2010-12-10: Det har blivit dags för det stora specialavsnittet om filmmusik! Soundtracks har en speciell egenskap eftersom de är skräddarsydda för bilderna som visas på bioduken, men som också går att koppla loss från filmernas handling och få en egen betydelse. Obiter Dictum diskuterar vad som utgör ett bra soundtrack, vad som kan lyfta filmen till en ny nivå och vilka typer av scores som blir de som vi tar med oss även när eftertexterna rullat klart. Det blir givetvis en del listande av favoriter och så försöker vi ljudlägga några egna potentiella filmscener. Medverkar i avsnittet gör Tobias Norström och Billy Rimgard.
Ladda ner som mp3
Prenumerera i iTunes
Prenumerera i annat program (rss)
Lyssna direkt:
AVSNITTETS LÄNKAR:
Jeanette Gentele drog fel slutsatser om dagens filmmusik i en krönika i SvD.
»South Park«-versionen av »Inception«-temat är lysande parodi. Hans Zimmers soundtrack för »Inception« är mer omsorgsfullt än han brukar göra, men påminner ändå starkt om hans övriga grejer, alla komponerade i den ganska porriga studio. James Horners musik för »Avatar« och »Zorro« visar också på likriktning där kompositörer återanvänder sina typiska grepp. M83 har skrivit stora delar av musiken till filmen »L’Autre Monde« och soundtracket finns i sjön.
Stanley Kubricks användande av »Also Sprach Zarathustra« är ett exempel på hur en välkänd komposition kan tillföra något annat än en specialskriven. Vangelis soundtrack till »Chariots of Fire« var det första syntetiska som vann en Oscar. Daft Punks nya musik för »Tron« kombinerar syntetiska och organiska ljud.
Soundtracken till »Escape From New York« och »Pi« är favoriter på Obiter Dictum-redaktionen. Clint Mansells musik för »The Fountain« är helt enastående, speciellt »Death is the Road to Awe«.
Listan över episka grekiska soundtracks utan hänsyn till kvaliteten: Hans Zimmer – »Gladiator«. John Williams – »Jurassic Park«. Basil Poledouris – »The Hunt For Red October«. Clint Mansell – »Requiem For A Dream«. Carl Orff – »Gassenhauser«.
Listan över tre bästa soundtracks: Tobias väljer Riz Ortolani – »Cannibal Holocaust«, Björn Isfelt och Lasse Dahlberg – »Bröderna Lejonhjärta« och Brad Fiedel – »Terminator«. Billy väljer Wojciech Kilar – »Francis Ford Coppola’s Dracula«, Peter Gabriel – »Birdy« och Ennio Morricone – »The Mission«. Rachel Portmans – »Chocolat« är också värt att bolla upp.
Alan Howarths entimmesmix för »Resident Advisor« är definitivt gammalt soundtrackmaterial som måste höras.
Då sätter vi igång:
Allt John Carpenter innan big trouble in little china, i princip.
Barry de Vorzon – warriors
Robyn guthrie – mysterious skin
Soundtracket till Valhalla Rising
Pi, såklart.
Cameron Crowe tävlar hårt med S Coppola om att göra de bästa popmusikssoundtracksen. Det till Vanilla Sky är makalöst fint och fick mig att gråta (Spiritualized).
Eyes wide shut, nog nästan Kubricks topp 3 bästa musikval.
Birdy, så klart.
Det mesta med bernard herrmann
ett gäng asiater: Zhao jiping – kärlekens fyrverkerier, Joe hisaishis miyazakiscores, Sakamoto – mr xmas mr lawrence, OST till hideo goshas Samurai Wolf (snygg morricone-pastisch eller pre-Broadcast ungefär), Ghost in the shell, Akira
russ meyers Beyond the valley of the dolls – sex, våld och pop. blir inte bättre än så.
Oldschoolstråkromantik: michel legrand
Björks dancer in the dark
Bacharch – lost horizon vill jag minnas som rätt underskattat
Stu Phillips överlag
Morricones godeondefule, ducka skitstövel, onceuponatimeinamerica, mission, och de omutbara
Goblin – tenebre och Profondo rosso
Vill minnas att jarmuschs dead man hade ett bra OST
Riz ortolani – mondo cane. Bisarr kontrast på den
Kzrysztof komeda – cul de sac, kniven i vattnet, Rosemarys baby
Popul vuh – aguirre
Tangerine dream – thief och sorcerer
Bra musik i Peter Weirs Picnicathangingrock och the last wave vill jag minnas
Bladerunner, såklart.
Midnight express. fast den skär sig lite mot filmens ton i övrigt.
Philip glass – mishima och timmarna
Rejält trött på: danny elfman
Skumt soundtrackutförande (nästan som midnight express): gallipoli (j-m jarre tror jag det är?)
Potentiellt dramasoundtrack: montgolfier brothers – journeys end
– och till sist: Phil Collins överglänser allt någonsin. Såklart. Punkt.
Du vinner något slags pris för den listan! Super!
Jag och Tobias satt efter inspelningen och pratade om allt som vi inte hunnit ta upp och var lite knäckta över det. Men samtidigt är det ju ett inte helt litet ämne så man får leva med att bara kunna skrapa på ytan (iofs är det väl bara det vi gör med de flesta ämnen, men ändå).
Kom på en till:
Potentiellt soundtrack
Neu! “Seeland” från den suberba svarta plattan- tänker att det skulle vara i nån Michael Mann-ish 80s thriller i soldränkt LA. När gitarrerna kommer in är man på en strand i solnedgången.
Skulle vilja slå ett slag för Michael Nymans soundtrack till 'Man on Wire'. 'Pianot' möter blåsorkestern.
Gillar också Nyman väldigt mycket. Dock går även han ganska mycket på tomgång emellanåt.
Åh! Popul vuh – Aguirre hade nog lätt kunnat ta plats på en topp tre för mig.
Visst ja, Popul Vuhs soundtrack till Herz aus glas är inte heller dumt.
Extremt lyckad podcast, som vanligt, men en rättelse:
Musikstycket i “2001” som ni benämner som “Beethovens wienervals” är i själva verket “An der schönen blauen Donau” av Johann Strauss d.y.
Som uppfödd under 80-talet så undrar jag var jag ska placera Top Gun och Dirty Dancing. Bra? Tveksamt. Influerande? Givetvis. Hur ska man rangordna inflytandet av den uppenbart homoerotiska “Playing with the boys” på en hel pojkgeneration? Vad betyder musiken från Dirty Dancing för romantiken på 2000-talet?
Tack!
Jag tar på dumstruten och behåller den på till nästa vecka…
Som stor Dirty Dancing-entusiast tycker jag givetvis mycket bra om soundtracket. Det korrelerar väl med filmen och är samtidigt en utmärkt tidsmarkör.
Vad gäller Top Gun så faller väl kanske det mer under något slags guilty pleasure-benämning? Faltermayers gitarronani är ju fantastisk på alla sätt och vis men har väl kanske inte åldrats med samma glans som Hungry Eyes.
Jag måste nog säga Cliff Martinez' soundtrack till remaken av Solaris. Finns nog inget soundtrack som jag känner en starkare koppling till än det. Det är en väldigt stark upplevelse att lyssna på det för min del. Och jag har aldrig sett filmen!
Den här kommentaren kommer alldeles för sent. Men som filmmusiknörd måste jag slå ett slag för min favorit i genren. Musiken till “Ravenous” en bisarr film med fantastisk musik sprungen ur ett minst sagt udda samarbete mellan Michael Nyman (kommentar överflödig) och Damon Albarn (Blur, Gorillaz)
http://www.youtube.com/watch?v…
mycket lyckad podcast. älskar filmmusik. följ upp med en 90 minuters enbart om hans zimmer =)
+1 på martinez solaris, grymt bra
slår ett slag för thomas newmans jarhead soundtrack, gillar den genomgående stilen.
gillar även peter nashels musik i rubicon, vilket borde ge pluspoäng hos the odpodcrew 🙂
Om man ska prata soundtrack som speglar filmens essäns finns det inget som slår högre en Poledouris (Grek, naturligtvis) ändlöst passande musik till CONAN the Barbarian. Den totala blodlusten som släpps lös av de där pukorna är inte av denna jorden. När väl Arnold knyter biceps, höjer stålet och stråkarna slår till? Då släpper i alla fall den här kulturvetaren alla hämningar och god smak.
Return to the earth? HAH! Plenty of time for that in the grave.
http://www.youtube.com/watch?v…
Tack för en utmärkt podcast om soundtracks! Hur ställer ni er till Jerry Goldsmith? Själv är jag lite svag för Chinatown.
Nu slår jag in öppna dörrar, men jag måste nämna soundtracket till Trainspotting. Perfekta låtval i varje scen och kombinationen av New Order/Iggy Pop/Lou Reed och Pulp/Blur/Ice MC kopplar samman tiden då boken skrevs med tiden då filmen kom, men framför allt gestaltar den skillnaden mellan tiden då karaktärerna vuxit upp och den nya tid de är på väg in i. Trainspotting är ett destillat av allt 90-talet var.
…och två filmer från senare tid där musiken funkat riktigt bra är Juno och Whip It.
omlyssningen på detta avsnittet nu i pausandet av nya avsnitt fick mig att tänka på vilka soundtracks som satt sina spår hos mig. de som dök upp var bland annat Young Guns II och Romancing the Stone.. som visade sig ha samma kompositör, Alan Silvestri. Två sköna tidsdokument av filmer, tror Romacing the stone är något av en all time favorit för min del.. och kan inte låtsas som annat än att Young Guns II var en viktig del av min unga tonårstid.