooch). Bara några förslag
Man föll ju ganska hårt för Homocide life on the Streets- universumet. Förhörsrums porr.
Även är ju Seinfelds fake NY blivit som ett fiction Universum där tusentals tar kort på deras fik och blir chockad över när möblering och inredning inte stämmer överens.
Dock såv ar ju Homicide-universumet ”bara” en del av det största tv-universumet som finns: http://en.wikipedia.org/wiki/Tommy_Westphall 😀
Det är så absurt, hur många serier har Munch varit med i egentligen?
Den första världen jag blev riktigt besatt av var Robert Jordans ”Wheel of time”. Senare har jag fastnat för China Miévilles ”Bas-Lag”-serie, som jag skattar som den mest fascinerande världen någonsin. Den allra senaste gången jag blev kär i en värld är nog Brandon Sandersons ”The stormlight archive”, eller möjligtvis Jeff Vandermeers ”Authority”.
Det gemensamma för alla dessa böcker är att världen är större än storyn. Det finns mysterier och historia som existerar oberoende av huvudpersonerna, och som man troligen aldrig kommer få reda på sanningen om. Miéville är till exempel enastående bra på att antyda saker, men aldrig förklara dem rakt ut.
Jag tycker populärkulturella universum fungerar på samma sätt som monster i skräckfilmer: De är bäst innan man får se dem i ett upplyst rum.
Jag har aldrig fattat vurmen för Boba Fett, men har en brasklapp för er som stör er på Fettarnas förträfflighet kontra Stormtroopernas värdelöshet. Det kan ju ses som ett ställningstagande i frågan miljö mot uppfostran. Klonerna fick inte samma uppfostran som Boba och Jango och då spelar det liten roll att de har samma genuppsättning.
Utmärkt poäng.
Boba Fetts nesliga slapstickdöd i episod 6 motsäger ju även direkt påståendet att han skulle vara ”galaxens farligaste prisjägare”.
Ett riktigt trevligt avsnitt där ni verkligen satte fingret på något som jag kanske inte till fullo förstått vad jag uppskattar med populärkulturella universum: universumena själva! Jag tänkte nämna ett universum som jag inte kan säga att ni missade men som förtrollade mig i ungdomliga år och som tydligen fortfarande utvecklas: Oddworld. I detta universum finns många referenser och problematisering av historiska fenomen som imperialism, industrialisering, kommersialism, rättigheter för ursprungsbefolkning etc. Allt insvept i en härlig mystisk aura och färgsättning, till stor del inspirerad av den australiensiska ursprungsbefolkningens kulturhistoria.
Jag kände verkligen en stor saknad när Half-Life universumet vart onämnt i det här avsnittet.
Om olika varldar och lore…
Som tonaring spenderade jag alldeles for mycket pengar pa diverse Star Wars bocker, ”essential guides”, tekniska beskrivningar pa rymdskepp osv. Jag hade ett maniskt driv att memorera sa manga planeter, skepp och karaktarer som mojligt. Men Intresset dog tvart nar Phantom Menace dok upp. Dels introducerade de nya filmerna tusentals nya element, vilket gjorde galaxen mer otymplig, men ett allvarligare problem var att kvalitén pa universumet sjonk och att ”kallan”, Lucas, visade sig vara narmast inkompetent eller kejsaren utan klader. Mystiken hade helt forsvunnit fran SW-universumet.
Enskilda fantasy filmer, typ ”Willow” kan ha ett ”for litet”universum, dar tex. en varld och en ond harskare introduceras inledningsvis, bara for att genast besegras i slutet. Man far helt enkelt inte kanslan av att karaktarerna underbyggs ordentligt och problemen verkar losa sig alldeles for snabbt.
Innan Matrix gick at skogen sa maste jag saga att den forsta filmen gjorde ett ypperligt jobb med att introducera en stor varld och ett kittlande koncept, och hela tiden antyda till storre historier och platser som utspelade sig annorstedes. Det var referenser till forntida robot krig, staden ”Zion”, profetior och orakel. Massor av element som framjade fantasin. Ett bra exempel pa varldsbygge helt enkelt.
Sagan om Ringen ar ett intressant exempel och ett sallsynt fall dar det faktiskt kan vara ”vart” och givande att utforska all lore. Aven om ”Sillmarillion”, ”Children of Hurin”, osv ar helt hopplosa bocker, och jobbig lasning, sa finns det inbakat massor av intressanta ideer och enskilda passager som kan vara valdigt fantasi-eggande. Tolkien’s expansiva universum lampar sig nastan bast i Wiki-form! 🙂
De flesta raser och platser har intressanta bakgrunds historier och allt ar sa genomarbetat att det skapar ett fast ankare for Frodo och co att aventyra i. Varje ruin de springer forbi verkar antyda till ett storre sammanhang.
Nar det galler TV-spel sa ar staden/mysteriet Silent Hill en plats jag finner kittlande. Men bara som den ter sig i Silent Hill 2. Inte i de andra spelen och filmerna som jag valjer att ignorera. Silent Hill 2 som spel var smart nog att inte beskriva hur och varfor staden betedde sig konstigt. Och det var inte heller historiens fokus. Nummer 2 var en intressant blandning av Twin Peaks och Jakob’s Ladder. Mystiskt och atmosfariskt. Det oppnade for egna tolkningar och fan-teorier. De andra Silent Hill spelen var inte ens halften sa intressanta och vadade runt i b-films element som sataniska kulter, Lovecraft pasticher….. och allt blev direkt kalkon. Less is more som vanligt….
Ett av de största misstagen med uppföljarna till Matrix tycker jag var att de visade Zion. Det hade varit mycket coolare om man inte säkert kunde veta om platsen ens existerade eller om det var en fix idé eller kanske till och med medvetet inplanterad tanke. Om inte ens protagonisterna säkert kunde bekräfta Zions existens hade filmerna kunnat säga mycket mer om människans vilja att tro på något högre och bättre. Det hade också knutit an till det Agent Smith avslöjar i första filmen om att de första versionerna av Matrix var utopiska platser men att människornas hjärnor ”stötte bort” den miljön. Det hade visat paradoxen att människan strävade efter något som den ändå inte var kapabel att hantera.
(För övrigt hade Matrix varit ännu bättre om de hållit sig till originalidén att människornas syfte var processorkraft och inte energi).
Jepp! Haller med. Uppfoljarna var ett exempel pa hur man forintar ett universum. Fast hall med om att det verkade intressant nar de namnde Zion, ”the last city we have left”, i den forsta filmen. Bara en kort mening, men genast borjade man fantisera om vad for sorts plats Zion kunde vara. William Gibson beromde manuset till ”Escape from New York”. Lee Van Cleef’s kommentar till Snake: ”you flew the Gullfire over Leningrad…”, var enligt Ginson ett lysande exempel pa bra science fiction och varlds-bygge, eftersom den meningen insinuerade valdigt mycket (och dessutom later coolt.)
”I was intrigued by the exchange in one of the opening scenes where the Warden says to Snake ’You flew the Gullfire over Leningrad, didn’t you?’ It turns out to be just a throwaway line, but for a moment it worked like the best SF where a casual reference can imply a lot.” – William Gibson
Under helgen råkade jag börja tänka på Linda och Valentin, och började läsa igenom min gamla samling igen. Intressant med det här avsnittet i bakhuvudet – det slår mig att detta är ett universum som verkligen drog in mig en gång i tiden. Inte minst rent visuellt. Jean-Claude Mezieres har ju påverkat många andra också, och det kändes helt rätt när han fick vara med och göra visuell design för Det femte elementet.
Och apropå serier – Unwritten handlar ju helt och hållet om det här med hur berättelser påverkar verkligheten, och verkligheten behöver berättelserna. ”Stories are the only thing worth dying for”. Hmm. Jag ska nog läsa om mina Unwritten-album också!
Linda och Valentin! Direkt när jag hade läst ditt inlägg här gick jag till bokhyllan och letade fram min gamla ”Den falska världen”. Fick tillbaks samma känsla av overklighet jag hade när jag läste den som barn. Nu måste jag ju läsa igenom hela samlingen. Det blir en lång natt…
Håller nu på att läsa om The Unwritten. I första albumet hittar jag detta citat, som sitter som en smäck:
”The map scares me now. I can see it even with my eyes closed. It’s like a blanket, lying across the full length and breadth of the world it describes. If the story becomes reality, does the map become the place?”
Bra avsnitt! Är nästan onaturligt intresserad av känslan som uppstår när fiktiva universum möter verkligheten och uppskattade verkligen historien om Agloe. Själv har jag länge funderat på vad som ligger bakom att skogsdungen mellan Västertorp och Mälarhöjden döpts till Zombieskogen på Google Maps. Stockholms kommun säger sig inte känna till namnet och Google bidrar av sekretesskäl inte heller till att reda ur hur namnet dykt upp. Tror egentligen inte att jag vill veta, mysteriet kittlar förmodligen mer än förklaringen…
Åh nej, googlade precis Zombieskogen för första gången på något år och fick min förklaring. Ångrade mig genast, mysteriet var bättre. Likt Boba Fetts ursprung borde man aldrig ha rotat i det. Det är också anledningen till att det aldrig har gjorts en bra prequell. Jag ville inte veta vem Space Jockeyn var, lika lite som jag vill veta något mer om Gullfire över Leningrad eller ha en ursprungshistoria till Deckard. Låt saker hänga i luften! Låt fansen fantisera!
Jag reagerade starkt på musiken, intressant hur jag inte bara associerar musiken till odpod utan hur fel det känns när den byts. Stor lättnad när ni sa att den gamla kommer tillbaka!
En av mina favoritvärldar är den från webbnovellen worm, https://parahumans.wordpress.com/about/ . En värld där vanliga människor (sedan 30 år sedan) kan få ”trigger events” under stor psykisk stress och utveckla superkrafter. Detta leder till många traumatiska backstories och unika personer med väldigt varierade krafter som bildar factions av superheroes, supervillains, rogues, mercenaries, kommerciella grupper och mer som alla kämpar med varandra för makt och inflytande.
Wikia-sidan med alla karaktärer ( http://worm.wikia.com/wiki/Category:Characters ) har 256 artiklar, så det är ett enormt universum med många coola krafter, personligheter, platser och öden.
Novellen är färdig och rekommenderas starkt: https://parahumans.wordpress.com/category/stories-arcs-1-10/arc-1-gestation/1-01/
Finns även som WIP fan-audiobook: http://audioworm.rein-online.org
Helt klart ett av mina favoritavsnitt. Själv reagerade jag inte på musiken. Börjar oroa mig för att jag är ambient-döv.
Det universum jag saknade var de(t) från Bioshock – både Rapture och Columbia är otroliga världar. Även om den sistnämda hade problem med inre logik och berättande, så är båda skapelserna fantastiskt visuella. Musiken, med låtar från 1950-talet, som ekar tomt genom korridorerna i Rapture skapar en ödslig och sorgsen atmosfär. Olika former av dekadens genomsyrar Rapture och Columbia vilket ger dem en känsla av att vara (eller ha varit) levande.
Ljudet ja. Ni låter jättebra som vanligt, och jag gillar experimentet! Det var en bra demonstration, som verkligen visar hur stor roll ljudet spelar – mer effektivt än att bara prata om det. Men det är skönt att höra att er vanliga signatur bara är tillfälligt borta 🙂
Bra avsnitt, även om det kändes lite skevt att lyssna på Odpod utanför ert vanliga ljudlandskap.
Det senaste året har jag helt absorberats i Mike Mignolas Mignolaverse som väl får sägas utgå från ”Hellboy” (men samtidigt är så oändligt mycket mer). Ständigt väldigt hög kvalité på berättande och en värld som uppenbarar sig långsamt och bara växer och växer. Det känns hela tiden som ett väldigt komplett och sammanhållet universum, men för varje ny serie som läggs till så växer det i en riktning en inte riktigt hade väntat sig. Här finns också en massa grejer som dyker upp tidigt eller inte nämns och som sedan visar sig vara resultatet av klimax av en fet strid som hände för länge sedan (men som inte har berättats än). Aldrig en tråkig stund och helt enkelt väldigt, väldigt, väldigt bra.
Ett annat universum som verkligen har fascinerat mig är det som finns i Lemony Snickets ”A Series of Unfortunate Events”. Såhär med lite distans till bokserien är den lite väl repetitiv (om än läsvärd och underhållande). Världen dock! Åh, jag skulle kunna tillbringa år i den världen. Huvudpersonerna i böckerna bara befinner sig i utkanten av slutet på en lång och komplicerad historia med en hemlig organisation som genomgått en schism och därefter fyllt världen med hemliga koder, underjordiska baser och bedrägeri i största allmänhet. Det finns så otroligt mycket som bara nämns i förbigående och sådant som knappt kan anas. Bibliotek fyllda med hemligheter, ubåtar, ett flygande hus, familjefejder, en kod som går ut på vilka saker som finns i ett kylskåp. Det ligger liksom och puttrar mest hela tiden. Fantastiskt!
Haha, det var lite konstigt med ljudet för dig också alltså? För det kändes konstigt att klippa det utan våra flitigt använda Machinefabriek-mollmattor och sånt. Men det var en del av experimentet, som sagt. Spännande!
Wow, Mignola ja. En skapare jag tycker väldigt mycket om men läst alldeles för lite av. Enstaka Hellboy och ett gäng BPRD. Borde sätta tänderna i det på allvar, känner jag. Tack för input!
Mignola är grym och Hellboy-världen är verkligen mäktig. Finns ett intressant avsnitt av podcasten Nerdist där Mignola berättar om sitt skapande. Han erkänner där att han aldrig har haft en aning om vart berättelsen är på väg och därför skriver den medvetet luddigt. På det sättet skriver han aldrig in sig hörn och kan knyta ihop trådar som han vill allt eftersom. Ett litterärt grepp som också passar med hans stiliserade teckningsstil. När en tecknare frågar hur Hellboy ser ut till häst svarar han ”Just hide it in shadow” vilket ju också fungerar på hans berättande…
Åh, jag hade helt missat den Nerdist-intervjun. Bra snack!
Apropå Harry Potter, om världen är super men inte den specifika berättelsen får man helt enkelt läsa fanfics!
Rekommenderar främst http://hpmor.com (eller som ljudbok: http://www.hpmorpodcast.com ) och https://m.fanfiction.net/s/8096183/1/Harry-Potter-and-the-Natural-20
Sen finns det en hel värld med fler hp-fanfics med t.ex. tidsloopar, harry x malfoy och hermione x snape som är underbart dåliga!
Sant! Fanfic är ett ställe där universum tillåts breda ut sig. Men det beror lite på hur känslig man är för kanon också 🙂 .. Jag gillar ju nånstans kanontanken. Men .. mycket fanfic är bra.