2010-12-03: Det finns få saker som cementerar en konstnärs anseende in i oändligheten som ett självmord. Det som egentligen är konsekvensen av en psykisk ohälsa blir i kulturen bilden av Den Lidande Skaparen, en tragik som får oss att tro att det finns en autenticitet i verken. I veckans Obiter dictum diskuterar vi hur vi som publik närmar sig artister, författare och andra som tagit det definitiva beslutet utan att vara med och skapa myten om dem. Vidare så pratar vi om »The Mongoliad«, det crowdsourcade romanprojektet Neal Stephenson med kompisar håller på med. Och så funderar vi över om popmusiker och författare idag har rätt att kräva att få ägna sig åt sin kärnverksamhet, det vill säga sitta hemma och skriva. Medverkar i podcasten gör Tobias Norström och Billy Rimgard.
Ladda ner som mp3
Prenumerera i iTunes
Prenumerera i annat program
Lyssna direkt:
AVSNITTETS LÄNKAR:
DEL 1: Ett av musikhistoriens många tragiska självmord var Nick Drake. Vic Chesnutt var en fantastisk musiker som gick bort på juldagen förra året. Ian Curtis och Joy Division är kanske en av största popmyterna om självmord. Virginia Woolf orkade inte med sin depression. Det är fortfarande oklart vad som hände Richey Edwards i Manic Street Preachers men mycket tyder på att även han mötte ett tragiskt slut för egen hand.
DEL 2: Neal Stephenson använde research för »The Baroque Cycle« till att sjösätta romancommunityexperimentet »The Mongoliad«.
POST SCRIPTUM: Tobias tipsar om bildserien »Terrible Beauty: A-Bomb Tests«. Billy har lyssnat på föreläsningsserien »Zombies! The Living Dead in Literature« från University of Alabama.
Och som vanligt är eran beskrivning av emomänniskor obehagligt elak och obildad.
Jag tror man kan vara mer kreativ om man mår bra. Och jag tror man mår bra av kreativitet. Med möjligtvis undantag av lite lätt hypomani.
hade turen att få möjlighet att se en av kevin smiths Q&As i NY förra veckan. blir normalt ganska uttråkad vid utdragna shower och liknande men efter 3,5 timme med kevin och mewes så ville jag bara ha mer. och då gillar jag generellt inte hans filmer särskilt mkt.. för mig fungerar alltså hans kringverksamhet betydligt bättre än hans kärnverksamhet.
en annan sak jag överasskades av var att jag kom på mig själv att gilla det ”exklusiva” med hans Q&A-upplägg. dvs att varje show och innehåll är unikt, beroende på publikens frågor. om jag jämför med standup och konserter jag upplevt så kommer de inte i närheten av samma exklusivitetskänsla.
exklusiviteten är något jag är villig att betala för, till skillnad från en CD-skiva. skulle nästan hellre lyssna på en Q&A med en artist än att höra en konsert. man har ju redan musiken. ge mig något mer.
Åh vad kul att få se en av hans Q&As live! Avundsjuka på den. Och jag håller helt med om att när det gäller honom uppskattar jag också de bitarna (podcasts, Q&As som finns inspelade etc) mycket mer än filmerna.
En Q&A med en artist! Ja, verkligen. Det är som när man ser Billy Bragg och sådana singersongwriters… Mellansnacket är det man tar med sig hem känns det som.
Kärlek till er tillbakablick. Kan vi inte få en happy interlude i nästa?
En happy interlude! But of course!
Jag hade inga problem med diskussionen kring det popkulturella självmordet. Om någonting tycker jag det är viktigt att försöka få lite distans till romantiken och mytbilden kring det.
Ett intressant svenskt exempel, på tal om diskussionen hur bilden av Elliot Smith och Ian Curtis påverkats av deras självmord, tycker jag är Stig Dagerman. Några år efter hans död skrev Olof Lagercrantz en nattsvart biografi där alla Dagermans texter och gärningar används som bevis för Dagermans psykiska ohälsa. Beppe Wolgers försökte i media sprida en alternativ bild av sin vän där till exempel fotbollsintresset, som i Lagercrantz biografi utmålas som en del av ett spelmissbruk, lyftes fram som någonting positivt i författarens liv.
Annars hoppas jag stenhårt på en översättning av boken 'Ein allzu kurzes Leben' om Robert Enke, tysklands landslagsmålvakt, som tog självmord förra året. Om musik och litteratur är två världar där depression och känslighet är creddigt är idrottsvärlden det rakt motsatta. De utdrag jag läst målar upp bilden av en begåvad man som inte vågade erkänna sin sjukdom. Han fejkade skador och liknande, vägrade lägga in sig på sjukhus. För vilken fotbollstränare vågar ta ut en spelare som inte är psykiskt pålitlig? Hur behåller du platsen i ditt landslag om dina medspelare tror att du är galen?
Robert Enke var ett otroligt tragiskt livsöde (iofs är väl alla självmord det, men hans historia var exceptionell). Jag håller liksom du tummarna för att den översätts.
Sportvärlden är en udda värld på väldigt många sätt. Jag tror att vi behöver ta ett grepp om den i Obiter Dictum så småningom!
En varning skulle nog behövas för detta avsnitt med tanke på ämnet och hur lättvindigt och respektlöst ni haterar det…
Om någon tagit illa vid sig är det givetvis mycket olyckligt, det var aldrig vår avsikt.
Vi ville prata om hur självmordet fungerar som något mytbyggande inom populärkulturen, och då framförallt inom popmusik. Hur självmordet som del av en artists historia och kreativitet hanteras och ses från ett utomstående perspektiv (allmänhet, kritiker, fans etc.).
Det är givetvis ett mycket svårt ämne att hantera men jag tycker inte att det är respektlöst att behandla självmordet med ett visst avstånd till dess allvar på ett mer privat plan. Man måste liksom kunna syna något som är så centralt för förståelsen av och uttrycket hos en hel del artister.
Nu säger du i och för sig inte att man inte får tackla ett ämnet som självmord, men det är faktiskt viktigt att svåra/tabubelagda ämnen (t.ex. våldtäkt, psykiskt ohälsa, pedofili, självmordsbombning) diskuteras, i olika kontexter och från olika perspektiv. Dels för att det är intressant i sig självt och dels för att det är viktigt att annat än det okontroversiella lyfts fram – även i en smått obskyr (om än fantastisk!) podcast.
Problemet är väl bara att oavsett kontext och infallsvinkel kommer någon ta illa vid eller anse att ämnet hanteras för lättvindigt – det är liksom oundvikligt.
Vidare: även om veckans Obiter Dictum kan anses hantera ”det konstnärliga självmordet” lättvindigt är det inget argument emot att liknande program aldrig ska få göras!
Det väsentliga är, oavsett hur man väljer att tackla ett ämne, att man gör det medveten om ämnets allvar. Något jag tycker både Billy och Tobias tydligt visade på under avsnittets gång!
(Precis som regissören till Four Lions förstår allvaret i självmordsbombning, eller alla vi som någon gång skrattat åt incest/Josef Fritzl-skämt).
Iofs så förstår jag om Four Lions är svår att titta på för de som förlorade någon nära i 7/7-attackerna, oavsett om regissören objektivt kan ses som respektlös eller inte. Det är inga enkla parametrar.
Absolut, problemet är väl att någons tår alltid trampas på hur man än gör? Vad skall man då göra?
Yes, så är det ju. När jag skrev om postapokalyps på min blogg så fick jag ett mail från någon som var upprörd över att jag romantiserade hundratals miljoners människors död. Och då kan jag känna att man är inne på tramsnivå. Om jorden nästan utplånas så gör den det, let's make fun of what's left, liksom.
Men i fallet med det här avsnittet så kan jag förstå att snacket kan låta plumpt även om det naturligtvis inte var meningen (se mitt svar till Eli re kontext).
Som Tobias skrev i sitt svar så var det inte meningen att behandla det lättvindigt eller respektlöst. Ledsen om du tog illa vid dig!
Det jag tar med mig från din kommentar är att vi kanske behöver lära oss att känna av kontext lite bättre. Om vi hade en supertung podcast där vi pratade existentiell skönlitteratur, filosofi och konstfilm så hade en diskussion om döden säkert funkat utan problem. Nu kastar vi oss in i det ämnet efter att ha pratat om huruvida Uggs stavas med h och efterlyst de gamla cheesy tillbakablicksavsnitten i sitcoms. Jag förstår att det finns en friktion däremellan 🙂 .. Och den kan vara svår att känna av när vi sitter och spelar in.