2010-10-08: Obiter dictum-redaktionen satte flaggpunschen i halsen när forskare meddelade att man hittat planeten Gliese 581g som eventuellt är beboelig. »När åker vi«, var den första reaktionen, men hur långt bort ligger egentligen vårt nya hem? Och är rymdresor något att satsa på när folk svälter på jorden? I dagens avsnitt av Obiter dictum vadar vi en bit ner i the cosmic ocean. Vidare diskuterar vi filmer och musik som inte gör något annat än att referera till andra filmer och musik. Eller kan man ens säga att de inte gör något annat? Till sist lyssnar vi på Max Richters album ”Infra” och frågar oss om begreppet ”post-klassiskt” verkligen har relevans. Medverkande är Tobias Norström och Billy Rimgard.
Ladda ner som mp3
Prenumerera i iTunes
Prenumerera i annat program
Lyssna direkt:
AVSNITTETS LÄNKAR:
DEL 1: Den stora nyheten är att Gliese 581g kanske är bebolig och har liv. Werner Herzogs film heter »The Wild Blue Yonder«. En resa till Gliese 581g riskerar bli som Star Trek-avsnittet »For The World Is Hollow And I’ve Touched The Sky«. Inget öga är torrt efter Carl Sagans »Pale Blue Dot«-tal. Sista gången människan var på månen var med Apollo 17.
DEL 2: Höjden av referensbaserad popkultur är »Machete«. Den som talade om historiens slut var Francis Fukuyama. En som inspirerades av föregångarna var Sam Peckinpah.
DEL 3: Max Richters »Infra« är ett lysande album. En annan »post-klassisk« kompositör som aldrig sviker är Jóhann Jóhannsson. Världens coolaste cellist heter Zoë Keating. Naturligtvis går det att läsa hela intervjun med Ralph Lundsten.
POST SCRIPTUM: Tobias tipsar om den korta men ljuvliga kolonisationsserien »Earth 2«. Billy tipsar om essän »2013: Or, What to Do When the Apocalypse Doesn’t Arrive«.
vad är det för musik i rymdreportaget?
Det är ett band som heter Icebreaker International som 2003 eller 2004 släppte albumet ”Into Forever” som är ren space porn. Har suttit och tryckt på det i väntan att få använda det i något rymdrelaterat, och till slut dök möjligheten upp. 🙂
Ha! 😉
Du fick sista ordet. 🙂