2012-12-28: Obiter Dictum kör på arbetslinjen genom mellandagarna. I veckans avsnitt återkopplar vi till spott och spe, klämmer på den finaste julklappen podcasten fick i mailen och sjunger lovsång till de som vågar gå all in på nischade intressen. Dessutom tittar vi närmare problemet med filmer som ska introducera ”speciella” karaktärer med ”speciell” musik, men gör val så självklara och uppenbara att det inte finns något speciellt med det alls. Och så sammanträder floppfilmscirkeln för att obducera liket efter »Gigli«. Medverkar i avsnittet gör Tobias Norström och Billy Rimgard.
Ladda ner som mp3
Prenumerera i iTunes
Prenumerera i annat program (rss)
Lyssna direkt:
AVSNITTETS LÄNKAR:
Nästa del av #floppfilmscirkeln handlar om »Speed Racer«.
Tetris-filmen »The Ecstasy of Order« prickar helt rätt vad gäller nischade intressen. För en lysande artikel fick The Guardian 2004 tillgång till Stanley Kubricks legendariska arkiv. Tobias har sett »The Perks of Being a Wallflower« och är besviken över musikvalet. This American Life drog tillbaka avsnittet om Apple med ett helt avsnitt om storyn, en del i meta-diskussionen som pågår överallt.
POST SCRIPTUM: Tobias tipsar om dokumentären »Countrymusikens hjältar«. Billy tipsar om lite #radioguld i: »Äkta svensk kinamat«, »Kap Verde – i Cesária Évoras fotspår«, »Där jag trodde att jag hörde hemma – om proggpionjären Turid Lundqvist« och »Fantomen på villovägar«.
Peppen i mig inför fanfic:en är total!
En sak slog mig nu när JJ Abrams talk kom på tal igen: Är inte det ett problem i längden att förutsätta att alla tittare är insatta i pratet inför? Många tittare lär ju inte ha läst skvaller och peppat i månader inför varje storfilm.
Blir man inte lite sugen på att kolla in Playback? Bra floppfilms ratio må man säga: http://www.imdb.com/title/tt1682940/business
Hittade en intervju med Peter Nashel om Rubicon-soundtracket. Vet att när jag backtrackade avsnitten förra året var jag sjukt nyfiken på vem det var som låg bakom musiken till Rubicon. http://www.sonicscoop.com/2010/12/09/composer-peter-nashel-on-scoring-rubicon-lie-to-me-the-new-golden-age-of-television/
Såg Gigli och kände spontant att det skulle kunna bli något av det om det fick en remake av någon som har en plan för vad hen vill göra med storyn. Den här recensionen sammanfattar mitt intrck av filmen rätt bra: http://www.bangitout.com/reviews53.html
Ett riktigt bra avsnitt! Tack och gott nytt år!
För er och för oss lyssnare så känns kanske The Smiths som en övertydlig referens. Jag är långt ifrån säker på att det känns likadant för någon som är född i slutet av 80-talet i Toledo.
Jag tycker ni är underbara, killar, men ni är aldrig så trista som när ni kommer in på fulkultur, eller indie kontra mainstream – eftersom ni ALLTID utgår från den där tröttsamma halmgubben ”XXX lyssnar på XXX bara för att verka speciell”. Billys droppande av Kafka som ett exempel på något man läser för att VERKA INTELLEKTUELL är lika ”på pricken” som att påstå att ”typiska poeten som går omkring med en basker och en baguette under armen och försöker se svårmodig ut”. Dvs en bild som möjligtvis stämde 1965 men knappast bland wannabeepoeter de senaste 45 åren. Kom igen: Kafka är BRA på RIKTIGT. Han tillhör dessutom en av de mest lättlästa de klassiska moderna författarna. Proust är väl heller inte en bok man flashar med? Jag tycker de flesta nämner Proust lite skämtsamt som ”han får man väl läsa när man är pensionär och orkar läsa alla delarna i På spaning..” Jag har själv aldrig stött på de där pseudosvårmodiga människorna med kafka i fickan och Proust på läppen i vuxen ålder. Det känns som det mest är en konstruktion.
Något som jag däremot önskade att ni, och även andra, talade om är medelklasshipsterns koketterande över vem som är mest opulärkulturell. Det är ju nämligen ett fenomen : Litteratur- och filmvetenskapsskolade människor med tillkämpat dåligt ordförråd och lite inplockade ”keff” och ”grymt” som sitter och låtsas att de gillar lite mindre smarta filmer än de egentligen gillar genom att låtsas att deras favoritfilmer är ”The Rock”. Folk som går och ser bröderna Dardenne och njuter, men hellre snackar Die Hard för att det känns mer hipster. Det finns ju inget så hipsterkorrekt idag som att omfamna det mest mainstream och låtsas att man ”älskar” det. I alla fall om inte tillräckligt många hipsters älskat samma mainstreamgrej tidigare. Cosby börjar ju redan ”tas på allvar som komiker” – så vem vet, snart kommer kanske stora – Svensson Svensson uppvärderingen.
Bra rutet! Har heller aldrig sett de där berömda kvasiintellektuella människorna (ok, kanske en i Uppsala under tidigt 90-tal) och blir också väldigt trött på folk som koketterar med att de gillar ”bred kultur”
Angående Proust: Jag tror egentligen inte det är någon som läst alla sju band igenom. Är det ens text i de tre sista banden? Efter ungefär tre och en halv lästa böcker tappar man livsglädje och vilja att fortsätta leva. Det var då jag kastade (på riktigt) boken i väggen och bestämde mig att kunna droppa litterära referenser aldrig var värt tillräckligt mycket för att försöka mig på Proust igen. Men, att ha läst igenom hela skiten skulle ju kunna vara en förklaring till varför Birro är som han är idag.
Proust är jättebra. Förstår mig inte alls på det där med att det skulle få en att inte vilja leva. Men då är jag också frankofil med förkärlek för fin de siecle-stämningar , kärlek, nostalgi och fransk borgerlig miljö från förra sekelskiftet beskrivet genom ett psykedeliskt kaleidoskopiskt minnesfilter. Det är klart, är du ointresserad av det så är ju inte ”På spaning” så bra, men om man gillar det är det en ypperlig bokserie.
Swanns Värld är en av mycket få böcker som jag lade ifrån mig. Jag brukar vanligtvis plåga mig igenom vad jag satt mig för att läsa men Proust besegrade mig. Läste och uppskattade Madeleinekake-passagen men sedan orkade jag inte med de ständiga utflykterna mer. Det kändes inte som att han ville berätta något utan mer som att han ville stila med att berätta på ett invecklat vis. Det här kommer jag få skit för!
”Läste och uppskattade Madeleinekake-passagen”
Jasså, du läste och uppskattade de meningarna i början av romanens första sidor. Vad härligt.
Det var minst 15 år sidan men har för mig att jag gav upp efter ungefär halva boken. Ett par hundra sidor kanske.
Alltså jag har läst ungefär allt inklusive fransk fin de siecle-litteratur men Proust tog jag mig helt enkelt inte igenom. Det är den enda bok i hela mitt liv jag inte kunnat läsa klart, förutom Nils Holgerssons resa genom Sverge (var nio när jag försökte läsa den). Det handlar inte om mina intressen utan att jag tycker helt enkelt att det är en väldigt överskattad bok, oerhört påfrestande skriven.
Jag kan gå i god för att det finns text i de tre sista banden. Det medges att jag delvis fick tvinga mig igenom den (jag satte upp ett schema för när jag skulle ha läst klart olika delar etc.). Men, för att prata odpodska: herregud vilken payoff man får i slutscenen på de tvåhundra sista sidorna, när berättaren når insikt och förklarar hur hela verket hänger ihop. Till skillnad från i många andra moderna verk blir man inte lurad på en riktigt bra upplösning.
Första bandet gick bra, och till viss del andra. Tredje fick jag verkligen tvinga mig igenom och när jag insåg att jag inte hade läst något alls på en hel vecka (hade som plan att jag inte fick läsa någon annan bok förrän jag var klar med På Spaning) så var det bara inte värt det längre. Jag kunde inte tvinga mig igenom och det kändes inte kul att jag undvek att läsa överhuvudtaget än ta upp den där boken.
Proust är fantastiskt, men det kan hjälpa att veta att första (särskilt sista halvan) och tredje böckerna är de klart segaste, jag undrade själv lite vad jag höll på med under de oändliga passagerna om hans militärtjänstgöring. Men i.o.m Sodom och Gomorra tar det sig rejält när berättaren börjar bli desillusionerad och se aristokratins spel för vad det är samtidigt som hans hyperidealistiska kärlekshistoria mer och mer faller i bitar.
Har men skrivit ett verk på 3500 sidor text och hälften är seg dötid som få tar sig igenom, då har man missat något i det här med att vara författare. Tycker jag.
Inte helt orimlig åsikt, fast jag lärde mig efter ett tag att uppskatta det där långdragna, trevande berättandet (kanske delvis för det rent språkliga), så jag tycker nog att han snarare hittade ett helt eget sätt att berätta och tempo att göra det i än missade något. Inte för den otålige förvisso, men när det funkar kan det bli rätt fantastiskt. Själv tog jag nästan fem år på mig att läsa dem – tror aldrig jag hade pallat att läsa alla i streck.
Ja, det här kommer ju jag kunna leva på ett bra tag.
Pluspoäng till Tobias som uttalade mitt efternamn helt rätt. Det är många som bommar det.
jon ronson 😮
I boken ’the Perks of Being a Wallflower’, min tonårstids stora litterära upplevelse som idag är omöjlig att förhålla sig till, är det Landslide som de lyssnar på i tunneln.
Själv har jag haft precis samma ”at that moment I swear we were infinite”-känsla i en gammal golf på Högakustenbron till ljudet av the Radio dept.
Åh vad det hade varit fint om de hade haft Landslide i filmen. Även mer rimligt.
Är det inte dags för floppfilmernas floppfilm, Pluto Nash, snart?
Jag såg Drakarnas rike och Pluto Nash i ett svep när de kom på VHS. Har inte återhämtat mig än.
Not yet.
För mig funkade både Heroes i bilscenen så väl som Come On Eileen på balen av den enkla anledningen att de tangerade mina tonår, min gymnasiegång. Jag, liksom filmens karaktärer upptäckte då Bowie, Dexy’s, och ja hör och häpna men även Smiths (ändå har jag aldrig läst Wilde, helgalet), vilket i allra högsta grad stärker den känsla filmen vill förmedla.
I övrigt en ny absolut favoritfilm, förtjusande fantastisk.
Vilken modell är det på roboten?
Måste säga att jag känner mig väldigt väldigt besviken av att du inte gjorde det automatisk. Visst du kanske främst ser den som en damsugare och vem bryr sig om en damsugare MEN det som gör den intressant är ju att det är en robot. Och då borde det vara en självklarhet att berätta vilken modell det är.
Jag vill även veta vad du döpt den till.