2014-12-24: Odpod firar jul med en riktig genomläsning av Michel Fabers »The Book of Strange New Things« och tittar närmare på begreppen »fin-scifi« och »ful-scifi«. Medverkar i avsnittet gör Tobias Norström och Billy Rimgard.
Ladda ner som mp3
Prenumerera via iTunes.
Prenumerera i annat program (RSS).
Lyssna direkt:
First time listener osv. Hörde avsnittet och har följt diskussionen nedan. Förväntade mig att när som helst se The Sparrow av Mary Doria Russell dyka upp i diskussionen men den lyser med sin frånvaro. På ämnet science fiction, religion och litterära ambitioner har den en given plats. I var och varannan mening kring The Book of Strange New Things kände jag igen mig från The Sparrow. Läs den när ni får lite tid över.
Eftersom jag ville läsa den som tjock, rejäl bok, så dröjde det tills nu innan jag kom fram i kön på bibblan. Men det var det värt! Jag har nu till slut kunnat lyssna på julaftonsavsnittet och insåg att jag fått minst en dimension mer än er av boken. Som troende kristen och engagerad bibelläsare verkar det som om jag fått ut mer av beskrivningarna av tron, bristen därav och krisandet. För att inte tala om bibelöversättningshumorn i Peters försök att göra en King James-version åt the oasans. Och extraknorren som religiös tro ger åt en kärleksrelation tas ju också ett ordentligt antal varv. Men jag trodde ni skulle kommentera den övertydliga messiasliknelsen när the oasans var övertygade om att Peter dött och att han sedan kom till dem i kyrkan – återuppstånden – för att hålla ett tal till dem och därefter återvända till den planet han kom ifrån – kristi himmelsfärd.
Jag har alltid gillat när SF tar tag i tro och religion och vrider och vänder på det och ställer den alltid lika spännande frågan ”tänk om det egentligen är så här…?” och jag ser ”The book of strange new things” som ännu en bok i den ytterst ostrukturerade subgenren. Och den var bra!
Vad gäller diskussionen om ful- kontra fin-SF ids jag inte ta tag i den – den känns lite för mycket som mellanstadiebråken om vilka artister som var riktiga synthare och vilka som bara gjorde lite skojiga ljud på sina keyboards…
Tack för boktipset!
Jag uppskattade er litteraturcirkel, dvs att lyssna till den, även om jag inte själv läste boken. Vill bara påpeka det, eftersom många med mig verkar nöjt sig med att lyssna och inte läsa själv. Vi är tysta men gillar det vi hör..
Jag lyssnade ljudboken med den stackars uppläsarens försök att prata oasiainvånarnas språk, och lyssnade kanske lite slarvigt. Men vad tänkte ni om vad man fick veta om den förre missionären och vad som hänt med honom? Kände inte att man fick en tillfredsställande psykologisk förklaring där, och hajar inte heller vad hans roll var, skulle han spegla Peter på något sätt och i så fall hur?
Också nyfiken på hur ni tänker om slutet. Gillade inte det så mycket, tyckte det var för klyschigt och lite enkel väg ut att bara lämna berättelsen hängande i ovisshet om hur/om/på vilket sätt Bea och Peters relation dog.
Trevlig att höra er snacka lite litteratur, det gör ni för sällan tycker jag. Nu hade jag inte tid att läsa den här boken men jag gillade ju Under Skinnet (och tyckte Glazers film var förra årets bästa) så det kommer nog. Oftast funkar det oväntat bra när litterära författare ger sig på sci-fi ämnen. Ett undantag var när jag läste Atwoods Oryx and Crake: jag tänkte att det här är väldigt bra skrivet, men ganska svag SF (hela den genteknofobiska världsbyggnaden kändes som den hade gjorts lite för ofta).
Gott nytt 2015 på er för övrigt, värdar och kommentatorer!
Den största skillnaden mellan ”finlitteratur” och ”genrelitteratur” är författarens ambitionsnivå och skicklighet. (Och hur boken marknadsförs.) Jag ser egentligen inga problem med sf/f som finlitteratur, men i praktiken är det sällan som genreförfattare har högre ambitioner än att ”skriva en cool bok”. Det är också ganska ovanligt med genreförfattare som har hög språklig förmåga – Guy Gavriel Kay är typ den enda jag kommer på som kan mäta sig med, säg, Donna Tartt.
I grunden handlar det om att modern scifi och fantasy är kommersiella genrer. Det är viktigare att en författare kan pumpa ut en ny tjock bok om året, än att hen kan skriva nyskapande prosa. Det är bara att se på hur de stora genreförlagen utformar sin kontrakt: det är vanligt att författare binder sig att skriva x uppföljare i samma värld på y år. (Steph Swainston, som skrev några riktigt bra fantasyromaner i början av 00-talet, gav upp som författare eftersom hon inte orkade med den löpande band-produktion förlagen krävde. Länk: http://www.independent.co.uk/arts-entertainment/books/features/steph-swainston-i-need-to-return-to-reality-2309804.html)
Med de förutsättningarna är det inte så konstigt att ”litterär” fantasy och scifi sällan uppstår inifrån genrerna, det finns helt enkelt inte utrymme för det.
Helt sant i stora delar, men samtidigt underskattar du bra genreförfattare lite också. Nej, det kanske inte är ”nyskapande prosa” som lyfter den språkliga horisonten, men det kan ändå vara ”intressant prosa”. Såna som Joe Abercrombie och Mira Grant tycker jag berättar på intressanta sätt. Det är ju inte generisk hamra-ut-text-och-sälj-litteratur i de fallen. Sen finns det såklart hur mycket sånt som helst också, men att klassa det som ”kommersiell genre” och därmed avskriva alla förväntningar på okej prosa är lite som att slänga in George Pelecanos och random generisk deckarförfattare i samma.
En sak som ni kanske inte gick in på så tydligt är hur olika genrer (eller ”genre” kontra ”genrelös” om man så vill) betonar helt olika kvaliteter. Litterär och språklig ambition må vara en sak, men det är inte alltid det som gör något till bra fantastik. Jag överväger här om jag ska länka till en essä om science fictions ”reading protocols” eller inte, men vad tusan – här kommer den: The Protocols of Science Fiction.
Intressant att du nämner Mira Grant här förresten. Olov, som ibland kommenterar här, och jag blev i somras oense om huruvida hon faktiskt skrev bra (rent språkligt) eller ej. Men dialog är hon bra på, tror jag att vi kom överens om till slut.
Okej ”nyskapande prosa” var kanske fel ordval, låt oss bara säga nyskapande rätt och slätt. Som besatt sf/f läsare sedan 12-årsåldern är min bestämda erfarenhet att ytterst få av genrens författare faktiskt är intresserade av, eller har förmågan att, göra något nytt. De finns, absolut, men i fantastikens mittfåra är det i lag ganska fantasilöst.
Som du är inne på betyder det inte att böckerna är ointressanta eller dåliga. Tvärtom tycker jag att det de senaste åren skrivits väldigt många bra romaner som hållt sig inom genrens spelregler. Joe Abercrombie är absolut ett bra exempel: Knappast nyskapande på något sätt – snarare bara ändhållplatsen för den ”död och lera”-trend som rådit inom fantasyn sedan 90-talet – men väldigt välskrivet, underhållande och intressant.
Du har i stort sett rätt, men precis som när det gäller allt annat finns det viktiga motexempel. Folk som kommer inifrån genrevärlden, har högre ambitioner, och skriver väldigt bra och litterärt. Två namn, för att illustrera vad jag menar: M. John Harrison, Karin Tidbeck.
Fast jag tänker att det intressantaste här inte är skillnaden mellan genrelitteratur och finlitteratur, utan skillnaden mellan författare som har förståelse för hur genre funkar och de som inte har det. Det som ofta stör sf-läsare när de tar sig an science fiction skriven av författare som inte är sf-författare är hur klumpigt de hanterar introduktionen till en ny värld eller nya koncept. De har liksom missat de senaste 50 årens finslipning av just den litterära teknik som handlar om att introducera främmande koncept på ett elegant sätt. (Det ska väl sägas att det finns många sf-författare som handskas dåligt med det också, men det är en skillnad.)
Sen finns det ju också (som nämndes i avsnittet) författare som växt upp med genrelitteratur och har en solid förståelse för hur den fungerar, och som skriver ”mainstream” (allmänlitteratur) där genrekunskapen lyser igenom. Som Junot Díaz.
Jag måste verkligen rekommendera Kate Atkinson, som en författare vars litteratur *känns* som science fiction av bästa new wave-märke, utan att egentligen vara särskilt explicit fantastisk. Det är för övrigt väldigt intressant att läsa hennes Life After Life och jämföra med sf-kännaren Jo Waltons My Real Children.
tycker att det var lite synd att ni inte gick in mer på bokens språk. där föll boken totalt för mig, den berättarglädjeartade förnumstighetsprosan stod mig upp i halsen från och med början. det var synd, för när jag hör er prata om den och ni målar upp bokens tankegods låter det som en mycket trevligare bok än den jag tog del av
Ja fan det är väldigt bra kritik. Jag kom att tänka lite på det efter vi spelat in, för jag känner samma sak som du. Språket tilltalar mig inte alls. Anledningen att jag inte reflekterade högt över det (för språk är jätteviktigt för mig, i skönlitteratur är författarens ton ofta viktigare för mig än berättelsen) tror jag är att jag är så van när jag läser scifi att tvingas bortse från de litterära kvaliteterna. Språket når upp till en rudimentär bruksnivå för att berätta om ”det coola konceptet”, och har sällan större ambition än så. Därför har det blivit en grej jag blundar för när jag läser scifi. Det är enda rimliga förklaringen, samtidigt som det är helt hemskt att jag tänker så. Hmm. Får fundera på det.
Kul med bokcirkel. Är förvånad att Margret Atwood inte har nämnts tidigare. Hennes post-apocalyptiska trilogi med Oryx & Crake som första bok luktar odpod på lång väg.
god jul.
jag blev tvungen att hoppa denna cirkel. dels på grund av min inbillade ordblindhet när jag läser nån annan skönlitteratur än fantasy. jag kom i praktiken aldrig förbi neuromancers ”the sky above the port was the color of television, tuned to a dead channel.”.
är i teorin dock team sci-fi men ”in a hole in the ground…” har alltid varit lite lättare för mig. 🙂
men största anledningen var att jag senaste veckan blivit hooked på zombieapokalypsspelet ”dead state” till pc.
http://www.ign.com/articles/2014/12/18/dead-state-review
samla överlevare och rusta eran tillflyktsort. varje dag är en kamp om mer bränsle, mat och ammunition.
ett spel med väldigt många problem dock tyvärr men att hålla ordning på fortet och dess invånare vid gott mod och vid liv gör att jag inte kan lägga ifrån mig det.