Obiter Dictum podcast

Podcast #74: “West Wing är bara viktigt för några miljoner NPR-lyssnare”

Girls
2012-05-11: Vart vi än vänder blicken tycks där finnas en hyllning till nya HBO-serien »Girls«. Är den stora hypestormen det värsta som kan hända ett popkulturellt fenomen? Hur ska man egentligen närma sig en tv-serie och bilda sig en uppfattning om den när alla redan har hamrat in att den är fantastisk? Vi pratar om kulturen man inte »får« kritisera. Dessutom: Hollywoods redaktionella loop. I kölvattnet av filmer som Battleship, Farmville och Monopoly undrar vi varför det bara är etablerade varumärken och koncept som tycks gå att filmatisera? Dessutom: Superhjältebromancer, balladtvång och en ny resa i Popåspåret. Medverkar i avsnittet gör Tobias Norström och Billy Rimgard.

Ladda ner som mp3
Prenumerera på podcasten via iTunes.
Prenumerera i annat program (rss)

Lyssna direkt:

Följ oss på Facebook.

AVSNITTETS LÄNKAR:
Knepiga skoldanser skildras i This American Life-avsnittet »Middle School«. Det finns planer på en »Farmville«-film. Och Ridley Scott gör »Monopoly«. Weird Science har en bra problembeskrivning av »Girls«. Tobias skriver viktig kritik av kritiken mot »Girls«.

POST SCRIPTUM: Tobias tipsar om »Frankenstein«, berättad på ett nytt sätt som interaktiv app. Billy tipsar om artikeln som reder ut det märkliga förhållandet mellan meth-användande och arkeologi.

Comments

  1. double team.

    jcvd ser modern ut.
    blir halvt sjösjuk av kameran som for fram i sneda vinklar.
    hur många gånger får man slänga sig ifrån sprängande bomber i en film utan att det blir tröttsamt?
    cybermonks! 🙂
    vilken lam film det här är. alla skämt faller helt. ingen komisk tajming nånstans förutom när jcvd faller på ansiktet i slutet. det här är fantastiskt dåligt tillomed.
    tigerjävel!? 🙂
    mmmm coca cola.

  2. Superhjältebromance: Spindelmannen och Human Torch! Klimax när Johnny Storm testamenterade sin plats i FF till spidde. Captain America och Bucky? Möjligen lite Batman och Robin-varning.

  4. Nu får jag nästan ursäkta att jag skriver ännu ett inlägg den här veckan, men jag vill ändå lyfta fram denna spontana och underfundiga replikväxling från avsnitt 74:

    – Vem kom först, xenomorphen eller ägget?
    – Face-huggern, är svaret.
    (mycket kvickt av Tobias N)

    Hur mycket Chuck Klosterman har ni förresten läst på den här sidan? Hans karriär bygger ju på att djupanalysera populär- och skräpkultur (såväl film och musik som frukostflingor).

    • Det är givetvis en marknadsgrej. Tror att mycket handlar om ett förhållande där båda parterna är vinnare. Producenten Lorenzo di Bonaventura (WB) har ju ex hjälpt Hasbro massor. Nog ingen tillfällighet.

  6. Rent konstnärligt finns det två sätt att förhålla sig till den verklighet som många av oss finner otillfredsställande; antingen satsar man på att skildra, förklara och förändra, med sitt skapande som vapen (klassisk realism), eller så flyr man den materiella världens alla fel och brister genom att konstruera en idealistisk, alternativ dimension (klassisk romantik).

    Även i vår tid kan man spåra dessa två förhållningssätt, såväl inom musikens som inom filmens värld. Vi kan till exempel räkna Håkan Hellström till romantikerna och Winnerbäck till realisterna. ”The Wire” är en realistisk, tendentiös skildring av ett ruttet samhällssystem, medan ”Game of Thrones”-fantasyn är romantisk (science-fiction-genren vill däremot gärna hitta trovärdiga sätt att agera i en påhittad miljö…).

    Vart vill jag komma? Jo, jag undrar om Odpod går med på att beskriva sig självt som en podcast med en huvudsakligen romantisk intressesfär? Det skulle förklara varför zombies, superhjältar och episk rymdaction uppskattas mer än ”West Wing” och Woody Allen.

    (P.S Jag håller med om att Dylan är överskattad, utan att vara ”dålig”. Det hjälper inte ens att det gått decennier sedan han var som mest hajpad)

    •  Å andra sidan uppskattar gossarna inte fantasy, utan ställer gärna fantasy-genren mot den i deras tycker mer intelligenta science fiction-litteraturen och dess läsare. Så i det fallet företräder ju snarare det ”odpodgänget” det kallt vetenskapliga och teknologiskt besatta snarare än det romantiskt svettmustiga och episkt svärdsvingande..

      • Snyggt sagt! Dessutom är det möjligt att de är helt kallsinniga inför Goethe och Beaudelarie.

      • Hahaha, blir det där avsnittet ALDRIG preskriberat. Det var slarvigt och dåligt researchat. Jag tar på mig det. (Hur ofta hör du någon säga det?) Kan vi lägga det till handlingarna nu? 🙂

    • Personligen är jag nog mer en romantiker. Föredrar oftast eskapism. Bäst är dock eskapism som säger något om världen, samhället eller människan – typ Frankenstein, Blade Runner etc. 

      Är samtidigt väldigt allsidig. Mycket av det bästa jag läst/hört/sett är realism.

  7. Klassiska grundskoletryckare, från powerballadernas storhetstid:

    1. ”Careless Whisper” – Wham
    2. ”Total Eclipse of the Heart” – Tyler, Meatloaf
    3. ”Against all Odds” – Phil Collins
    4. ”Hello” – Lionel Richie
    5. ”Listen to Your Heart” – Roxette
    6. ”Så länge vi har varann” – Frida, Scocco

    • Åh, Phillan! Bäst.Only on odpod: the topp 5 bästa Phillan-tryckarna
      1. Against All Odds
      2. In Too Deep (med Genesis)
      3. One More Night
      4. Do you remember?
      5. Long Long Way to Go
      Bubblare: Take me home

      •  ”Against All Odds” är ju inte bara en mäktig tryckare, utan dessutom en dålig film, men Jeff Bridges ser i alla fall oerhört bra ut i den – det minns jag.

    • ett c90-band med de här låtarna snurrade på mina mellanstadiedanser.

      1. ’carrie’ – europe
      2. ’forever young’ – alphaville
      3. ’take my breath away’ – berlin
      4. ’heaven’ – bryan adams
      5. ’bye bye johnny’ – return
      6. ’show me heaven’ – maria mckee

      • Ojojoj, nu minns jag… Nummer 3 och 4 har samma effekt på mig som madelainekakan hade på Proust.

        • haha. jag måste erkänna att jag var tvungen att använda google där. skönt att man redan lärt sig nåt nytt idag.
          det ska bli ett riktigt nöje att gå igenom plastpåsarna fyllda med kassettband men jag är inte riktigt redo för känslochocken ännu. jag hade riktigt risig musiksmak innan jag upptäckte ramones fram emot högstadiet. 🙂
          det får bli om ännu nåt årtionde.

          • by the way.
            när jag skaffar hund…
            …eller son 🙂
            så ska han få heta sokrates. efter den skäggiga fotbollseleganten då.
            vet inte vem ditt nick anspelar på?

            • Det anspelar nog mest på filosofen, men den brasilianska mittfältsstrategen går inte av för hackor han heller. Tyvärr mins jag mest hans straffmiss mot Frankrike i VM -86.

            • men mest hjälte är nog sokrates för matchen -72 mot tyskarna. 🙂
              ”…here he comes on the far post. sokrates has scored. the greeks are going mad. the germans are disputing it. hegel is arguing that the reality is merely an a priori adjunct of non-naturalistic ethics, kant via the categorical imperative is holding that ontologically it exists only in the imagination, and marx is claiming it was offside.”

            • En sann klassiker. Och vilka kraftfulla motargument!

  8. Rätt intressant det där Billy brukar stryka under att varje Alien-film ska vara så radikalt annorlunda än de andra. Själv har jag alltid haft svårt att skilja på ”Alien” och ”Aliens”. När jag tänker på dem flyter det ihop. Jag tycker de känns som i princip samma film med något olika detaljer i handlingen.

    Då har jag ändå alltid uppskattat filmerna, och rentav sett dem båda flera gånger. Det kanske är det som skiljer mig från att vara ”nörd” i sammanhanget.

    • Visuellt är de betydligt mer likriktade än de övriga två filmerna, men karaktären Ripley är i princip utbytt i Aliens och har blivit någon form av härdad actionhjälte (vilket kan tyckas lite udda med tanke på att hon somnar svårt traumatiserad och vaknar upp 60 år senare till ett nytt trauma – och plötsligt kan leda en insatsstyrka). Sårbarheten från den första filmen går helt förlorad och därmed större delen av skräckelementet; det är inte lika skrämmande att se en armé av människor slåss mot en armé av xenomorpher som att se ett enda, halvt osynligt monster käka upp den ena värnlösa knegaren efter den andra.

    • Ja alltså, det finns ju gemensammare nämnare såklart. Att jaga och jagas av utomjordiska onämnbarheter, exempelvis. 🙂 .. Men annars:

      Alien = skräck. möta det okända. klaustrofobi. våld som är sexuella övergrepp. smuts. hemmasnickrade lösningar. flykt. flykt. flykt.

      Aliens = all guns blazing. ta striden till dem istället för att fly. högteknologi. robot sentries. fjärrstyrda landningsskepp. space marines som vill sparka arsle.

      Alien 3 = wacky freak show. andlighet. vapenfritt. tungindustri. buskis. 

      Alla filmer har en konstant: Weyland Industries ambitioner att studera ”the magnificent specimen” kontra Ellen Ripleys försök att döda det. Men sättet som det berättas på och vilka teman som används är ju helt olika. Jag har inte läst en poäng i filmvetenskap, men jag tycker filmerna skiljer sig något oerhört åt. Tänker man bort Ellen Ripley och Weyland och föreställer sig olika slags varelser i varje film, så blir det som tre filmer som inte har något annat gemensamt än rymden? 

  9. Bara för att ha någonting att klaga på… Emerald city – rubinens stad?
    Kanske vill kolla upp den ledtråden 🙂
    i övrigt, grym pod pojkar!

  10. Kan inte Billy lägga ut orden här istället lite om vad han egentligen menade med det där om Fringe? Jag förstod inte riktigt.
    Var det ”framtidsavsnittet” som åsyftades? På vilket sätt satte det en ”skiftnyckel i maskineriet”?

    • FRINGE-SPOILERS AHEAD

      Yes, exakt så. Grejen är.. Hur ska jag förklara.. Jag är ju aspepp på säsongsavslutningen och nästa säsong. Inte alls så att jag surat ur. Men på något sätt så har de senaste 2 säsongerna liksom bara byggt upp och byggt upp och byggt upp och med det avsnittet så blev det ändå lite pffffff luften gick ur. Plötsligt spelar det inte så stor roll om Lincoln stannar i otherverse för att get it on. Det spelar inte så stor roll om någon sätts dit för samröre med David Robert Jones. Att de stängde bryggan i nästa senaste avsnittet blev inte en så monumental förändring i historien som det hade blivit utan framtidsinsticket. Det avsnittet lyfte allting till en helt ny makronivå som gör mikrohistorierna i samtidsavsnitten ganska obetydliga. 
      Visst är det så att vi såg en framtid av många möjliga. Men det är ju en plantering av något slag. Kommer hela säsong 5 att utspela sig där? Jag vet inte. 

      Jag blev inte mindre engagerad i serien, men jag tycker att den gjorde sig en dramaturgisk otjänst.