2011-04-01: Under de senaste veckorna har knappast någon kunnat undgå Lykke Li, vars porträtt och intervjuer finns ungefär överallt. Samma vända var det förra året när Robyn och Håkan Hellström verkade vara det enda som gick att pryda ett magasinsomslag med. Varför har det blivit så här? Skulle inte internet bli distributionskanalen som gjorde bredden större? Eller är det vi ser en direkt konsekvens av just internet? Två personer med olika ursprung är Håkan Juholt och Pat Tillman, men de hamnade båda i en klassisk mediacykel: Nyfiken hype -> Hyllning -> Sågning. Varför är behovet av att låta en story leva så stort, och blir det inte lite pinsamt när det görs så förutsägbart? Medverkar i avsnittet gör Billy Rimgard och Tobias Norström.
Ladda ner som mp3
Prenumerera i iTunes
Prenumerera i annat program (rss)
Lyssna direkt:
AVSNITTETS LÄNKAR:
Dr.Nick Begich verkar ha sin titel från ett inte helt okej universitet.
DEL 1: Extra Allt sammanfattade förra årets Håkan/Robyn-hysteri i en fin översiktsbild. Lykke Lis album »Wounded Rhymes« finns på Spotify.
DEL 2: Att Håkan Juholts särbo blivit dömd för bedrägeri var en stor grej. »12-årige Olle trodde han skulle dö i bestens käftar«.
POST SCRIPTUM: Billy tipsar om Douglas Couplands »Player One«. Tobias tipsar om »The Tillman Story«
28:39, Tobias säger ”förstår du vad jag menar”, ondskefullt skratt saknas 😉
Jag har blivit uppmärksammad på det. Egentligen vill jag överklaga till någon sorts appelationsnämnd för att få en ledning 2-1 i gem, men enligt Tobias måste den andra upptäcka det under bandningen för att det ska gillas. *muttrar bittert*
Någon jäkla sport måste det väl vara? Det är som med icke godkända mål i fotboll, man spelar tills domaren blåser/någon apapapapar.
Akribigranskning på veckans odpod:
1. Håkan Hellström släpper inte på eget bolag. Han släpper på etiketten Stranded Rekords som nu är nyuppstartad av två A&R på Universal.
2. Studion i Skärmarbrink hette EMI-studion och finns kvar, numera under namnet Cosmos (ganska äckligt ställe numera verkar det som).
3. Abbas studio hette Polar och låg på Kungsholmssidan av St Eriksgatan i samma lokaler som typ Sats eller World class har sitt gym nu. De försökte K-märka lokalerna men eftersom hela studiorummet var byggt utan förankring i huset (för ljudisoleringens skull) räknades hela studiobygget som inventarier och gick därför inte att K-märka. Polarstudion ligger nu på Hornsgatan i en ganska murrig lokal på Hornsgatan.
Skitbra avsnitt som vanligt, men ni gillar ju när folk klagar =).
Just ja, bra att du redde ut studiosituationen. Kulturmord av mig att röra ihop det kanske, men så är ju storstudiona inte så viktiga längre. 🙂
Tack för uppskattning och rättning!
Trevligt avsnitt än en gång!
Läste faktiskt Player One för nån månad sedan. Som vanligt uppskattar jag Couplands sätt att skriva och hans karaktärer, men jag har fortfarande inte någon riktig uppfattning om boken. Vad ville den säga? Ville den säga någonting alls över huvudtaget?
När jag var klar med boken kändes det lite ”Jaha, då var det klart.” Jag njöt av resan men visste inte riktigt vart jag hade anlänt 🙂 Kan ju i och för sig vara ett kännetecken från alla Couplands böcker kanske 🙂
Vidhåller nog ändå att Jpod var snäppet vassare än Player One. Lite galnare karaktärer och en liten cameo av författaren själv 🙂
Haha, ja vad ville den säga egentligen? Som du säger så uppskattade jag också resan men håller med om att den inte landade i något särskilt. Däremot så gillade jag själva tankebilden som fan. Fem personer med ingenting gemensamt i en flygplatslounge medan världen går under, typ. Som tanke = ace. Genomförandet kanske borde ha landat i något mer men .. tja.. jag skulle nog inte vilja ha den oläst. Och jag gillade att de som datear hade träffats på ett oil apocalypse forum. 🙂